Tant Rita
Jag är 47 år gammal. En helt vanlig kvinna, kan man säga, nästan osynlig ingen skönhet, ingen särskilt fin figur. Jag är ensam. Har aldrig varit gift och vill inte heller det, för jag tycker män är likadana allihop: deras största nöje är att fylla magen och ligga på soffan. Ingen har någonsin friat till mig, inte ens velat dejta. Mina föräldrar är gamla, bor kvar i Luleå. Jag är enda barnet och har inte kontakt med några kusiner eller släktingar, vill inte.
Själv har jag bott och jobbat i Stockholm nu i femton år. Jobbar på en kontorsfirma, dagarna flyter ihop jobb, hem, jobb, hem. Jag bor i ett vanligt hyreshus i ett lugnt område.
Jag är bitter, cynisk, tycker mest illa om folk. Barn tycker jag extra illa om. Över jul åkte jag förstås till Luleå en gång om året åker jag hem. Som vanligt var jag tillbaka i Stockholm någon vecka senare. Första dagen hemma bestämde jag mig för att städa ur frysen, slänge alla gamla matlådor, frysta köttbullar och piroger som legat där i evigheter. Samlade ihop allt i en kartong för att slänga i soporna.
När hissen kom satt en pojke där, kanske sju år. Jag hade sett honom några gånger med sin mamma och en liten bebis. Tänkte direkt “jaha, det var ju typiskt, ännu ett oplanerat barn.” Han stirrade på min kartong, tyst. Jag gick mot soporna, pojken följde efter. Plötsligt frågar han försiktigt: “Får jag ta dem?” Jag sa direkt att det var gammalt, men sen tänkte jag att vill han ta det, låt honom det var ju inte ruttet. När jag vände mig om såg jag honom försiktigt stoppa ner påsarna i sin jacka, hålla dem hårt mot bröstet.
Jag frågade: “Var är din mamma?” Han svarade: “Hon är sjuk. Och min lillasyster också. De kan inte resa sig.” Mer sa han inte. Själv gick jag hem, ställde maten på spisen, men tanken på pojken satt kvar. Jag har aldrig varit hjärtlig eller haft lust att hjälpa någon, men något skavde. Nästan per automatik rafsade jag ihop allt jag hade hemma; korv, ost, mjölk, småkakor, potatis, lök till och med ett paket fryst kött. Gick ut, men visste knappt vilket våningsplan de bodde på, bara att det var ovanför mitt.
Jag började gå uppåt, våning för våning. Efter två trappor öppnade pojken tyst släppte han in mig. I lägenheten var det fattigt, men skinande rent. Mamman låg hopkrupen på soffan, svettig, med barnet bredvid. På bordet stod en balja vatten, trasor hög feber, tänkte jag. Den lilla flickan snarkade tungt. Jag frågade pojken om de hade medicin. “Det finns lite,” svarade han och visade förpackningar långt över utgångsdatum.
Jag gick fram till kvinnan, kände på pannan hettande. Hon öppnade ögonen förvirrat, satte sig upp och sa: “Var är Filip?” Jag förklarade att jag var grannen. Frågade om symtomen. Ringde sjukvården på en gång. Medan vi väntade på ambulansen kokade jag te och gjorde mackor. Hon åt girigt, som om hon inte ätit på flera dagar och hur orkade hon amma?
Sjukvårdarna kom, skrev ut en lång lista på mediciner och sprutor för lilla flickan. Jag gick till apoteket, köpte allt. Handlade barnmat, mjölk och… ja, det blev en leksak också. En löjlig gul apa, bara för att jag aldrig köpt presenter till barn.
Hon heter Malin, 26 år. Växte upp utanför Norrköping eller rättare sagt en liten ort utanför. Hennes mamma är född i Stockholm men gifte sig med en norrköpingsbo och flyttade dit. Malin jobbade tidigt på en fabrik, hennes pappa var tekniker där. Han dog när hon var bebis, en olycka på jobbet. Mamman stod utan jobb, började dricka och dog i sviterna av alkoholen tre år senare. Grannar letade rätt på mormor i Stockholm som tog hand om Malin. När Malin var femton berättade mormor hela sanningen, att mamman dött i lunginflammation efter alla år av missbruk. Mormor var tystlåten, snål, och kedjerökte. Malin började jobba i en närbutik som sextonåring, först som påfyllare, sen i kassan. Mormor dog året efter, sen var Malin själv.
Vid arton träffade hon en kille, han lovade gifta sig och försvann när han fick veta att hon var gravid. Malin jobbade så länge hon orkade, sparade pengar för att klara sig. När sonen var spädbarn fick hon lämna honom ensam någon timme när hon städade trapphus. Flickan kom till världen senare, efter att hon tvingats till det av chefen i butiken där hon fått jobb igen. Han hotade att sparka henne om hon vägrade vara tyst. När han fick höra att hon var gravid med dottern, gav han henne 10 000 kronor och sa åt henne att aldrig mer visa sig.
Det var allt detta hon berättade för mig den kvällen. Tackade för hjälpen och sa att hon gärna jobbade av skulden genom att städa eller laga mat hemma hos mig. Jag sa att hon inte behövde tacka och gick. Hela natten låg jag sömnlös och funderade. Varför jag lever så här, varför jag aldrig bryr mig om någon inte ens min mamma och pappa, som jag knappt ringer längre. Pengarna samlar jag på hög, men till vad? Plötsligt mitt ibland mina trista sparade tusenlappar insåg jag att det här, det finns människor som knappt har mat, än mindre råd med medicin.
Morgonen därpå knackade Filip på dörren, han gav mig en tallrik med nygräddade pannkakor och försvann igen. Jag stod kvar i dörröppningen, kände värmen från pannkakorna genomsyrade mig, som om något började tina upp. Jag ville gråta, skratta och äta allt på samma gång.
Inte långt från vårt hus finns ett köpcentrum. Ägarinnan av en liten barnbutik där förstod aldrig riktigt vilka storlekar jag behövde, men till slut erbjöd hon sig att följa med hem och prova. Kanske var det för att hon förstod att jag skulle handla massor, kanske för att min omtanke smittade. På en timme stod fyra stora kassar med kläder till pojkar och flickor på deras golv. Jag köpte täcken, kuddar, lakan matkassar och till och med vitaminer. Jag ville ge allt. För första gången i mitt liv kände jag mig behövd.
Det har gått tio dagar. De kallar mig tant Rita nu. Malin är händig och min lägenhet har blivit mycket mysigare. Jag har börjat ringa mina föräldrar. Jag skickar sms med ordet HJÄLP till insamlingar för sjuka barn. Jag kan inte fatta hur jag levde förut. Varje kväll skyndar jag hem efter jobbet, för jag vet att där väntar någon på mig. Och till våren åker vi alla till Luleå. Biljetterna till tåget är redan köpta.
