Syndromet av ett evigt uppskjutet liv… En 60-årig kvinnas bekännelser Eva: I år fyllde jag 60. Ingen av mina nära hörde av sig, inte ens ett grattis över telefon på min stora dag. Jag har en dotter och en son, ett barnbarn och en barnbarnsdotter, och en före detta make som fortfarande är med i bilden. Min dotter är 40, min son är 35. Båda bor i Stockholm, båda har tagit examen från välrenommerade universitet där. De är smarta, framgångsrika. Dottern är gift med en högt uppsatt tjänsteman, sonen med dottern till en framstående svensk företagare. Karriärerna går bra, de har flera lägenheter, och driver dessutom egna framgångsrika företag vid sidan om tjänsten. Allt verkar stabilt hos dem. Min före detta make lämnade mig när sonen var färdigutbildad. ”Jag orkar inte det här tempot längre”, sa han, trots att hans liv var lugnt och stabilt – han jobbade på samma arbetsplats, umgicks med vänner på helgerna, eller slappade framför tv:n och tillbringade semestern hos släkten i Skåne. Själv tog jag inga semestrar alls, jobbade på tre ställen samtidigt – som ingenjör på fabriken, städare i administrationsbyggnaden och packare i kvarterets ICA på lördagarna, dessutom städade jag alla förråd och arbetsutrymmen. Alla pengar gick till barnen – Stockholm är dyrt och studier på prestigefyllda högskolor kräver bra kläder och mat, dessutom lite nöjen. Jag lärde mig klara mig i gamla kläder, sydde om när det behövdes, lagade och putsade skor. Var alltid ren och prydlig – det räckte för mig. Mina nöjen existerade främst i drömmar – ibland såg jag mig själv glad, ung, skrattande. När min man gick skaffade han snabbt en ny, dyr bil – tydligen hade han sparat mycket. Under vårt gemensamma liv var det jag som stod för allt utom hyran – den betalade han, sen tog hans ansvar slut där. Det var jag som utbildade barnen… Lägenheten vi bodde i fick jag av min mormor. En fin, välskött tvåa i ett 30-talshus, omvandlad till en trerummare. Där fanns ett litet förråd på 8,5 kvadrat med fönster, som jag renoverade och där fick plats med säng, skrivbord, garderob och hyllor – den tog dottern. Jag och sonen bodde i samma rum, men jag kom bara hem för att sova. Mannen i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag förrådet. Sonen stannade i rummet. Skilsmässan var lugn, ingen större dramatik, ingen kamp om egendom, inga anklagelser. Han ville LEVA, inte slita. Själv var jag så slut att jag mest blev lättad när allt var över… Jag slapp laga middag, dessert och kompott, slapp tvätta hans kläder och sänglinnen, slapp stryka och hänga upp – tiden kunde jag äntligen använda till vila. Vid det laget hade jag samlat på mig mängder med krämpor – rygg, leder, diabetes, sköldkörtel, utmattningssyndrom. För första gången tog jag semester och började behandla mig själv. Extra-jobben lämnade jag inte. Men jag blev bättre. Anlitade en riktig hantverkare som med en kollega fixade ett toppenfint badrum på två veckor! Det var ren och skär LYCKA! Personlig lycka – för mig själv! Under alla år skickade jag pengar till mina framgångsrika barn på deras födelsedagar, Nyår, Internationella kvinnodagen och fars dag. Sen kom även barnbarnen. Alltså – extra-jobben gick aldrig att sluta med. På mig själv fanns aldrig någon budget. Gratulationerna till mig var sällsynta, oftast bara som svar när jag själv skickat något. Fick aldrig presenter. Men det som gjorde allra mest ont var att jag aldrig blev bjuden till deras bröllop. Dottern sa som det är: “Men mamma, du passar inte riktigt in där. Det kommer folk från regeringen och så.” Om sonens bröllop fick jag höra från dottern – efteråt… Tack ändå för att de inte bad om pengar till själva bröllopet… Ingen av barnen besöker mig, även om jag alltid bjuder. Dottern säger att hon haft nog av bönder (miljonstad enligt statistiken), sonen säger alltid att han är upptagen. Flyget till Stockholm går sju gånger per dag! Tar två timmar! Hur skulle jag kalla den perioden av mitt liv? Kanske de återhållna känslornas liv… Jag levde som Scarlett O’Hara – ”Jag tänker på det imorgon…” Tryckte undan tårar och smärta, alla känslor från förvirring till förtvivlan. Levde som en robot, programmerad för jobb. Så kom Stockholms-folket och köpte fabriken, omorganisation följde. Vi äldre blev uppsagda, och där blev jag av med två jobb på en gång, men kunde gå i pension i förtid tack vare uppsägningen. Fick ut 20 000 kronor… Försök leva på det. Tur i oturen – vårt femvåningshus med fyra trappuppgångar hade en ledig tjänst som städare… Jag började skura trapphus – ytterligare 20 000. Ica-jobbet som packare och städare på helgerna höll jag kvar, det betalade bra – 3000 kr per pass. Det enda jobbigt var att stå hela dagen. Började renovera köket, lite i taget. Gjorde allt själv, köket beställde jag av grannen – bra pris, snabbt och fint. Började spara lite igen. Ville fixa till rummen, byta lite möbler – planer fanns. Bara en sak saknades i planerna… mig själv!!! Vad la jag på mig? Mat, den enklaste, och jag åt aldrig mycket. Och mediciner, mycket pengar gick dit. Hyran blev bara dyrare för varje år. Före detta maken sa: Sälj trerummaren, bra område, får ett bra pris. Köp en etta till dig. Men jag kan inte. Det är minnen – från mormor, min käraste släkting. Jag minns inte föräldrarna, det var mormor som uppfostrade mig. Och lägenheten – där utspelade sig hela mitt liv. Jag och exmannen kunde hålla vänskaplig kontakt, vi ses ibland som gamla bekanta. Han har det bra, berättar aldrig om något privat. En gång i månaden kommer han förbi med lite mat – potatis, grönsaker, ris, dricksvatten. Sånt som är tungt att bära. Pengar vill han inte ha. Säger att jag inte ska använda leveranser – då får man dåliga varor, ruttet och sånt. Jag går med på det. Inom mig är allt ihopknutet – jag bara jobbar, lever, men inget mer. Drömmer inte, vill inget. Dotter och barnbarn ser jag bara på hennes Instagram. Följer sonens liv på svärdotterns Instagram. Blir glad när det verkar gå bra för dem. Hälsan är god – de tar semester utomlands, äter på fina restauranger. Kanske gav jag dem för lite kärlek, så de känner inget för mig. Dottern ringer ibland och frågar hur jag har det, jag säger alltid att allt är bra. Jag klagar aldrig. Sonen skickar ibland ett snabbt röstmeddelande på WhatsApp: “Hej mamma, hoppas du har det bra.” En gång sa sonen att han inte vill höra talas om våra problem – negativt är jobbigt. Så jag slutade berätta, säger bara “allt bra, min son”. Jag skulle vilja krama barnbarnen, men misstänker att de inte ens vet att de har en mormor, en pensionerad städerska. Kanske har de fått höra att mormor är död… Kommer inte ens ihåg när jag köpte något till mig själv sist – ibland bara nya underkläder eller strumpor, alltid det billigaste. Har aldrig tagit en manikyr eller pedikyr – klipper mig i kvarterets frisersalong en gång i månaden, färgar själv. Glädjer mig åt att jag haft samma klädstorlek hela livet – ingen garderobsförnyelse. Men rädslan är stor – att jag en dag inte ska kunna ta mig upp ur sängen, då gör ryggvärken sig alltid påmind. Rädd att bli helt orörlig. Kanske borde jag inte ha levt så här – inga nöjen, ingen vila, alltid uppskjuten egen glädje, alltid ”sen”. Men var är det där ”sen”? Det finns inte längre… Tomheten inom mig är total… hjärtat likgiltigt… och runt mig är det också tomt… Jag anklagar ingen. Och kan heller inte skylla på mig själv. Jag har alltid jobbat, och gör det än idag. Sparar lite ifall jag blir oförmögen att arbeta. Lite, men ändå något… Men sanningen är att om jag blir sängliggande vill jag nog inte leva… vill inte vara till besvär för någon. Vet ni vad det sorgligaste är? Ingen har någonsin gett mig blommor… Någonsin… Tänk om jag till slut får en bukett på graven… Det vore ju nästan skrattretande…

Vet du, ibland känns det som att livet bara passerar förbi, och man är fast i någon slags vänteläge… I år fyllde jag 60, men ingen i familjen ringde ens och grattade mig på födelsedagen. Inte ens ett textmeddelande.

Jag har en dotter och en son, två barnbarn, och en exman som fortfarande finns kvar i periferin. Dottern heter Märta, hon är 40, och sonen, Mattias, är 35. Båda har flyttat till Stockholm och pluggat på fina universitet där. Märta är gift med en högt uppsatt tjänsteman på regeringskansliet, och Mattias är gift med dottern till en stor Stockholmsföretagare. De har lyckats, båda två, med egna företag och hus och lägenheter både här och där. Allt rullar på, verkar det som.

Min exman, Rolf, stack precis när Mattias tog examen. Han sa att han var trött på tempot och ville ha lugn och ro. Fast han själv hade det rätt lugnt ett och samma jobb, helger med vänner eller på soffan, och semester hela juli hos släkten i Skåne. Själv tog jag aldrig semester och jobbade på tre olika jobb tekniker på fabriken, städare på kontoret, och packare i ICA-butiken på helgerna. Städade både lager och personalrum. Varje krona gick till barnen Stockholm är dyrt, och att plugga på fina universitet kräver dyra kläder, mat och nöjen.

Jag lärde mig att bära omgjorda gamla kläder, lappar skorna, och vara ren och proper. Det räckte. Min enda underhållning på den tiden var drömmarna ibland såg jag mig själv lycklig och ung i sömnen.

När Rolf stack köpte han en ny fin bil, dyr och flashig. Han hade säkert sparat ihop en hel del. Under vår tid ihop stod han för hyran det var hans bidrag till hushållet. All annat stod jag för, och det var jag som fixade barnens utbildningar.

Lägenheten vi bodde i ärvde jag av min mormor. En sån där fin, gammal och välskött sekelskifteslägenhet med högt i tak. Två rum som jag gjort till tre. Ett skafferirum på nästan nio kvadrat med fönster renoverade jag, satte in säng, skrivbord, garderob, hyllor Märta bodde där. Jag och Mattias delade rum, men jag kom ju mest hem för att sova. Rolf låg i vardagsrummet. När Märta flyttade till Stockholm tog jag över hennes lilla rum, Mattias blev kvar i vårt.

Vi skildes åt utan drama. Ingenting delades upp, inga bråk, inga anklagelser. Han ville leva och jag var bara utmattad, och mest lättad egentligen. Plötsligt behövde jag inte längre laga mat, tvätta, stryka, och ordna, kunde äntligen vila emellanåt.

Vid det laget hade kroppen tagit stryk ryggen, lederna, diabetes, sköldkörtel och nerverna var slut. Tog för första gången semester och gick äntligen till läkare. Slutade dock aldrig extraarbetet. Fick ordning på hälsan så gott det gick.

Jag anlitade en jätteduktig hantverkare som fixade badrummet under två veckor. Det kändes som personlig lycka för mig! Bara för mig! Under alla dessa år skickade jag pengar till Märta och Mattias på deras födelsedagar, julaftnar, till barnbarnens namn- och födelsedagar, istället för presenter. Så extrajobbet fick jag aldrig lägga ner. Egna pengar hade jag aldrig över. Sällan blev jag firad, och presenter uteblev.

Det gjorde ondast när jag inte blev inbjuden till deras bröllop. Märta sa rakt ut att jag inte passade in, där skulle det vara folk från regeringskansliet. Mattias bröllop fick jag veta om först långt efteråt genom Märta… Tack ändå för att de inte bad om pengar till bröllopen.

Ingen av dem kommer och hälsar på, trots att jag alltid bjuder. Märta säger att det är ingen idé att komma till vår lilla håla (fast här bor över en halv miljon), och Mattias säger alltid att han har fullt upp. Flyget till Stockholm går ju flera gånger varje dag, bara två timmar bort…

Hur skulle man beskriva den tiden? Kanske som ett liv där känslorna var instängda. Som att vara robot bara jobba, slita, och tänka jag tar det sen.

Sen köptes fabriken upp av Stockholmare, blev omorganisation, och vi äldre fick gå. Direkt förlorade jag två jobb, men kunde tack vare uppsägningen ta ut pension i förtid. Fick 13 000 kronor i månaden och ska man leva på det?

Till slut hade jag ändå tur i vår femvåningslänga blev det jobb som städare ledigt. Tog det 13 000 till. Fortsatte packa och städa på ICA på helgerna, 500 per pass, för det var bra betalt. Men tungt var det, att stå upp hela dagen.

Började själv renovera köket. Grannen byggde nytt kök åt mig, det blev både prisvärt och snabbt. Började lägga undan lite pengar till att göra om rummen och byta möbler. Jag hade planer. Men Planerna handlade aldrig om mig själv! Vad la jag ut på mig själv? Egentligen bara mat, och det blev aldrig särskilt mycket. Och mediciner där försvann mycket, tyvärr. El och hyra höjs ju hela tiden. Rolf brukade säga att jag skulle sälja lägenheten du får bra pris här, köp en etta istället. Men jag har svårt att släppa den minnet av mormor är så starkt. Föräldrar minns jag inte, mormor var allt.

Med Rolf har jag ändå kunnat hålla ett vänskapligt förhållande. Vi ses nån gång ibland, som gamla vänner. Han har det bra. Pratar aldrig om sitt liv. En gång i månaden kommer han förbi med lite mat potatis, rotfrukter, mjöl, dricksvatten. Tunga saker. Vägrar ta emot pengar för det. Säger att jag borde undvika hemleverans man får bara skräp då. Har gett upp på den fronten.

Känner att allt är stilla inom mig inget händer. lever bara, jobbar mycket. Bryr mig inte mycket om vad jag vill, inget drömmande om framtiden. Märta och barnbarnen ser jag bara på hennes Instagram, Mattias familjeliv likaså. Jag gläds åt att deras liv flyter på, att de är friska och glada, att de reser och jämnt är ute och äter.

Kanske gav jag dem för lite kärlek, och därför kommer den inte tillbaka. Märta hör ibland av sig och frågar hur jag mår jag svarar alltid att allt är bra. Klagar aldrig. Mattias spelar in röstmeddelanden: Hej mamma, hoppas allt är bra med dig.
En gång sa Mattias att han inte ville höra om våra (mitt och Rolfs) problem, han blev bara nedstämd. Så jag slutade berätta och höll mig till allt är bra.

Önskar så att jag fick krama barnbarnen, men tror faktiskt att de inte ens vet att jag finns en levande pensionärs-farmor. De har nog fått höra att farmor gått bort sen länge…

Kommer knappt ihåg när jag köpte något till mig själv senast, förutom lite underkläder och sockar, alltid det billigaste. Kan inte minnas att jag varit och fått manikyr eller pedikyr någonsin. Bara klipper mig, en gång i månaden, hos en äldre dam i grannhuset. Färgar håret själv. Tröstar mig med att jag bär samma klädstorlek nu som jag gjorde förr 38/40 ingen anledning att förnya garderoben.

Jag är riktigt rädd att en morgon inte kunna resa mig ur sängen ryggen värker dagligen. Är rädd att bli handikappad.

Kanske borde jag inte ha levt så här bara slitit, aldrig unnat mig något, alltid skjutit upp allt till sen. Var är det där sen? Det finns inte längre, liksom… Inuti är det tomt, likgiltigt och helt ärligt är det rätt ödsligt även utanför mig.

Jag anklagar ingen. Kan inte heller anklaga mig själv. Har jobbat hela livet och gör det fortfarande. Sparar ihop en trygghetsbuffert, om jag inte skulle orka mera. Inte stor, men ändå något… Fast egentligen, om jag ska vara uppriktig, är jag ganska säker på att om jag blir sängliggande, så vill jag inte leva vill inte bli en belastning för någon.

Vet du, det sorgligaste är att jag aldrig fått blommor av någon, någonsin. Inte en enda gång. Undrar om någon kommer med en bukett till graven en dag skulle vara ett komiskt slut, eller hur? Ja, det är väl så livet blev för mig.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Syndromet av ett evigt uppskjutet liv… En 60-årig kvinnas bekännelser Eva: I år fyllde jag 60. Ingen av mina nära hörde av sig, inte ens ett grattis över telefon på min stora dag. Jag har en dotter och en son, ett barnbarn och en barnbarnsdotter, och en före detta make som fortfarande är med i bilden. Min dotter är 40, min son är 35. Båda bor i Stockholm, båda har tagit examen från välrenommerade universitet där. De är smarta, framgångsrika. Dottern är gift med en högt uppsatt tjänsteman, sonen med dottern till en framstående svensk företagare. Karriärerna går bra, de har flera lägenheter, och driver dessutom egna framgångsrika företag vid sidan om tjänsten. Allt verkar stabilt hos dem. Min före detta make lämnade mig när sonen var färdigutbildad. ”Jag orkar inte det här tempot längre”, sa han, trots att hans liv var lugnt och stabilt – han jobbade på samma arbetsplats, umgicks med vänner på helgerna, eller slappade framför tv:n och tillbringade semestern hos släkten i Skåne. Själv tog jag inga semestrar alls, jobbade på tre ställen samtidigt – som ingenjör på fabriken, städare i administrationsbyggnaden och packare i kvarterets ICA på lördagarna, dessutom städade jag alla förråd och arbetsutrymmen. Alla pengar gick till barnen – Stockholm är dyrt och studier på prestigefyllda högskolor kräver bra kläder och mat, dessutom lite nöjen. Jag lärde mig klara mig i gamla kläder, sydde om när det behövdes, lagade och putsade skor. Var alltid ren och prydlig – det räckte för mig. Mina nöjen existerade främst i drömmar – ibland såg jag mig själv glad, ung, skrattande. När min man gick skaffade han snabbt en ny, dyr bil – tydligen hade han sparat mycket. Under vårt gemensamma liv var det jag som stod för allt utom hyran – den betalade han, sen tog hans ansvar slut där. Det var jag som utbildade barnen… Lägenheten vi bodde i fick jag av min mormor. En fin, välskött tvåa i ett 30-talshus, omvandlad till en trerummare. Där fanns ett litet förråd på 8,5 kvadrat med fönster, som jag renoverade och där fick plats med säng, skrivbord, garderob och hyllor – den tog dottern. Jag och sonen bodde i samma rum, men jag kom bara hem för att sova. Mannen i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag förrådet. Sonen stannade i rummet. Skilsmässan var lugn, ingen större dramatik, ingen kamp om egendom, inga anklagelser. Han ville LEVA, inte slita. Själv var jag så slut att jag mest blev lättad när allt var över… Jag slapp laga middag, dessert och kompott, slapp tvätta hans kläder och sänglinnen, slapp stryka och hänga upp – tiden kunde jag äntligen använda till vila. Vid det laget hade jag samlat på mig mängder med krämpor – rygg, leder, diabetes, sköldkörtel, utmattningssyndrom. För första gången tog jag semester och började behandla mig själv. Extra-jobben lämnade jag inte. Men jag blev bättre. Anlitade en riktig hantverkare som med en kollega fixade ett toppenfint badrum på två veckor! Det var ren och skär LYCKA! Personlig lycka – för mig själv! Under alla år skickade jag pengar till mina framgångsrika barn på deras födelsedagar, Nyår, Internationella kvinnodagen och fars dag. Sen kom även barnbarnen. Alltså – extra-jobben gick aldrig att sluta med. På mig själv fanns aldrig någon budget. Gratulationerna till mig var sällsynta, oftast bara som svar när jag själv skickat något. Fick aldrig presenter. Men det som gjorde allra mest ont var att jag aldrig blev bjuden till deras bröllop. Dottern sa som det är: “Men mamma, du passar inte riktigt in där. Det kommer folk från regeringen och så.” Om sonens bröllop fick jag höra från dottern – efteråt… Tack ändå för att de inte bad om pengar till själva bröllopet… Ingen av barnen besöker mig, även om jag alltid bjuder. Dottern säger att hon haft nog av bönder (miljonstad enligt statistiken), sonen säger alltid att han är upptagen. Flyget till Stockholm går sju gånger per dag! Tar två timmar! Hur skulle jag kalla den perioden av mitt liv? Kanske de återhållna känslornas liv… Jag levde som Scarlett O’Hara – ”Jag tänker på det imorgon…” Tryckte undan tårar och smärta, alla känslor från förvirring till förtvivlan. Levde som en robot, programmerad för jobb. Så kom Stockholms-folket och köpte fabriken, omorganisation följde. Vi äldre blev uppsagda, och där blev jag av med två jobb på en gång, men kunde gå i pension i förtid tack vare uppsägningen. Fick ut 20 000 kronor… Försök leva på det. Tur i oturen – vårt femvåningshus med fyra trappuppgångar hade en ledig tjänst som städare… Jag började skura trapphus – ytterligare 20 000. Ica-jobbet som packare och städare på helgerna höll jag kvar, det betalade bra – 3000 kr per pass. Det enda jobbigt var att stå hela dagen. Började renovera köket, lite i taget. Gjorde allt själv, köket beställde jag av grannen – bra pris, snabbt och fint. Började spara lite igen. Ville fixa till rummen, byta lite möbler – planer fanns. Bara en sak saknades i planerna… mig själv!!! Vad la jag på mig? Mat, den enklaste, och jag åt aldrig mycket. Och mediciner, mycket pengar gick dit. Hyran blev bara dyrare för varje år. Före detta maken sa: Sälj trerummaren, bra område, får ett bra pris. Köp en etta till dig. Men jag kan inte. Det är minnen – från mormor, min käraste släkting. Jag minns inte föräldrarna, det var mormor som uppfostrade mig. Och lägenheten – där utspelade sig hela mitt liv. Jag och exmannen kunde hålla vänskaplig kontakt, vi ses ibland som gamla bekanta. Han har det bra, berättar aldrig om något privat. En gång i månaden kommer han förbi med lite mat – potatis, grönsaker, ris, dricksvatten. Sånt som är tungt att bära. Pengar vill han inte ha. Säger att jag inte ska använda leveranser – då får man dåliga varor, ruttet och sånt. Jag går med på det. Inom mig är allt ihopknutet – jag bara jobbar, lever, men inget mer. Drömmer inte, vill inget. Dotter och barnbarn ser jag bara på hennes Instagram. Följer sonens liv på svärdotterns Instagram. Blir glad när det verkar gå bra för dem. Hälsan är god – de tar semester utomlands, äter på fina restauranger. Kanske gav jag dem för lite kärlek, så de känner inget för mig. Dottern ringer ibland och frågar hur jag har det, jag säger alltid att allt är bra. Jag klagar aldrig. Sonen skickar ibland ett snabbt röstmeddelande på WhatsApp: “Hej mamma, hoppas du har det bra.” En gång sa sonen att han inte vill höra talas om våra problem – negativt är jobbigt. Så jag slutade berätta, säger bara “allt bra, min son”. Jag skulle vilja krama barnbarnen, men misstänker att de inte ens vet att de har en mormor, en pensionerad städerska. Kanske har de fått höra att mormor är död… Kommer inte ens ihåg när jag köpte något till mig själv sist – ibland bara nya underkläder eller strumpor, alltid det billigaste. Har aldrig tagit en manikyr eller pedikyr – klipper mig i kvarterets frisersalong en gång i månaden, färgar själv. Glädjer mig åt att jag haft samma klädstorlek hela livet – ingen garderobsförnyelse. Men rädslan är stor – att jag en dag inte ska kunna ta mig upp ur sängen, då gör ryggvärken sig alltid påmind. Rädd att bli helt orörlig. Kanske borde jag inte ha levt så här – inga nöjen, ingen vila, alltid uppskjuten egen glädje, alltid ”sen”. Men var är det där ”sen”? Det finns inte längre… Tomheten inom mig är total… hjärtat likgiltigt… och runt mig är det också tomt… Jag anklagar ingen. Och kan heller inte skylla på mig själv. Jag har alltid jobbat, och gör det än idag. Sparar lite ifall jag blir oförmögen att arbeta. Lite, men ändå något… Men sanningen är att om jag blir sängliggande vill jag nog inte leva… vill inte vara till besvär för någon. Vet ni vad det sorgligaste är? Ingen har någonsin gett mig blommor… Någonsin… Tänk om jag till slut får en bukett på graven… Det vore ju nästan skrattretande…