Tidigt på morgonen ringde min granne. Rösten hans darrade när han frågade:
Har du hört vad din kusin har gjort?
Nej, vad har hänt?
Hon ska visst begära skilsmässa vid 54 års ålder, efter att ha varit gift i trettio år.
Det kändes som att världen stannade för ett ögonblick. Jag tappade hakan. De har alltid varit en helt vanlig familj. Hennes man dricker inte, han är dessutom pensionär nu nio år äldre än henne. Tre vuxna barn, alla har flyttat ut, och fem barnbarn som låter och leker när de ses på helgerna. Och plötsligt bestämmer hon sig för att lämna allt.
Kan det vara ett missförstånd? Jag ringde genast min kusin, Lena Björk, och bad om att få träffa henne. Vi möttes i Vasaparken, mitt i Stockholm, omgivna av höstlöv och folk på väg till jobbet.
Hon satt på en bänk och såg uttröttad ut. Hennes blick var sorgsen, men ändå bestämd.
Jag orkar inte längre, sade hon och andades tungt. Hela livet har jag sprungit runt som en hamster i ett hjul. Min man jobbade och jag med, men efter jobbet lade han sig på soffan och slötittade på TV eller gick ut på en öl med sina kompisar. Jag påbörjade mitt andra arbetspass hemma. Varenda kvinna vet precis vad jag menar.
Du kommer hem, och genast ska du tvätta, laga middag, fixa matlådor till morgondagen, för barnen behöver mat efter skolan, städa, diska, dammsuga mannen är trött, barnen har läxor och fritidsaktiviteter. Allt det där som varje svensk hemmafru känner till.
Jag trodde det skulle bli lättare när barnen blev vuxna. Men jag hade fel. Barnen flyttade ut, min man gick i pension och jag fortsatte att jobba.
Nu är han hemma hela dagarna, eller så är han på fisketur men aldrig gör han något i huset. Han väntar alltid på att jag ska komma hem och fixa allt.
Det senaste som fick bägaren att rinna över var när jag blev sjuk. När han kom hem från fisket frågade han inte ens om hur jag mådde. Istället öppnade han kylskåpet, suckade högt och gnällde om att det inte fanns någonting att äta.
Du hade väl kunnat koka lite potatis, det är ju inte svårt, sade han.
Jag svarade: Om det nu inte är svårt laga själv då. Och vet du vad han sa?
Varför ha en fru om jag ska laga mat själv?
När jag hörde det, blev det klart för mig. Jag är slut. Nu vill jag skiljas vi får sälja lägenheten, dela på pengarna, och bo var för sig. Jag vill åtminstone leva lite för min egen skull nu.
Barnen blev inte glada. De menar att jag lämnar honom ensam, att han inte vet hur man gör något alls, att han kommer gå under på egen hand.
Men jag bryr mig inte längre. Han får skylla sig själv. Om han inte värdesätter vad han har, då får han se hur det känns.
Så är det. Kanske blir det lugnare framöver, men Lena har bestämt sig hon står på sig.
Själv tvekar jag. Det är aldrig lätt att bli ensam på äldre dagar.
Vad tänker du?
