Tack gode Gud! Jag hann fram i tid! Farmor andades tungt men hennes ansikte lyste av äkta glädje. Försiktigt smekte hon mitt ansikte med sina torra händer innan hon lät dem vila mot täcket.
Du måste vila nu, farmor, bad jag försiktigt. Vi har hela morgondagen att prata på, du och jag.
Nej, Erik, farmor log vemodigt. Jag har bara bett Gud om en sak att få träffa dig igen. Mer behöver jag inte nu har jag sett dig, fått krama om dig. Jag vilar lite nu, sedan pratar vi. Hon slöt trött ögonen. Åsa, ge pojken lite mat han har ju rest så långt.
Farmor var svag. Hon förstod att tiden hon hade kvar var knapp. Jag var den enda släktingen hon hade kvar, lika mycket som hon betydde för mig. Mina föräldrar hade försvunnit, slitits sönder av sina egna demoner först gick pengarna, sedan möblerna, sakerna, till sist själva lägenheten. I slutändan offrade de sig själva. Farmor tog sig an mig i sista stund, såg till att jag gick ut grundskolan, uppmanade mig att ta körkort både för personbil och lastbil, och fanns där när jag ryckte in i lumpen. Idag mötte hon mig även om det inte blev som hon hade hoppats.
Medan Åsa farmors gamla granne och vän bjöd på mat i köket, låg farmor med slutna ögon och försökte formulera orden. Sådana ord som skulle tränga in i mitt hjärta och inte glömmas. Men minnet svek henne alltmer. Hon klappade sin gamla katt lilla Signe, som de senaste dagarna aldrig lämnat farmors sida, som om hon förstod vad som väntade. Till slut ropade hon:
Erik, kom hit När jag satte mig bredvid henne, viskade hon:
Jag hade velat leka med dina barn, Erik, men det blir nog inte så. Du får klara dig själv nu. Det är tungt att vara ensam. Men om du möter en bra flicka släpp henne inte, välj för hela livet och för en väg som inte är lätt. Lätt blir den aldrig så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Håll dig borta från lättsinne och från spriten allra mest! En faller och alla runtom blir olyckliga. Det finns många vägar, Erik, välj den rätta.
Farmor pausade, som om hon måste samla sig, kanske tänkte hon på mina föräldrar. Men hon fortsatte:
Jag har skrivit över lägenheten på dig så du har ett hem att bjuda din framtida hustru till. Pengar till begravningen har jag lagt undan, Åsa vet var. Resten har jag fört över till ditt konto det räcker tills vidare. Och Signe, vår katt ta hand om henne, lämna henne inte ensam. Hon är klok och godhjärtad. Och du vet väl det var du som hittade henne som kattunge Ja, nu tror jag att jag har sagt allt. Gå och vila du också jag måste vila nu, jag med.
På morgonen vaknade farmor aldrig igen
Jag började jobba som installatör av internet tillsammans med en liten grupp, rekommenderad av gamla bekanta. Vi drog fiber och anslöt nya kunder. Jag var alltid trött efter jobbet, men lönen var helt okej, och det kändes bra att göra något ordentligt.
Hemma väntade Signe den grå katten jag hittat för åtta år sedan på gatan. Hon tog farmors död hårt, åt knappt något och satt långa dagar i farmors gamla fåtölj, med blicken fäst mot dörrglipan som om hon väntade att farmor plötsligt skulle komma in. Men dörren förblev tom.
Jag försökte muntra upp Signe, pratade med henne om dagarna, satte henne i knät och berättade om allt mellan himmel och jord, lockade med godsaker. Först efter en månad började hon ge respons.
Den dagen hade jag fått min första lön. Killarna krävde att jag skulle bjuda laget runt en orubblig svensk tradition som det ansågs ofint att bryta. Jag bjöd dem på café, och hade det trevligt själv också. När jag sent om sider kom hem, lite salongsberusad, mötte mig Signe i hallen. Jag orkade knappt se henne i ögonen de var så stora och genomträngande. Jag tittade bort, men Signe vägrade släppa mig med blicken. När hon förstod vad som var på gång, jamade hon sorgset och gömde sig under soffan.
Lilla Signe, försökte jag ursäkta mig jag kunde inte tacka nej. Det var ändå de som fixade jobb åt mig och vi är ju vänner.
Det kändes som om jag i själva verket försökte förklara mig för farmor, snarare än för katten.
Nästa dag kom Signe igen och hälsade mig vid dörren, och när hon förstod att allt stod rätt till lade hon sig tillrätta vid mina ben, tvättade tassarna och spann högljutt. Hon åt med aptit och följde mig runt i lägenheten hela kvällen, till sist lade hon sig intill mig och slöt ögonen, med nosen tryckt mot min arm.
Du förstår allt, viskade jag och smekte henne. Men du behöver inte oroa dig, jag är vuxen nu. Oansvarig blir man bara när man faller för flaskan, det vet du också Arvet skrämmer mig, det ska du veta. Och nu funderar jag på att byta jobb här hör alkohol till vardagen. Det är alltid någon anledning: fira, trösta sig efter lång dag, eller för att det är fredag. Jag tackar nej så ofta jag kan, men får redan konstiga blickar. Det känns inte hållbart längre men vad ska jag jobba med?
Sedan barnsben har jag drömt om att köra långtradare men mitt körkort räcker inte för det, och vem skulle ens lita på mig med ett så stort fordon?
En fredag satt jag med kollegorna på café, som brukligt, efter arbetsveckan. Jag drack mineralvatten och kände mig utanför bland de alltmer högljudda grabbarna. Till sist blev vår servitris, en ung och vacker tjej, indragen i stämningen killarna drog i henne och bjöd in henne till bordet, vår förman tog tag i hennes handled och var närgången.
Släpp henne, sade jag och reste mig.
Det blev tyst vid bordet att säga ifrån mot förmannen var otänkbart! Han släppte taget av ren förvåning, flickan kom loss men gömde sig oroligt några steg bort, med ögonen på mig.
Caféeägaren en storväxt man i kritvitt förkläde kom snabbt ut ur köket och avstyrde bråket. Killarna reste sig ilsket och muttrade några elaka ord mot mig.
Låt dem gå ut i friska luften, föreslog ägaren och log vänligt mot mig, Du verkar inte riktigt höra ihop med dem där, varför jobbar du ens med sådana?
Vi är ett lag, svarade jag, vi jobbar ihop.
Skippa dem, muttrade mannen, och presenterade sig som Mikael. Det där är ingen vänskap! Julia, du kan väl koka lite te? Så sitter vi här och tar det lugnt.
Din dotter? frågade jag tyst.
Precis, hon hjälper till efter skolan, sa Mikael nöjt medan vi slog oss ner vid ett av borden och drack starkt doftande te ur finservisen. Om du vill kan jag ordna så att du får köra min lastbil ett tag. Det är inte långtradare, men på sikt kan du få hjälpa mina vänner. Du får utbilda dig och ta rätt körkort men under tiden behövs du här.
Gärna! log jag. Mikael gjorde ett starkt intryck, så trygg och godhjärtad, dessutom Julias far bara det förtjänade respekt. Han noterade att jag sneglade efter Julia, som rodnade när hon tyckte samma sak.
Julia, du kan gå hem nu, Erik följer dig gärna. Han log när vi båda blev glada.
***
Fem år senare körde jag långtradare genom ett vintrigt Sverige. Det var ungefär tre mil kvar till Örebro, där min fru Julia, vår dotter Tilde och den gamla katten Signe väntade i vår lägenhet. På vägkanten såg jag en ensam man i tunn jacka.
Han fryser ihjäl snart här, tänkte jag, stannade och öppnade dörren.
Förman? kände jag igen, så fort han satt sig i passagerarstolen.
Jaha, är det du mumlade han, tydligt påverkad Förr var jag förman, men det är länge sen. Laget är borta. Några lever inte längre, andra går på dagjobb likt mig.
Han tog upp en flaska med klar vätska och tog en klunk. Men vi klarar oss väl!
Jag släppte av honom vid centrum, såg hur han vinglade iväg, och log sorgset åt hans yviga ord.
På väg hemåt såg jag att köksfönstret lyste. Julia var vaken och väntade. Kanske var Åsa där och drack te med henne eller lekte med Tilde. Men förmodligen sov Tilde i sin barnsäng under fotografiet av farmor. Dottern brukar prata förtroligt med henne om allt som händer på förskolan. Och även om farmor aldrig svarar är hennes blick vänlig och förstående, och på fotot dröjer hennes goda leende kvar.
Vid fönstret sitter Signe, tittar ut i natten. Hon reser sig, sträcker på svansen och smiter iväg för att möta mig i hallen.
Jag är inte ensam, farmor viskade jag mot ljuset från vårt köksfönster. Alla är hemma, vi är tillsammans och du finns med oss. Det här är min väg.
