**Dagboksanteckning**
Idag var det som vanligt. Fast ändå inte.
“Ta din lilla sladdbarn och stick härifrån, det här huset är min sons gåva till mig!” skrek svärmor.
Elin stod vid spisen och rörde i soppan när hon hörde den välbekanta hostningen bakom sig. Birgitta kom in i köket med sin vanliga hållning långsam och värdig, som en general på inspektion.
“Potatisen är kokt sönder igen,” muttrade Birgitta och kikade över Elins axel. “Är det så man lagar mat? Min Gustav älskar när potatisen håller ihop, inte när den faller sönder.”
Elin fortsatte att röra i soppan under tystnad. Ett år under samma tak hade lärt henne att inte reagera. Eller försöka, åtminstone.
“Smakar gott,” sa Gustav när han kom in i köket och gav sin fru en snabb puss på kinden. “Luktar fantastiskt.”
“Det är för att du är hungrig,” fnös Birgitta och satte sig vid bordet. “Man ska steka köttet först, sedan ha det i soppan. Då blir det godare.”
Gustav ryckte bara på axlarna och gick ut. Elin stängde av spisen och dukade bordet. Från rummet bredvid hördes åttaårige Lukas röst:
“Mamma, får jag gå till Wille efter maten? Han har fått en ny bygglåda!”
“Vi får se, först måste du göra dina läxor,” svarade Elin.
“Läxor på sommaren?” Birgitta grep sig för huvudet. “Barn ska vila på sommaren! På min tid sprang barnen ute hela sommaren och de blev ändå vettiga människor.”
Lukas dök upp i dörröppningen och lyssnade.
“Kom hit, lilla Lukas,” lockade Birgitta. “Farmor har godis. Lyssna inte på mamma, du behöver inga läxor på sommaren.”
“Birgitta, Lukas och jag har kommit överens en timme om dagen läser han och räknar så han inte glömmer allt till skolstart,” förklarade Elin lugnt.
“Överens? Och frågade ni mig? Bor jag i det här huset eller?”
Elin bet ihop. Det här argumentet kom hela tiden, ända sedan Birgitta flyttade in för ett år sedan. Först hade de haft två lugna år efter bröllopet då kom Birgitta bara på besök från grannbyn ibland. Men sedan hände det Gustav kallade “den logiska lösningen” hans mamma sålde sitt hus och flyttade in hos dem för gott.
“Varför skulle jag bo ensam i ett stort hus?” hade Birgitta förklarat då. “Här har jag mitt barnbarn nära, och jag kan hjälpa er. Jag är ju ingen främling.”
Gustav hade genast gått med på det. Han diskuterade det inte ens med Elin bara meddelade att hans mamma flyttade in och att de måste städa undan i gästrummet. Elin hade tegat. Huset var stort, det fanns plats. Hon hoppades dessutom att Birgitta verkligen skulle hjälpa till passa Lukas och städa.
Men verkligheten blev annorlunda. Birgitta hjälpte inte till, men hon kommenterade varenda sak Elin gjorde. Matlagning fel. Städning inte nog noga. Hur hon uppfostrade Lukas för strängt.
“Gustav, säg åt din fru att inte svälta barnet!” ropade Birgitta mot vardagsrummet. “Mat först, sedan allt det där pluggandet!”
“Mamma, lägg dig inte i,” hördes Gustavs trötta röst. “Elin vet vad hon gör.”
Birgitta fnös och lade demonstrativt en handfull karameller framför Lukas.
“Ät, mitt barn. Farmor tar hand om dig, eftersom din mamma har andra dumheter för sig.”
Elin slamrade med tallrikarna när hon ställde dem på bordet. Lukas tittade förskräckt på henne, sedan på Birgitta.
“Jag äter godisen sen, efter maten,” sa han lågt.
“Bra, älskling,” sa Elin och strök honom över huvudet. “Gå och tvätta händerna.”
När Lukas gick, pressade Birgitta ihop läpparna.
“Vänder du barnet mot mig nu?”
“Jag vänder ingen mot någon. Det är bara regler som Gustav och jag har satt upp.”
“Med Gustav?” Birgitta skrattade. “Min son har inte satt upp några regler. Det är din idé. Jag känner din typ du kommer göra barnet till en neurotiker med alla dina regler.”
Elin drog ett djupt andetag. Det var meningslöst att argumentera. Ett år hade lärt henne det. Varje gång hon försökte stå upp för sig själv slutade det med att Birgitta påminde henne om att huset stod på hennes namn.
Historien med huset var en plåga för sig. När Elin flyttade in efter bröllopet brydde hon sig inte om Gustavs ord om att huset stod i hans mammas namn.
“Det är säkrare så,” hade han förklarat. “Ingen kan ta det från mamma. Det är bara en formalitet, det är ju jag som byggde huset, mina pengar.”
Elin trodde honom. Hon hade inget själv efter skilsmässan lämnade hon sin etta till exmannen bara för att bli klar med allt. Med Lukas hyrde hon en lägenhet tills hon träffade Gustav.
De första två åren kändes som en saga. Gustav var snäll mot Lukas, pojken höll av sin styvpappa. Huset var mysigt, med en stor trädgård. Elin odlade grönsaker och planterade blommor. Det kändes som om livet äntligen ordnade sig.
Och sedan kom Birgitta med sina väskor.
“Jag har rätt att bo i mitt eget hus!” förklarade hon när hon såg Elins förvirrade min. “Eller är du emot att en mor bor med sin son?”
Gustav hade då omfamnat Elin och viskat: “Var tålmodig, hon kommer att vänja sig och lugna ner sig.”
Men Birgitta lugnade sig inte. Tvärtom, varje månad kände hon sig mer bekväm. Hon flyttade på möblerna i vardagsrummet efter egen smak. Slängde gardinerna Elin valt och satte upp sina egna med jätterosor. Tog den bästa stolen vid TV:n och tittade på serier med hög volym.
“Gustav, kan du prata med din mamma?” bad Elin en kväll. “Hon har TV:n på hela dagen, Lukas kan inte göra läxor.”
“Strunta i det, låt henne titta. Vad ska hon annars göra?” svarade Gustav. “Och dramatisera inte. Mamma beter sig normalt, det är du som är för känslig.”
Elin sa inget då. Vad kunde hon säga? Gustav avgudade sin mamma, i varje konflikt ställde han sig automatiskt på hennes sida. Även när Birgitta gick för långt.
Som förra månaden, när Birgitta skällde ut Elin för att hon köpt nya skor till Lukas.
“Slösaktiga kvinna!” skrek hon genom hela huset. “Kasta pengar i sjön! Min Gustav gick i samma skor i tre år och han klarade sig!”
“Det är mina pengar, jag tjänade dem själv,” försökte Elin förklara.
“Dina pengar? I mitt hus finns inget ‘ditt’ och ‘mitt’! Allt är gemensamt här! Och du ska inte komma och sätta dina egna regler
