Tålamod, bara tålamod
“Mamma och pappa, grattis på er bröllopsdag, grattis till era guldbröllop!” utbrast dottern glatt när hon kom in på gården med sin man och barn. “Vi önskar er lika många år till i kärlek och lycka.”
“Tack, kära du, men det där var lite väl optimistiskt Men vi lovar att leva vidare,” svarade Sten skrattande.
Ja, femtio år av äktenskap hade passerat för Agnes och Sten. Femtio år som kändes som en evighet, men när man tittade tillbaka verkade allt ha gått så fort. Många kan skryta om en sådan bedrift, men inte alla får uppleva det. Livet är tungt, och det kommer mörka dagar och besvärligheter.
Var Agnes och Sten verkligen lyckliga? Kanske dolde den trötta leenden hos jubilaren någon förtret. Och bakom mannens skratt gömde sig kanske skuldkänslor. Allt var möjligt.
Agnes var bara fjorton när granngubben Sten, som redan var sjutton, sa till henne när hon kom hem från skolan:
“Agge, vad är du vacker. När jag kommer tillbaka från lumpen, gifter jag mig med dig. Väx upp fint tills dess.”
“Åh, vilken friare,” fnös flickan och sprang hem.
I skolan tittade redan killarna på Agnes, men hon brydde sig inte om dem. Hennes mor hade uppfostrat henne strikt, och killarna ansåg henne otillgänglig. Hon kunde säga ifrån när det behövdes.
“Agnes är söt, men lite vild,” viskade pojkarna sinsemellan. “Hon låter ingen komma nära, vill inte ens prata.”
Tiden gick. Sten slutade lumpen och kom hem. Andra dagen gick han ut och stötte genast ihop med Agnes, som bar hinkar med vatten på en käpp. Sten stod som förstenad. Framför honom stod en vacker, slank Agnes, och för första gången i sitt liv blev han mållös. Men han hämtade sig snabbt.
“Agge! Agnes, du har blivit ännu vackrare! Har du någon pojkvän?”
“Vad angår det dig?” frågade hon med ett leende.
“Kom till dansen i kväll. Vi kan ha kul, prata lite”
Agnes ryckte på axlarna och gick hem. Sten kunde inte sluta tänka på henne. Under lumpen hade han glömt sitt löfte om att gifta sig med henne. Men skämtet blev allvar – en sådan flicka som Agnes var värd att kämpa för. Han skulle aldrig låta någon göra henne illa.
Hela kvällen väntade Sten på Agnes i danslokalen. Flickor bjöd in honom att dansa, men han satt sorgsen och stirrade på dörren. Agnes dök aldrig upp. Han gick inte hem med någon, trots att några hoppades på det.
Nästa dag lurpassade han på Agnes när hon återigen bar vatten.
“Hej, Agge, varför kom du inte till dansen? Jag väntade.”
“Hej, jag går inte på dans. Vad skulle jag göra där?” svarade hon stolt och gick mot huset, men Sten spärrade vägen.
“Flytta på dig!” krävde Agnes.
“Eller vadå? Vad tänker du göra?”
Hon ställde ner hinkarna, tog en och hällde vattnet över honom.
“Då blir det så här,” skrattade hon. “Nu får vi se vem som vill ha dig blöt.” Agnes gick hem, och han stod kvar och tittade efter henne.
“Men vad het hon är! Men jag ska hitta ett sätt, hon blir min ändå.”
Sten försökte på alla sätt närma sig Agnes, väntade på henne och följde henne hem. En dag gav han henne en bukett vildblommor, och till slut log hon.
En dag pratade hon faktiskt med honom när han stannade henne igen och satte sig med henne på bänken utanför huset. Sten kunde inte leva utan Agnes, hon var allt han tänkte på, till och med i drömmarna. Han ville bara hålla om henne, kyssa henne. Han visste inte att hon tyckte om honom också.
I själva verket hade hon varit kär i grannen sedan barndomen, men han var äldre och hon för liten. Hans ord om att gifta sig efter lumpen fastnade i hennes huvud. Därför lät hon ingen annan komma nära. Hon väntade på Sten. Men när han kom tillbaka kunde hon inte tro att han älskade henne. Hon såg hur andra flickor kastade sig om halsen på honom och skrattade. Hon höll honom på avstånd, så han inte skulle tro att hon var som de andra.
Men till slut smälte isen. Sten fick Agnes hjärta att tina när han kom med en stor bukett syren. Han hade hört att det var hennes favorit.
“Agnes, kom, låt oss gå en sväng. Det är så vackert ute, allt blommar,” föreslog han, och hon gick med.
“Visst, jag har inget emot det,” sa hon och rodnade. Då förstod han att hon tyckte om honom också.
Snart spreds ryktet i byn: Sten och Agnes var ihop. Han hade vunnit. Hon slutade retas och såg kärleken i hans ögon. De gick hand i hand. Några grabbar och män skojade:
“Hon har dig i koppel, eller? Håller hon dig så hårt?” Men han bara log, glad att hans flickvän var nära.
Ju mer Sten älskade henne, desto säkrare blev han – de måste gifta sig. En kväll sa han:
“Agnes, vi är vuxna nu. Det är dags att gifta oss. Vi älskar varandra. Varför vänta?”
Hon höll med. De började planera bröllopet, men då dog Stens mor. De fick skjuta upp det. Efter begravningen måste de vänta en tid.
Sten var lite nedstämd, men så var det. En kväll på deras vanliga möte sa han:
“Jag åker till en avlägsen by i morgon. Ordföranden skickar mig för att hjälpa till med skörden.”
“Hur länge blir du borta?” frågade Agnes.
“Jag vet inte, men vänta på mig. Jag älskar dig, du är mitt liv, det enda i mitt hjärta.”
Kanske smälte orden hennes hjärta, eller så var det något annat, men hon tog hans hand och ledde honom till härbret.
“Jag vill att du alltid ska komma ihåg mig, att du kommer tillbaka snart,” viskade hon.
Sten kom tillbaka efter två veckor, och någon tid senare berättade Agnes att hon väntade barn. Bröllopet var enkelt – det hade fortfarande inte gått så lång tid sedan hans mor dog.
“Dotter, varför har du och Sten så bråttom med bröllopet? Är det något som pressar?” undrade modern.
Agnes erkände, men så var livet. Modern tänkte för sig själv: I alla fall gifte hon sig, utan att stå där med magen i vägen. Men hon förstod inte var hon hade missat tecknen.
Efter bröllopet var Agnes den lyckligaste kvinnan i byn. Glädjen strömmade ur henne, hon lyste. Hon älskade att ta hand om sin man. Byn avundades henne. Snart föddes en dotter, och någon i byn räknade ut att det var lite för tidigt. Men Agnes brydde sig inte. Sedan föddes enOch så levde de lyckliga i alla sina dar, med skratt som ekade över åkrarna och kärlek som växte starkare för varje passerat år.
