Märta Svensson, en åttiofyra år gammal gumma, sitter på busshållplatsen framför det lilla radhuset i en förort till Malmö och undrar vart hon nu ska gå. På bänken ligger en tygväska och en plastpåse, där nästan alla hennes ägodelar har hamnat.
Jag har drivit ut Rimma, och hon har inte blivit rädd, hon säger bara: gå härifrån, gammalfru, och låt oss med Ivar fortsätta våra liv säger hon i minnet av den gamla ordspråket om att ingen tål en ovärderlig gammal dam i deras hus.
För bara tre år sedan lever de fem i en trevåningslägenhet: Märta, hennes dotter Ingrid, hennes son Erik med fru Lena och deras son, Märtas barnebarn Arvid.
Allt börjar falla isär när Erik får en ny bokföringskonsult på jobbet, en ung kvinna vid namn Rimma som flyttar från Göteborg till den lilla byn. Ingen vet varför hon kom, men hon får ett rum i ett koloniförbund och ett jobb på kontoret. Det verkar som om livet skulle gå på autopilot, men Rimma trivs inte. Hon börjar spana på männen i området och väljer Erik. Är han gift? Som man säger: Kvinnan är ingen vägg.
En aprilkväll kommer Erik hem från jobbet, samlar ihop sina saker och bara han syns. På vägen hem säger han:
Jag har först förstått vad sann kärlek och liv betyder när jag är fyrtiofem år gammal.
Lena säger inget, väntar tills Arvid klarar sina skolprov och planerar sedan:
Vi flyttar till staden, Arvid ska börja på universitetet, och vi bor i mitt föräldrars gamla hus. Det har stått tomt i tre år, men vi renoverar. Om vi inte klarar det själv får vi hjälp av min bror. Jag ska snabbt hitta ett jobb i skolan.
Efter två dagar är de redo, bror kommer med en skåpbil, packar ner saker och åker. Arvid kramar sin gammelfarmor farväl:
Oroa dig inte, mormor, jag kommer tillbaka.
Han återkommer två gånger medan Ingrid fortfarande lever. När Ingrid dör flyttar Erik med Rimma in i lägenheten och Arvid dyker aldrig upp igen.
Märtas liv blir alltmer miserabelt. Rimma börjar införa sina egna regler. Först är hon blygsam, bjuder in Märta till bordet och serverar mat hon lagat åt sig själv och Erik. Sedan förbjuder hon henne att gå ut ur rummet:
Det är för många krossar i köket, det är lättare för mig att städa ditt rum en gång i veckan än att torka golven här tre gånger om dagen.
Sedan lagar Rimma gröt åt Märta havregröt, kornflingor eller rågmjölsgröt och Märta äter den till frukost, lunch och middag, och dricker den med tomt te.
Nyligen säger Rimma att hennes son kommer på en vecka. De och Erik diskuterar var de ska placera honom, för efter ett missbruk skulle han inte få vilken som helst tjänst.
Erik går till jobbet på morgonen, medan Rimma säger till Märta:
Här är adressen till ett äldreboende, åk dit och tacka för att du inte blev utkastad på gatan.
Hon knuffar en lapp med adressen i Märtas hand och smäller dörren bakom sig.
Märta går till busshållplatsen och vet inte vart hon ska. Hon ser en ung man stå där och frågar:
Ungdå, kan du läsa adressen och säga vilken buss som går dit?
Mannen ser på henne och svarar:
Var är du på väg, mormor Märta? Arvid är på väg, han letar efter dig. Jag ringer honom.
Fem minuter senare springer Arvid fram. Det visar sig att Lenas gamla grannar i staden ringde och berättade att Rimma ville skicka Märta till ett vårdhem. Grannen hade tidigare arbetat som sjuksköterska på ett äldreboende. Rimma hade frågat efter adressen på den anläggningen. Ingrid, som nu är borta, hade sagt åt Arvid att skynda sig tillbaka till byn och hämta sin gammelfarmor.
Arvid tar med sig Märtas väskor och säger:
Jag kör dig, mormor, som en drottning, med taxi till Malmö. Mamman har redan fixat ett rum åt dig. Och i trädgården blommar våra äppelträd nu, så vackert!
När Rimma och Erik får veta att Arvid tar med Märta till staden blir de glada, men bara en kort stund. När de börjar gå igenom papperna inser de att ägaren till lägenheten från början var Märta själv. Även hennes make hade rätt till livslångt boende. Så Rimma och Erik måste återvända till kolonin.
Märta säljer lägenheten och ger pengarna till sitt barnbarn, så att han kan köpa ett boende i Malmö. Priserna i storstadsområdet är högre, så Arvid har bara råd att köpa en enrumslägenhet, men den är modern och rymlig i ett nytt hus. Han planerar att gifta sig, så nu finns ett tak över huvudet för den unga familjen.
