Margit Svensson fick reda på att hennes make träffade grannkvinnan när hon gick för att låna salt till sina inlagda gurkor. Dörren öppnades av Leif. Hennes Leif. I blåvitrandiga långkalsonger och linne.
Leffe? viskade hon fram, rösten borttappad någonstans djupt i drömmen.
Han blev likblek, sedan blossande röd, sedan blek igen som om färgen rann ur honom och kom tillbaka på ett nytt sätt varje gång.
Margit… jag ska förklara, du förstår
Bakom honom dök grannkvinnan upp Agneta, änkan från stugan intill. Hon bar en gammal blå morgonrock, halvt öppen över bar hud som om detta vore något helt normalt.
Leif, vem är det? sa Agneta, kikade förbi och spärrade upp ögonen när hon såg Margit. Oj då…
Tre människor stod i dörrbladets bländvita, och såg på varandra som fåglar i snöstorm. Margit vände sig om, snubblade nästan i tofflorna, och pilade mot grinden. Räckte inte till med stegen, nästan sprang.
Margit! Stanna! Leif slängde sig efter, glömde byxor, linne fladdrande som hissgardin.
Hela grusvägen utanför fritidshusen hade redan börjat tissla. Där låg tolv små trädgårdstäppor på rad. Vinden blåste björkfrön och ord hit, och snart såg samtliga Leif Karlsson, ordförande i samfällighetsföreningen, springa med bara ben efter sin fru.
Det här är ju bättre än Allsång på Skansen, ropade Ove från grannstugan, med kaffemuggen i hand.
Margit rusade in, vred om låset. Leif hamrade på dörren, linne och kalsonger fortfarande den enda rustningen.
Margit, öppna! Låt mig förklara!
Hur länge? skrek hon genom dörren.
Vad sa du?
Hur länge har ni hållit på?
Tystnad. Sedan ett försiktigt, nästan barns omedvetet:
Arton år.
All luften gick ur Margit. Arton år. Yngsta sonen Henrik hade just fyllt arton.
Grinden gnisslade. Agneta klev in, nu klädd och kammad, drömskt vaggande på asfalten.
Margit, kom ut. Vi behöver prata.
Försvinn, kobra! röt Margit, men rösten skälvde, svävade omkring som fjädrar i vårvinden.
Vi är vuxna, Margit. Ingen vits med dramatiska föreställningar vid min ålder, sa Agneta och satte sig bredvid. Leif stod strax intill, trampade i maskrosorna.
Arton år, sa Margit tyst. Hur blev det så?
Du minns väl när du låg på sjukhus? Två månader efter den där elaka ryggvärken? operation och allt du minns, va?
Margit minns. Operationens vithet, droppers droppande, Leif som lät gurkorna torka och tomaterna mögla. Hon undrade då hur han egentligen klarade sig.
Jag hjälpte honom. Med trädgården, med maten, fortsatte Agneta. Och sen…
Ja, så blev det som det blev, muttrade Leif.
Arton år! Margit steg upp så gruset knäppte. Ni tog mig för dumbom hela den tiden?
Ingen tror så om dig, svarade Agneta. Du levde ditt, vi levde vårt.
Men Leif är min gubbe! Far till mina barn!
Och? Slutade han vara det? Ungarna var mätta, trädgården skött. Vad är problemet?
Margit svängde till, men Leif grep hennes handled.
Margit, låt bli
Rör mig inte!
Hon slet sig loss och rusade in. Ute stod redan en samling grannar och glodde, kaffe, saft, plaststolar i hand.
Föreställningen är slut! dundrade Leif. Men folk stod kvar. De viskade, de undrade, och på andra sidan staketet skrek Ulla:
Jag visste det alltid! Sett dem tillsammans!
Du hittar bara på, svarade maken. Du har sämre syn än torsk i ålgräs.
Snicksnack! Jag ser allt!
Framåt kvällen satt Margit på verandan. Leif gick rastlöst fram och tillbaka, som åskmoln på julinatt.
Margit, säg något… tänk om vi skulle…
Vad ska jag säga? Skilsmässa?
Skilsmässa? Vi är ju båda över sextio.
Och? Får man inte skiljas då?
Du är ju inte klok, Margit. Vi haft fyrtio år ihop!
Och arton av dem gick du till Agneta.
Men jag bodde ändå här! Bara ibland gick jag dit.
Ibland? Hur ofta?
Tja… två gånger i veckan?
Två gånger i veckan under arton år är system, inte ibland, Leif.
Han satte sig mitt emot, katten spann någonstans under stolen.
Margit, snälla, jag älskar dig. Men Agneta… hon är annorlunda.
Bättre?
Nej. Annorlunda. Med dig är det hem, barn, vardag. Hos henne vilar jag. Från allt det där.
Han vill vila! Jag vill också vila ibland, men jag lägger in gurkor!
Just det! Du fixar alltid, inlagda gurkor, jordgubbar, saft! Ibland vill man bara sitta, dricka kaffe, prata.
Och det kan du inte med mig?
Med dig blir det prat om Henrik, om barnbarnen, potatislandet. Med henne pratar jag om livet. Och böcker.
Kan hon läsa, menar du?! utbrast Margit och tappar balansen i drömmen. Hennes bild av Agneta var jordnära, lerig.
Ja, och hon kan dikter utantill… gillar Strindberg.
Margit fnyste. Leif och klassiker?
Och nu då?
Jag vet inte, det får du bestämma.
Jag? Och du då?
Jag… är sextiotvå. Vad ska man bestämma nu? Bäst att leva lugnt.
Med vem? Mig eller henne?
Tystnad. Sedan:
Helst båda?
Margit grep närmaste burk inlagda gurkor. Kastade, missade. Burken gick i kras mot väggen.
Försvinn.
Leif gick. Till Agneta, såklart.
Drömmen gick in i natt. Margit låg vaken. Fyrtio år ihop, två barn, barnbarn, stugan de byggt tillsammans. Och arton år av lögn.
Eller… var det ens lögn? Han hade ju aldrig lovat trohet. Bara levt. Med henne, och Agneta.
Nästa morgon kom Mona från granntäppan, med en paj inlindad i handduk.
Margit, håll ut.
Tack.
Min gubbe kan ta ett snack med Leif om du vill.
Behövs inte. Vi är inga barn.
Vad ska du göra?
Vet inte än.
Jag hade kastat ut honom! En riktig förrädare!
Mona, går inte din gubbe ofta till Rose-Marie på tredje tomten?
Mona rodnade.
Hur så?
Jag såg dem i hallonlandet.
Det var… inget särskilt!
Nej, vad då?
De diskuterade rabatter!
I omfamning?
Mona gick, slängde dörren baklänges.
Vid lunch kom Ove.
Margit, behöver du hjälp att vända jorden eller så?
Nej tack, det är bra.
Leif bad säga att han hämtar sina saker ikväll.
Jaha? Kalsonger och linne?
Jahapp… det du, ja.
Han tvekade, trampade jord och gick.
På kvällen dök Leif verkligen upp, med plastpåse och sänkt huvud.
Jag ska ta mina grejer.
Gör du det.
Margit följde efter in.
Leif, varför just Agneta? Vad har hon… som jag inte har?
Han stannade.
Vet inte. Det är bara… lätt.
Och med mig är det svårt?
Inte svårt, bara… du vet alltid bäst. Hur man lägger in gurkor, när man sätter potatis, hur mycket pengar barnbarnen ska få. Hon vet inget. Hon frågar mig.
Och då känner du dig smart?
Snarare… behövd.
Margit satt på sängkanten.
Leif, jag vet inte heller allt. Jag vet inte hur man lever när gubben träffat grannen i arton år.
Margit…
Jag vet inte hur jag ska se pojkarna i ögonen. Eller barnbarnen. Vad säger man att morfar bor hos grannen nu?
Du behöver inte förklara.
Jo då, Leif. Henrik kommer i morgon, med familjen. Vad säger jag?
Säg att vi grälade.
Leif satte sig tyst.
Margit, kan vi inte bara glömma allt?
Hur då?
Bara låtsas att inget har hänt.
Jo, och med Agneta bara ett staket bort?
Vad föreslår du då?
Margit öppnade fönstret. På andra sidan vattnade Agneta sina gurkor. Samma morgonrock.
Vet du vad? Bo var du vill. Men barnbarnen får du förklara för själv.
Margit!
Och gurkorna får du lägga in själv i år.
Jag kan inte!
Agneta hjälper dig. Hon gillar ju Strindberg. Kan lösa gurkfrågan också.
Leif gick, knytet dinglade. Grusvägen följde skådespelet med vaksamma ögon.
Natten brann blå. Margit vaknade till ljud på täppan. Där stod Leif vid växthuset.
Vad gör du?
Kollar tomaterna. Det blir hett i morgon. Måste öppna.
Du har ju flyttat.
Men tomaterna är ju mina! Jag har drömt om dem i fyrtio år.
Jaha?
Ja! Kan inte bara låta dem förgås.
Han öppnade, smög in till Agneta.
Morgonen efter kom Henrik med familj.
Mamma, var är pappa?
Hos grannen.
På fika?
Han bor där.
Henrik sjönk ihop.
Va…?
Margit berättade, kort och drömskt.
Arton år?! Så redan när Simon föddes…?
Ja.
Henrik gick till Agneta. Det hördes röster, grindens slamrande. Han kom tillbaka.
Pappa säger att han älskar er båda.
Fantastiskt.
Mamma, du tror inte han menar det?
Henrik, tror du man kan älska två kvinnor?
Nej. Men jag är inte pappa. Han är… speciell.
Barnbarnet kom springande.
Momo, varför bor morfar hos tanten?
Han hjälper henne med landet, svarade Margit.
Henrik skrattade.
Mamma, du är otrolig…
Nattens dröm sveper in igen. Margit går ut Leif vattnar landet.
Har du tappat förståndet?
Vi har torka! Gurkorna dör annars!
Vattna hos nya familjen då.
Agneta har sitt! Det här är mitt!
Så vattna!
Margit grep slangen. Vattnade tyst med Leif. Sedan satt de på bänken.
Leif, om du nu måste välja, vem älskar du mest?
Margit, varför fråga så?
För det undrar jag.
Leif tänkte länge.
Er båda. Fast på olika sätt.
Hur då?
Du är min högerhand. Trygg, känd. Utan dig är jag halv. Sär du är som vårfest. Sällan, men alltid roligt.
Om jag dog då?
Fy! Säg inte så!
Men tänk om. Skulle du gifta dig med Agneta?
Nej… då blev ju hon högerhanden. Och festen försvann.
Så, du behöver båda?
Tydligen.
De satt, såg drömmens stjärnor dansa långsamt över himlen.
Leif, borde inte jag också ha fest? Ove ville ju hjälpa till.
Ove?! Nej, då får det vara nog…
Vad ska du göra? Du bor ju hos Agneta.
Det är annorlunda!
Hur då?
För att du inte är sådan!
Hur vet du det? Kanske läser jag Tranströmer i smyg?
Gör du inte.
Då kan jag börja.
Leif reste sig, allvarligare än på länge.
Margit, ärligt, vad vill du?
Vad ville hon? Att allt ska bli som det var? Men det blir det ju aldrig.
Jag vill bara ha lugn. Lägga in gurkor, passa barnbarn.
Och?
Inget mer. Bo var du vill.
Vad menar du?
Menar: vill du vara hos Agneta gå. Vill du hit kom. Men ljug aldrig mer.
Och om Ove kommer till dig då?
Kommer han inte. Han har ju Majvor på nionde stugan.
Hur vet du?
Leif, jag är inte blind. Jag har bara varit tyst. Liksom alla andra.
Nästa morgon kom Leif med påsen.
Kan jag komma tillbaka?
Sängen står i boden. Pumpa upp madrassen. Du får plats.
Han la påsen, gick för att leta madrass.
Grannarna viskade, Agneta vattnade gurkor, låtsades läsa Strindberg.
Henrik kom ut.
Kommer pappa tillbaka nu?
Pumpa madrass i boden.
Förlåter du honom?
Nej, men ändra sig är för sent.
Veckor rann i väg, Leif flyttade sakta tillbaka. Sen slutade Margit lägga märke till att han försvann två kvällar i veckan till Agneta. Efter ett år mindes ingen på stugan denna historia.
Nya historier kom. Ulla från tredje täppan bytte plats med Peter från femte. Mona flyttade in hos Ullas man. Sådant händer i Märstas drömstugor.
Margit lade in gurkor. Leif byggde nytt växthus. Agneta bläddrade i sina böcker.
Vad är kärlek? frågar drömmen.
Att ha levt fyrtio år ihop. Fått barn, barnbarn. Byggt hus, planterat äppelträd. Släppt tanken på det perfekta. För allra mest i kärlek är det ändå inget som blir som man tänkt.
