” Stå ut, min dotter! Du är i en annan familj nu, och du måste anpassa dig efter deras seder. Du gifte dig, det är ingen tillfällig visit. Vilka seder, mamma? De är ju helt galna här! Speciellt svärmor! Hon hatar mig, det är uppenbart! Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor?
Han är ute! Ute igen! Så ofta det blir! Gunvor Persson stod mitt i köket, ansiktet rött av ilska, ögonen eldiga av raseri. Om mannen är ute, så är det hustruns fel. Ska jag behöva förklara allt för dig?
Svärmodern var som besatt. Hon skrek åt sin svärdotter Lovisa som om hon vore sinnessjuk. Allt för att Lovisa misstänkte att hennes man, hennes son Fredrik, var otrogen.
Lovisa, en ung och späd flicka med stora, naiva ögon, stod tryckt mot väggen och försökte resonera med den ursinniga kvinnan.
Gunvor, men det här är inte normalt. Han har familj, barn… försökte Lovisa, men svärmodern avbröt henne genast med en handrörelse som om hon viftade bort en irriterande fluga.
Familj? Du? Eller ditt barn som inte vill ha något med oss att göra? fnös Gunvor hånfullt. Din uppfostran, förresten!
Vilken uppfostran, Gunvor? Vilgot är bara ett år. Han är fortfarande så liten, svarade Lovisa svagt.
Liten? Gunvor gjorde en grimas. Grannarnas barnbarn är ännu yngre. Och det går bra att hålla honom, inget tjafs som med din… hon viftade mot barnrummet.
Han är faktiskt ditt barnbarn, sa Lovisa, trots att hennes röst darrade. Och vet du vad? Barn känner av onda människor. Kanske därför han inte vill till dig.
Vi är onda? Så fräckt! skrek Gunvor. Vems tak har du över huvudet, din lilla snyltare? Vems mat äter du? Vems pengar slösar du? Otacksam!
Lovisa orkade inte bråka mer. Hon hade redan sagt till Fredrik tusen gånger att hon ville flytta från hans föräldrar, men Fredrik, en bortskämd mammapojke, såg ingen anledning.
Han trivdes hos föräldrarna. Alla hushållssysslor sköttes av de äldre tvätt, städning, matlagning. Ett drömliv!
Men Lovisa fick ta emot allt hat. Först försökte hon vara snäll. Hon hjälpte till, lyssnade på svärmoderns klagomål. Men så småningom insåg hon att det var meningslöst.
Han tog med sig den här dumma flickan, som om det inte fanns några vettiga tjejer, berättade Gunvor för grannen medan Lovisa stod runt hörnet och hörde allt.
Åkte hela vägen till nästa by för henne! Som om det var värt det! Våra flickor är duktigare och smartare.
Jag vet! instämde grannen, byns största skvallerkäring. Hon kan ju ingenting. Du sa ju själv att hon har två vänsterhänder.
Du anar inte! Man kan inte lita på henne med något. Antar tappar hon bort saker eller förstör dem. Och barnet… det är inte riktigt som det ska.
När det blev outhärdligt ringde Lovisa sin mor i grannbyn och grät. Modern svarade:
Stå ut, min dotter! Du är i en annan familj nu. Du gifte dig, det är ingen tillfällig visit.
Vilka seder, mamma? De är ju helt galna! Speciellt svärmor! Hon hatar mig!
Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor? Vi har alla gått igenom det. Visa inte att det är svårt. Stå ut.
Lovisa hotade att ringa sin far.
Skona din far! skrek modern. Du vet att han är villkorligt frigiven. Ett steg åt sidan, och han hamnar i fängelse igen!
Lovisas far, en storvuxen man med breda axlar, tog med sig sin yxa, satte sig på sin gamla motorcykel och åkte utan ett ord för att befria sin dotter.
Samtidigt bröt kaos ut i huset. Lovisa hade lämnat lille Vilgot på en ny, gul soffa för att hämta en blöja. När hon kom tillbaka, såg hon en liten brun fläck under honom.
För Gunvor var fläcken som ett svart hål som kunde sluka hela huset. Hon dök upp som en storm och skrek:
Du har förstött soffan! Min fina soffa! Vet du ens vad den kostade? Jag skulle kunna slita av dig armarna!
Jag ska fixa det, sa Lovisa och tog en trasa med darrande händer.
Fixa? Den är ju ny! Du har aldrig köpt något själv!
Och du då? fräste Lovisa och påminde Gunvor om att hon själv aldrig betalat för något.
Hör på henne! Hur vågar hon vara oförskämd mot sin svärmor! Gunvors ansikte blev rött.
Torka upp fläcken, och sen ut med dig och din unge! Ni får bo i skjulet tills ni lär er uppföra er!
Lovisa grät medan fläcken vägrade gå ur. Vilgot skrek av hennes ångest.
Plötsligt stod Lovisas far, Sven, i dörren med yxan i handen. Gunvor vände sig om och fick syn på honom. Hon kände till hans temperament och hans villkorliga frigivning.
Hej, Sven… jag har bara uppfostrat din dotter…
Jag hörde hur du uppfostrar henne, sa Sven kallt och gick in med skor på.
Han höjde yxan, och Gunvor slöt instinktivt ögonen. Men istället lade han den över axeln och räckte handen till Lovisa.
Kom, Lovisa. Du har inget här att göra.
Vänta, sa Gunvor. Vad ska jag säga till min son?
Låt honom komma till mig. Så talar vi man emellan.
Sven tog med sig Lovisa och Vilgot. Fredrik vågade inte komma på länge, men till slut kom han.
Sven talade lugnt och stilla, med yxan på bordet. Fredrik lovade att de skulle flytta, att Gunvor inte längre skulle lägga sig i, och att han skulle skydda Lovisa och Vilgot.
När Sven skakade hans hand, kände Fredrik att det inte var något att skoja med.
Efter den dagen undvek Gunvor Lovisa och Vilgot. Fredrik och Lovisa flyttade och levde i harmoni. Om det var för Svens skull eller av kärlek… det fick stå osagt.
