6 juli
Jag har aldrig haft för vana att skriva dagbok, men idag känns det nödvändigt. Någonstans måste man ju få det ur sig.
I morse gick jag över till vår granne Ulla för att låna lite salt till de inlagda gurkorna. Det är alltid jag som gör inläggning här på vår koloni ute i Norrtälje, Annas gamla sommarstuga som vi nu haft i trettiofem år. De säger att svensk sommar är kort, men jag hinner alltid lägga in gurkor ändå.
När jag ringde på var det min Sten som öppnade. Min Sten, i randiga kalsonger och linne, barfota på Ullas förstutrappa.
Sten? sa jag, det var allt jag fick ur mig.
Han blev kritvit i ansiktet, sedan röd, sedan blek igen.
Anneli det är inte som det ser ut
Bakom honom tittade Ulla fram. Vår tystlåtna granne, änka sen många år, nu iklädd en morgonrock man tydligt såg var hennes enda plagg.
Vem är det, Sten?
Såg hon mig och spärrade upp ögonen.
Vi tre bara stod där och stirrade. Och sedan vände jag och gick, så raskt att jag nästan sprang mot vår egen grind.
Jag hörde hur Sten ropade efter mig:
Anneli! Vänta!
Han kom springande, glömde visst bort hur han såg ut.
På koloniområdet finns tolv små stugor, alla såg vad som hände. Den respekterade Sten Nilsson, ordförande för kolonilottsföreningen, spurtar gata upp och ner i kalsonger. Det var som om hela området stannade upp.
Nu blev det cirkus, sa Janne från lotten bredvid.
Jag låste dörren hemma och Sten bultade och vädjade:
Anneli, öppna! Låt mig förklara!
Hur länge? skrek jag genom dörren.
Vadå?
Hur många år har ni hållit på?
Det blev tyst.
Arton viskade han sedan.
Jag sjönk ned på golvet mot dörren. Arton år. Just så länge som vår yngste son Mattias har funnits.
Grinden gnisslade och Ulla kom in på tomten nu i kläder och kammat hår.
Anneli, kom ut. Vi måste prata.
Gå hem, Ulla, fräste jag.
Kan vi inte försöka tala som vuxna människor?
Jag samlade mig, gick ut och satte mig på förstubron. Ulla satte sig bredvid. Sten stod en bit bort, tafatt.
Arton år, mumlade jag. Hur i hela friden gick det till?
Du var ju så sjuk då, svarade Ulla. Kommer du ihåg när du låg på sjukhus i Stockholm för ryggen? Två månader låg du där.
Jag minns det visst. Det var operation, sen lång konvalescens. Sten misslyckades hålla ordning i växthuset, gurkorna vissnade, tomaterna ruttnade då. Jag undrade hur han överlevde ens.
Jag hjälpte honom då, sa Ulla. Med grönsakerna, och matlagning. Ja, och sedan bara
Så gled det iväg, muttrade Sten.
Arton år! skrek jag och reste mig. Arton år ni hållit mig för idiot!
Ingen tycker du är någon idiot, sa Ulla och ställde sig också upp. Du levde ditt liv, vi vårt.
Vårt? Han är min man! Pappa till mina barn!
Och det har han fortsatt vara också. Barnen är mätta, tomten är skött. Vad spelar det för roll?
Jag slog ut med armen men Sten grep tag:
Anneli, snälla.
Rör mig inte!
Jag slet mig och gick in. Hela gatan hade samlats nu. Nyheter sprider sig snabbt bland kolonifolk.
Gå in och gör något vettigt! skrek Sten. Föreställningen är slut!
Men ingen gick. Alla pratade, och Eva från tredje lotten ropade högt:
Jag har alltid vetat! Såg dem tillsammans igår!
Sluta ljuga, sa hennes man bosse. Det ser du väl inte.
Javisst ser jag! Inte blind ännu!
På kvällen satt jag på verandan. Sten gick varv på varv runt huset.
Anneli, säg nåt.
Vad ska jag säga? Skilsmässa?
Vid vår ålder? Vi är båda över sextio!
Och? Skiljer sig inte sextioåringar, menar du?
Vi har levt ihop i fyrtio år!
Arton av dem hade du Ulla i smyg.
Jag bodde med dig! Gick bara till henne ibland.
Ibland? Hur ofta?
Tja två gånger i veckan.
Två gånger i veckan, Sten. I arton år. Det är ett mönster.
Han slog sig ner mitt emot.
Anneli, lyssna. Jag älskar dig. Men Ulla hon är annorlunda.
Bättre?
Inte bättre. Bara annorlunda. Med dig är det vardag, hem, barn, disk. Med henne är det vila. Tystnad.
Jag vill också vila! Men någon måste lägga in gurkor!
Just det! Du har alltid fullt upp! Gurkor, bär, sylt! Jag vill ibland bara prata, ta en snaps.
Du kan väl prata med mig?
Med dig pratar jag om barnen, barnbarnen, trädgården. Med henne pratar jag om livet och böcker.
Läser Ulla? sa jag överraskad.
Jag kände henne som rätt så ordinär.
Ja, hon kan hela Fröding utantill.
Jag var nära att skratta. Sten och klassiker.
Så vad ska vi göra nu?
Det bestämmer du.
Nej, du.
Jag är sextiotvå. Vad är det att bestämma? Man ska ta det lugnt på ålderns höst.
Med vem? Mig, eller henne?
Sten var tyst. Till slut:
Kan man ha båda?
Jag grep en glasburk med gurkor, kastade efter honom. Missade. Burken exploderade mot väggen.
Stick!
Han gick. Naturligtvis till Ulla.
På natten sov jag inte. Tjugo år tillsammans. Två barn, barnbarn. Ett koloniområde vi byggt ihop.
Och arton år av lögn.
Eller var det lögn? Han hade aldrig svurit trohet, aldrig sagt något om evig kärlek. Han bara levde. Med mig och med henne.
Nästa morgon kom Greta från femte lotten med paj.
Här, Anneli.
Tack.
Behöver du, kan min Rolf ge Sten en omgång.
Nej, det är ingen lekplats.
Vad ska du göra?
Inget. Inte just nu.
Jag hade kastat ut honom. En förrädare!
Greta, är din Rolf och Eva från tredje bara ogrannar, alltså?
Greta blossade röd.
Vad menar du?
Såg dem i hallonlandet.
Det var inget!
Vad då?
De pratade om jordgubbsrader!
Med armarna om varann?
Greta gick, smällde dörren.
Senare kom Janne.
Anneli, om du vill harva jorden, kan jag hjälpa till?
Tack, men nej tack.
Sten bad mig säga han kommer hämta sina saker ikväll.
Vilka saker? Kalsongerna?
Ja… han sa det så.
Jag nickade. Janne gick.
På kvällen kom Sten, nedslagen.
Ska hämta grejer.
Ta det du vill.
Han samlade. Jag följe efter.
Varför just Ulla? Vad är det med henne?
Han stannade.
Jag vet inte. Med henne känns allt enkelt.
Och med mig svårt?
Inte svårt. Men du kan alltid allt. Hur man lägger in gurka, sätter potatis, ger barnbarnen pengar. Hon frågar mig.
Då känner du dig behövd.
Ja, det är nog det.
Jag satt på sängkanten.
Sten, jag kan inte allt. Jag vet inte hur man lever när maken varit med grannen i arton år.
Anneli
Vet inte hur jag ser barnen i ögonen, eller förklarar för barnbarnen att farfar bor hos Ulla.
Säg inget.
Det måste jag, Sten. Mats kommer imorgon. Med familjen.
Säg vi har bråkat.
Sten satte sig intill.
Anneli, kan vi inte bara glömma?
Hur då?
Vi låtsas att inget hänt.
Med Ulla över staketet, varje dag?
Vad föreslår du då?
Jag ställde mig vid fönstret. Ulla vattnade gurkor, i sin morgonrock.
Vet du vad? Bo vart du vill. Men du får själv prata med barnbarnen.
Anneli!
Och gurkorna lägger du in själv i år.
Jag kan inte!
Ulla kan lära dig. Hon är ju så bildad!
Sten gick, med sin påse. All ära till svensk konsekvens alla grannar stirrade.
På natten hörde jag någon smyga runt lotten. Gick ut där stod Sten vid växthuset.
Vad gör du här?
Kollar tomaterna. Det blir varmt imorgon.
Du har ju flyttat, Sten.
Men tomaterna är mina!
Jaha?
Har odlat dem själv! De får inte dö!
Han öppnade växthuset, gick. Över staketet.
Nästa morgon kom Mats med familj.
Mamma, var är pappa?
Hos Ulla.
På besök?
Bor där nu.
Mats bara satt.
Hur menar du?
Så jag berättade. Kort, utan att smycka.
Arton år?! Mamma, det betyder ju
Ja, det gör det.
Mats gick till Ulla. Väsnande röster, smällde i grinden. Sedan tillbaka.
Pappa säger han älskar er båda.
Tursamt för honom.
Men mamma, det kanske är sant?
Skulle du klara att vara kär i två kvinnor?
Jag? Nej. Men jag är inte pappa. Pappa är speciell.
Barnbarnet kom springande.
Mormor, varför bor farfar hos tant Ulla?
Han hjälper henne i grönsakslandet, svarade jag.
Mats skrattade.
Du är för skön, mamma.
Senare på natten hörde jag Sten igen. Han vattnade rabatterna.
Sten, är du sjuk?
Torkan! Allt dör ju annars!
Vattna hos din nya familj!
Ulla har sin egen trädgård.
Får du väl ta hand om den då.
Men den här betyder också nåt!
Jag tog slangen.
Kom, så hjälps vi åt. Annars blir vi aldrig färdiga.
Vi vattnade tillsammans. Satt sedan tysta på trappan.
Ärligt, Sten vem älskar du mest?
Vilken fråga, Anneli.
Säg då.
Han tänkte.
Er båda. Fast olika.
Hur då?
Du är som högerhanden. Pålitlig, självklar. Utan dig går det inte. Och hon är som en fest. Inte ofta men speciellt.
Vad om jag inte fanns?
Säg inte så!
Jo, vad då?
Skulle nog inte gifta mig med henne.
Varför?
Då blir hon högerhanden. Och festen försvinner.
Så du behöver båda?
Visst är det så.
Vi satt där och såg stjärnorna blinka över Norrtälje.
Sten, kanske jag skulle skaffa mig ett litet äventyr också.
Han hoppade nästan.
Vad?! Med vem då?
Janne erbjöd ju hjälp.
Janne? Då ska han
Va skulle du göra? Du bor ju hos Ulla.
Det är inte samma sak!
Varför inte?
Du är inte sådan.
Hur vet du det? Kanske älskar jag dikter?
Gör du inte.
Ska börja.
Sten gick ett varv.
Snälla, vad vill du?
Vad ville jag egentligen? Gå tillbaka? Men det går ju inte.
Jag vill ha ro. Lägga in mina gurkor. Passa barnbarnen.
Och?
Inget mer. Du får bo var du vill. Bara sluta ljuga.
Om nu Janne kommer då?
Gör han inte. Han har sin Gunilla på nionde lotten.
Hur vet du det?
Sten, jag är inte blind. Jag teg bara. Som alla andra.
Nästa dag kom Sten med sina grejer.
Är det okej om jag sover i boden?
Madrass finns där. Blås upp den.
Han gick iväg med påsen och grannarna vände sig om diskret. Ulla höll på att vattna, låtsades inte märka något.
Mats kom ut på bron.
Mamma, är pappa tillbaka?
Han blåser upp madrassen i boden.
Är du helt galen eller ängel, egentligen?
Galen förstås. Och gammal nog att inte ändra mig nu.
En vecka senare flyttade Sten in. En månad senare tänkte jag knappt på hans små turer över till Ulla. Efter ett år var det ingen som mindes något.
Nya historier dök upp. Eva från tredje flyttade ihop med Per från femte, och Greta bytte lott med Evas man.
Jag la in gurkor. Sten byggde ett nytt växthus. Ulla satt och läste.
Till slut, vad är kärlek? Att leva fyrtio år, odla barn och gurkor, bygga altan, plantera äppelträd, och lära sig att inget är perfekt. Inte ens kärleken.
Särskilt inte kärleken.
