Tant Rita
Jag är 47 år gammal. En helt vanlig kvinna. Man kan säga en grå mus. Inte vacker, ingen fin figur. Ensam. Jag har aldrig varit gift och vill inte heller. Jag tycker män nästan är likadana allesammans bara intresserade av att äta och slappa i soffan. Fast, ärligt talat, ingen har någonsin föreslagit att vi skulle gifta oss eller ens vara tillsammans. Mina föräldrar är gamla och bor kvar i Umeå.
Jag är enda barnet. Inga syskon. Visst finns det några kusiner, men vi har ingen kontakt, och det känns bäst så. Själv har jag bott och jobbat i Stockholm i femton år nu. Jag jobbar på en myndighet. Varje dag samma sak jobb och sedan raka vägen hem. Jag bor i ett vanligt flerfamiljshus ute i Haninge, ganska anonymt.
Jag är sur, cynisk, tycker inte om folk. Har aldrig haft något till övers för barn. Till jul åkte jag som vanligt hem till Umeå och träffade föräldrarna. En gång om året besöker jag dem. Det blev så i år med, men när jag kom hem till Stockholm igen bestämde jag mig för att städa ur frysen. Skulle slänga all gammal mat köttbullar, fiskpinnar och sådant jag köpt men inte gillat. Lade allt i en kartong och gick ut till soptunnan. Tryckte på hissknappen. In klev en pojke, kanske sju år, som jag sett tidigare med sin mamma och hennes lilla bebis. Tänkte för mig själv att “jaha, ännu en unge”. Han stirrade på min låda och följde sedan med mig ut.
Ett försiktigt: “Får jag ta det där?” hördes bakom mig. Jag sa: “Det är gammal mat!” Men så tänkte jag att vill han ha det, är det väl bättre än inget det var ju inte dåligt. Jag började gå därifrån men vände mig om och såg hur han noga samlade ihop påsarna och höll dem mot bröstet. Jag frågade var hans mamma var. “Hon är sjuk, min lillasyster också. De kan inte gå upp”, sa han lågt. Jag gick hem igen, tände spisen och lagade middag.
Men jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag har aldrig känt mig särskilt medmänsklig eller velat hjälpa någon, men något hände inom mig. Snabbt packade jag korgen med mat: korv, ost, mjölk, kex, potatis, lök och till och med lite kött från frysen. Jag insåg på väg ut att jag inte visste vilken våning de bodde på, bara att det var högre upp än mig. Jag började gå från våning till våning och hade tur redan två våningar upp öppnade pojken.
Först såg han förvånad ut men flyttade sig så jag kunde gå in. Det var fattigt där inne men otroligt välstädat. Hon låg hopkrupen på sängen med babyn bredvid. På bordet stod en balja med vatten och trasor, hon försökte kyla febern. Flickan sov, det rosslade i bröstet. Jag frågade pojken om de hade medicin, han visade några uråldriga kartor som borde ha slängts för längesen. Jag gick fram till mamman, kände på pannan helt brännhet.
Hon slog upp ögonen och tittade förskrämt, sedan satte hon sig hastigt upp: “Var är Samuel?” Jag förklarade att jag var grannen och frågade om deras symtom. Jag ringde efter ambulans. Medan vi väntade gjorde jag te och en smörgås. Hon åt utan ett ord, så hungrig att det kändes i luften. Hur hade hon ens kraft att amma sitt barn?
Vården kom, undersökte och skrev ut massor av mediciner och även sprutor till flickan. Jag gick till apoteket och köpte allt, handlade även mjölk, barnmat och tog till och med en leksak en illgul apa. Det kändes konstigt, jag har aldrig köpt leksaker förut.
Hon hette Märta, 26 år. Uppväxt egentligen utanför Sundsvall, men hennes mamma och mormor var från Stockholm. Mamma gifte sig med en man från Sundsvall och flyttade dit. Märta jobbade på en fabrik, pappan var tekniker. När Märta föddes dog hennes far av elstöt på jobbet. Mamman blev ensam, utan jobb och pengar. Snart kom dåliga vänner in i bilden, mamman blev alkoholist och dog inom tre år. Grannar kontaktade mormodern i Stockholm, som tog hand om Märta. När Märta var femton berättade mormor sanningen om hennes bakgrund och att mamman dött i TBC. Mormor var snål, fåordig och kedjerökte hela dagarna.
Märta började jobba i matbutik vid sexton, först som plockare, sedan i kassan. När hon var sjutton dog mormor och hon blev ensam i livet. Vid arton träffade hon en kille som lovade gifta sig men stack när han fick veta att Märta var gravid. Hon fortsatte jobba, sparade pengar, förstod att ingen skulle hjälpa henne. När sonen föddes lämnade hon honom ensam hemma redan efter en månad för att städa trappuppgångar. Andra barnet blev till på ett helt annat sätt butikschefen som hon jobbat åt våldtog henne gång på gång, och hotade att hon skulle förlora jobbet om hon sa något. När han förstod att hon blivit gravid gav han henne tiotusen kronor och sa att hon aldrig fick visa sig igen.
Allt det här berättade hon för mig den kvällen. Hon tackade för maten och hjälpen, sa att hon ville arbeta av skulden genom att städa eller laga mat till mig. Jag stoppade hennes tacksamhetsfraser och gick hem. Den natten sov jag inte. Jag låg och tänkte på vad jag egentligen har för liv. Bryr mig inte ens om mina egna föräldrar, ringer inte, tycker inte om någon, känner ingen sorg. Pengarna bara växer på banken men till ingen nytta. Och här fanns någon som knappt hade mat för dagen och inga pengar till medicin.
Morgonen därpå kom Samuel förbi med en tallrik nygräddade pannkakor som han lämnat hos mig och försvann iväg snabbt. Jag stod kvar i dörren, kände hur värmen från pannkakorna smälte isen inom mig, som om hjärtat tinade upp. Jag kände att jag ville både gråta, skratta och äta samtidigt.
I närheten av oss fanns ett litet köpcentrum. Ägaren till en barnbutik där följde till och med med hem till oss för att se vad vi behövde, när jag förklarade att jag ville köpa kläder till barnen. Kanske för att jag handlade mycket, kanske blev hon berörd. Snart hade vi fyra fulla påsar med kläder, filtar, kuddar, sängkläder och massor av mat, till och med vitaminer. Jag ville köpa allt de kunde behöva, och plötsligt kändes det som att jag behövdes.
Nu har det gått tio dagar. De kallar mig tant Rita. Märta är händig, min lägenhet har fått ett nytt liv och blivit mysig. Jag har börjat ringa mina föräldrar oftare. Jag skickar meddelanden med ordet VÄRME till stöd för sjuka barn. Jag förstår inte hur jag kunde leva förut. Varje dag efter jobbet skyndar jag mig hem. Jag vet att någon väntar på mig. Och till våren åker vi till Umeå allihop. Tågbiljetterna är redan köpta.
