Emilia steg ut ur huset och stannade för att betrakta den förvandlade gården. Över natten hade snön lagt sig som ett tjockt täcke över marken. Fluffiga snöflingor singlade ljudlöst ner på de glesa, gula löven som på något mirakel fortfarande hängde kvar på träden och buskarna, på asfalten och de parkerade bilarna.
Hon höll fram handflatan. Några snöflingor landade på hennes hud och smälte genast. Emilia tog några steg, lyssnade till det lätta knastret under fötterna som påminde henne om att julen närmade sig – med doften av mandariner, en gran dekorerad med glittrande kulor och, så klart, förväntan på under.
Hon gick in i en butik och köpte mandariner, mjölk och godis till teet. När hon stod vid kassan ringde hennes mamma.
”Emilia, kan du komma hem till mig idag?”
”Ja, mamma. Vad är det som hänt?”
”Ingenting. Jag vill presentera dig för någon. Kom till middag.” I mammas röst hörde Emilia en upprymd ton.
”Har du bestämt dig för att fixa en dejtingpartner till mig igen?” frågade hon lite besviket.
”Det är en överraskning. Du får se,” sa mamma mystiskt och lade på.
Intressant. Det var länge sedan Emilia hörde sin mamma så glad. När Johan lämnade henne hade hon sprungit till mamma och gråtit ut. Mamma tröstade henne först, men förstörde allt när hon sa att hon hade varnat henne. Hon hade så klart rätt, men det gjorde inte Emilias smärta mindre. De grälade och efter det gick Emilia inte till mamma längre – hon ringde bara, försökte hantera sorgen själv.
Hon gick tillbaka till butiken och valde en liten tårta. Det var opassande att komma tomhänt.
Hemma funderade hon på vilken överraskning mamma hade i beredskap. För säkerhets skull tvättade hon håret, lät lockarna falla mjukt, sminkade läpparna och ögonen, och satte på sig en mörkgrå kjol och en stickad tröja i persikofärg. Hon log mot sin spegelbild. Vilken överraskning det än var, skulle hon möta den välklädd och i gott humör.
”Johan kommer ångra sig,” tänkte hon och satte på sig stövlarna och jackan.
Mamma öppnade dörren, och Emilia stelnade av förvåning. Mammas ögon strålade ungdomligt, kinderna var rosa, och den nya frisuren tog tio år av henne.
”Mamma, du ser fantastisk ut,” sa Emilia och räckte över tårtan.
”Tack.” Mamma log blygt. ”Klä av dig och kom in.”
”Hon har bjudit in någon,” tänkte Emilia. Hon rättade lätt till lockarna inför spegeln och gick in. En kraftig man i femtioårsåldern reste sig från soffan – mörkblå tröja, skallig i pannan, med ett stort, vänligt ansikte. Skrattrynkor strålade ut från ögonen, antingen av munterhet eller för att han brukade kisa mot solen. Han betraktade henne lika nyfiket.
”Emilia, det här är Lars-Göran, min barndomsvän.” Mamma kom närmare, lade armen om hennes midja och tittade menande på henne.
”Jaha, från landet?” sa Emilia torrt och såg på sin mor.
”Låt oss äta, soppan kallnar,” sa mamma och gick före in i köket.
Emilia satte sig på sin vanliga plats. ”Ska han sitta i pappas stol?” tänkte hon irriterat. Lars-Göran satte sig mittemot, och mamma mellan dem. Precis som de alltid satt när pappa levde.
”Så du ville att vi skulle träffas?” fnös Emilia. ”Vad oväntat.”
”Varför säger du så?” Mamma såg sårad ut.
”Har du glömt hur pappa slog dig? Har du ingen respekt för dig själv? Eller dricker du igen?” Hon vände sig mot Lars-Göran.
”Lars-Göran dricker inte. Han…” Mamma tystnade och såg skyldigt på honom.
Han lade sin stora, arbetskärva hand över hennes.
”Det är lugnt, Annika.”
”Ni låtsas vara hyggliga nu, men vänta tills ni börjar dricka. Tänker du gifta om dig? Är det här min överraskning?” Emilias ord bara forsade ur henne. Hon kunde inte hejda dem.
Tårarna vällde upp i mammas ögon. Lars-Göran stirrade ner i sin soppa.
”Är du klar?” sa mamma plötsligt med skarp röst. ”Vad vet du om mitt liv? Din pappas fylleri, hans slag. Du sprang till grannarna när han kom hem full. Vi gick omkring på gatorna tills han somnade. Jag tog pengar ur hans fickor när han sov, sa att han tappat dem, och köpte kläder åt dig. Du anar inget…” Hon tjöt till och tystnade.
Emilia hade aldrig sett sin mamma sådan. Den skygga, böjda kvinnan som aldrig vågade säga emot – nu försvarade hon en främling.
”Det var dags att berätta,” sa mamma dämpat. ”Det här är din riktiga pappa. Lars-Göran är din far.”
Emilia ryggade tillbaka. ”Va?” Hon såg häpet från den ena till den andra.
”Vi älskade varandra sedan skoltiden. Sedan blev han inkallad. När jag visste att jag var gravid berättade jag för min mamma. Hon skrek, slog mig. Sedan presenterade hon en annan man, en från grannbyn. När han kom hem på permission, tvingade hon mig att gifta mig med honom. Så jag blev hustru åt Stefan. Vi flyttade till stan. Du föddes. Jag älskade aldrig honom, och han kanske visste att du inte var hans. Därför slog han mig, drack. Lars-Göran visste inget om dig.”
”I somras åkte jag till min bror på landet, minns du? Då träffade jag Lars-Göran igen. Han sa att han förstod, att han inte var arg. Jag har alltid älskat honom.”
Emilia reste sig och gick mot hallen.
”Emilia!” ropade mamma.
”Låt henne gå,” sa Lars-Göran. ”Hon behöver tid.”
”Bäst att hon håller sig undan,” tänkte Emilia och smällde igen dörren.
Hon gick hem genom snöyran, minnena vällde upp. En gång hade hon och mamma sprungit från pappa en vinternatt. Ljusen i fönstren hos andra familjer såg så trygga ut. Hon hade alltid avundats dem.
”Mamma gav upp för länge sedan, gick klädd som en gammal käring. Hennes liv var lidande. Men hon är fortfarande ung. Kanske älskar Lars-Göran henne på riktigt. Och jag stod där och skrek. Men jag – när Johan bad mig flytta ihop, lyssnade jag då på mamma? Nej.”
Efter några dagar insåg hon att hon måste be om förlåtelse.
Mamma öppnade dörren, och de omfamnade varandra. Resväskor stod i hallen.
”Vi packar. Jag flyttar till landet med Lars-Göran.”
”Men ditt jobb?”
”Postkontoret i byn behöver folk,” sa Lars-Göran och log.
”Kom ochNär dagen kom för att återvända till stan satt Emilia i bilen bredvid Lars-Göran och kände, för första gången på länge, att hon äntligen hade hittat hem.
