— Hej, Linnea! — sa Oskar muntert i telefonen. — Vi tänkte komma över på helgen! Går det bra?
— Hej… — svaret kom iskallt. — Nej, det går inte.
— Vad menar du? — Oskar blev förvirrad.
— Exakt vad jag sa, — snäste Linnea.
— Är du arg på mig? Jag fattar inte…
— Frågar du verkligen det? Efter allt du gjort vill jag inte veta av dig! — skrek Linnea.
— Vad har jag gjort? Vad pratar du om?
Systrarna Bergström växte upp i en liten by i Småland. Den äldre, Linnea, stannade kvar efter skolan, gick en handelsutbildning och blev redovisningskonsult. Hon gifte sig med den lokale entreprenören Erik, byggde ett hus, fick sonen Viktor och hjälpte till med familjeföretaget.
Den yngre, Oskar, drömde alltid om stadslivet. Hon flyttade till Göteborg för att studera, stannade kvar och blev butiksbiträde. Med sin man, Jonas, som jobbade på en fabrik, bodde de i en liten hyreslägenhet. Två år efter bröllopet föddes deras dotter Elsa.
Trots avståndet höll systrarna kontakten. När Elsa fyllde ett år blev Oskar en vanlig gäst hos Linnea.
— Frisk luft är bra för barnet, och lite hjälp är alltid välkommen, — sa hon. Ibland stannade de en helg, ibland en hel månad.
Linnea tog alltid emot dem med glädje. Huset var stort nog, och Elsa var en lugn, snäll flicka. Med tiden började Oskar lämna dottern hos Linnea helt ensam — först några dagar, sedan en vecka, och under sommaren en hel månad.
— Jonas och jag behöver lite tid för oss själva, — förklarade hon. Linnea protesterade inte. Hon jobbade hemifrån, och även om det var besvärligt hjälpte hon gärna.
Men Oskar återgäldade inte gästfriheten. I deras pyttelägenhet fanns ingen plats för Linneas familj, så när de var i stan hyrde de ett rum. Och Oskar hittade sällan tid att träffa dem.
— Jag har frisörtid, eller så har jag så mycket att göra, — sa hon. Ibland stannade de en timme — sedan var det slut.
Men Linnea försökte låta bli att tänka på det. Det viktigaste var att barnen kom överens, och systern, även om hon var självisk, var ändå familj.
Viktor växte upp och skulle börja på universitetet. Föräldrarna var beredda att betala hans studier. Men dagen innan ansökningarna skulle lämnas blev Linnea allvarligt sjuk: hög feber, extrem svaghet. Erik lovade att köra Viktor till stan, men hade ingen tid att stanna och hjälpa till — jobbet ropade.
Då ringde Linnea sin syster:
— Oskar… — viskade hon svagt. — Kan du hjälpa Viktor imorgon? Möta honom, följa med till universitetet, se till att allt blir rätt… Och låt honom sova över? Erik hämtar honom på morgonen…
Det blev en lång paus.
— Förlåt, det går inte, — svarade Oskar.
— Varför inte? — Linnea kunde knappt tro sina öron.
— Jag har frisörtid, och sedan ska Elsa och jag shoppa — hon ska till lägret snart, vi måste handla allt.
— Oskar, jag har aldrig bett dig om något. Det här är bara en enda dag…
— Jag kan verkligen inte, — avbröt Oskar.
— Övernatta då? Han kan sova på golvet!
— Linnea, han är en vuxen kille. Var ska jag lägga honom? I mitt sovrum? Eller i Elsas rum? De är tonåringar, det blir konstigt. Och köket är ju pyttelitet — du vet hur det är…
Linnea kände hur tårarna pressade sig fram. Hon hade aldrig sagt nej till sin syster. Alltid tagit emot dem, hjälpt till, lagat mat. Och det här var tacken…
— Okej. Jag förstår, — sa hon lågt.
Till slut var det Eriks syssling, som de knappt kände, som hjälpte till. Han körde Viktor, fixade papperen, lät honom sova över och visade honom runt i stan.
Viktor kom in. Föräldrarna hyrde en lägenhet åt honom. Han blev en ansvarsfull, stadig ung man. Men Linnea kunde inte glömma: när hon behövde sin syster som mest, sviktade hon.
En månad senare ringde telefonen:
— Hej, jag och Elsa vill komma över en vecka — jag har ledigt och hon har lov!
— Nej, — svarade Linnea lugnt.
— Hur menar du?
— Precis som jag sa. Ni får inte bo här längre. Vill ni ha frisk luft kan ni hyra något. Men räkna inte med min hjälp.
— Är det för Viktors skull?
— Ja. Den enda gången jag bad om något, så tackade du nej. Vi är klara. Ni har tagit emot min gästfrihet i åratal, men när jag behövde hjälp valde du frisörbesök och shopping.
— Snälla, förlåt… — försökte Oskar.
— För sent, — avbröt Linnea.
De pratade aldrig mer. Elsa och Viktor höll kontakten — och Linnea lät dem. Flickan var oskyldig. Men i hennes hus sov hon aldrig mer.
Oskar kände sig aldrig skyldig.
— Hon har ett stort hus, det var ju inget problem för henne, — tänkte hon. Men de kom aldrig mer över tröskeln.
Ibland är det bättre utan en syster än med en som sviker dig när du som mest behöver henne.
