Syndromet av ett evigt uppskjutet liv… En 60-årig kvinnas bekännelse Eva: I år fyllde jag 60, och ingen av mina nära och kära grattade mig ens via telefonen på min stora dag. Jag har en dotter och en son, ett barnbarn och ett barnbarnsbarn, och en före detta man finns också kvar. Min dotter är 40, min son 35. Båda bor i Stockholm, båda har gått på välrenommerade svenska universitet. Båda är smarta och framgångsrika. Dottern är gift med en högt uppsatt tjänsteman, sonen är gift med dottern till en storstockholmsk entreprenör. De har båda framgångsrika karriärer, mycket fastigheter, och förutom offentlig tjänst driver båda egna företag. Allt verkar stabilt. Min före detta man lämnade mig när sonen gick ut universitetet. Han sa att han var trött på tempot. Själv arbetade han lugnt och stilla, hade ett och samma jobb, tillbringade helger med vänner, eller på soffan, och semestrade ett helt månad hos släktingar i Skåne. Själv tog jag aldrig semester, jobbade samtidigt på tre jobb – som ingenjör, städerska på kontoret, och på helgerna packare på ICA 8–20, plus städning av lager och kontor. Allt jag tjänade gick till barnen – Stockholm är dyrt, och studier på toppuniversitet kräver bra kläder. Mat och fritid också. Jag lärde mig använda gamla kläder, sydde om och lagade skor. Jag var alltid ren och prydlig. Det räckte för mig. Mina nöjen var drömmar – ibland drömde jag att jag var ung, lycklig och skrattade. När mannen stack bytte han direkt bil, köpte dyr och fin. Han hade visst sparat en del. Vårt gemensamma liv var underligt – alla utgifter, utom hyran, låg på mig. Hyran betalade han, och det var allt. Jag satte barnen i skolan… Lägenheten vi bodde i fick jag av min mormor. Fin gammal sekelskifteslägenhet med högt i tak. Två rum, byggt om till tre. Fanns ett förråd på 8,5 kvadrat med fönster som jag renoverade – säng, bord, garderob, hyllor fick plats. Dottern bodde där. Jag och sonen delade rum, jag kom bara hem för att sova. Mannen bodde i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag över förrådet. Sonen stannade kvar. Vi skildes utan bråk, delade inte på något, inga anklagelser. Han ville LEVA, jag var så utmattad att jag blev lättad… Jag behövde inte laga mat på tre rätter och kompotten, tvätta hans kläder och lakan, stryka och lägga i ordning, jag kunde bara vila. Vid det laget hade jag samlat på mig massa krämpor – ryggen, leder, diabetes, sköldkörtel, utmattningssyndrom. För första gången tog jag semester på jobbet och tog hand om min hälsa. Extrajobben hade jag kvar. Jag blev lite friskare. Anlitade en riktigt bra hantverkare som med en kollega fixade mitt badrum på två veckor. Lycka! MIN egen lycka! Lycka för mig själv! All denna tid skickade jag pengar till mina framgångsrika barn istället för presenter på födelsedagar, jul, internationella kvinnodagen och på fars dag. Sedan kom småbarnen. Extrajobben kunde jag inte sluta med. Mig själv blev det aldrig pengar över till. Min egen högtid blev sällan firad, mer på mitt initiativ än på deras. Presenter fick jag aldrig. Det värsta var att ingen av barnen bjöd mig till sina bröllop. Dottern sa ärligt: ”Mamma, du passar inte in i gänget. Det är folk från regeringskansliet där.” Sonens bröllop fick jag veta om av dottern – efteråt… Tur att de inte bad om pengar… Barnen hälsar aldrig på, trots att jag alltid bjuder. Dottern säger att det finns inget att göra i vårt ”bonnigaste lilla centrum” (en stad med över en miljon invånare). Sonen säger alltid: du, mamma, jag hinner inte! Flyget till Stockholm går sju gånger om dagen – exakt två timmar bort… Hur skulle jag kalla den tiden i mitt liv? Kanske förträngda känslors liv… Jag levde som Scarlett O’Hara – ”jag tänker på det imorgon”… Jag tryckte undan tårar och smärta, alla känslor – från förvirring till förtvivlan. Jag levde som en robot, programmerad för att arbeta. Sen köpte stockholmare upp fabriken och det blev omorganisation. Vi äldre blev nedskurna, jag miste två jobb direkt, men kunde ta ut pension i förtid tack vare uppsägning. Fick 20.000 i pension… Prova leva på det. Jag hade tur – en tjänst som städerska blev ledig i vårt femvåningshus. Jag började tvätta trapphus – plus 20.000. Helgjobbet på ICA behöll jag, det gav bra betalt, 3.000 per pass. Bara tungt att stå hela dagen. Började sakta renovera köket själv. Beställde nytt från en granne, blev bra, snabbt och rimligt pris. Och igen började jag spara ihop pengar. Ville fixa rummen, byta vissa möbler. Alltid planer – utom på mig själv! Vad lade jag pengar på mig? Bara mat, det enklaste, och aldrig åt jag mycket. Och medicin. Kostade mycket. Hyran blev också dyrare för varje år. Exet sa: sälj din trea, du kan få bra pris, köp en etta. Men jag vill inte. Det är minnet av mormor. Föräldrar minns jag inte. Mormor uppfostrade mig. Lägenheten är dyrbar, hela mitt liv är där. Mannen och jag har lyckats behålla normal vänskap, vi pratar ibland som gamla vänner. Han har det bra. Pratar aldrig om sitt privatliv. Kommer förbi en gång i månaden och lämnar lite mat – potatis, grönsaker, gryn, dricksvatten. Jag får inte betala. Han säger att jag inte ska använda hemkörning, de levererar bara dåligt, ruttet och så vidare. Jag håller med. I mig har något stelnat – allt är i en klump. Bara jobbar och jobbar. Ingen drömmer. Ingenting vill jag för mig själv. Dottern och barnbarnen ser jag bara på Instagram. Sonens liv glimmar förbi hos svärdottern på Instagram. Jag blir glad att de har det bra. Alla mår bra. Reser till fina ställen, äter på dyra restauranger. Jag gav dem kanske för lite kärlek. Det är därför de saknar kärlek till mig. Dottern frågar ibland hur jag mår. Svarar alltid att allt är bra. Klagar aldrig på någonting. Sonen skickar ibland ett röstmeddelande: hej, mamma, hoppas allt är bra. En gång sa han att han inte ville höra om mina och pappas problem, han mådde dåligt av negativitet. Så jag slutade berätta, säger bara – ja, min son, allt är bra. Jag vill så gärna krama mina barnbarn, men misstänker att de inte ens vet att de har en levande farmor – pensionerad städerska. Kanske tror de legend, att farmor är död sedan länge… Minns inte att jag köpt något till mig själv någon gång, bara ibland lite underkläder och strumpor av det billigaste. Kan inte minnas att jag gått till salong för manikyr, pedikyr… En gång i månaden klipper jag mig hos frisören i huset. Färgar håret själv. Glädjer mig åt att jag har samma storlek nu som då – 46/48. Garderoben behöver aldrig bytas ut. Och jag är så rädd att en dag inte kunna resa mig ur sängen – är ständigt plågad av ryggont. Rädd att bli oförmögen. Kanske borde jag inte ha levt så här, utan vila, utan små glädjeämnen, alltid jobbat och alltid skjutit upp allt till ”sen”? Var är det där ”sen”? Det finns ju inte… Inombords är det tomt… och hjärtat är numera likgiltigt… Och omkring mig – bara tomhet… Jag lägger inte skulden på någon. Men jag kan heller inte skylla på mig själv. Jag har arbetat hela livet och jobbar fortfarande. Skapar en liten trygghet ifall jag måste sluta jobba. Även om den är liten… Men vem försöker jag lura? Om jag blir sängliggande, vill jag inte leva… vill inte vara till besvär för någon. Och vet ni vad som är allra sorgligast? Ingen har någonsin gett mig blommor… ALDRIG… Det skulle vara skrattretande om någon en dag kom med färska blommor till min grav… då skulle man verkligen skratta ihjäl sig…

Vet du, ibland tänker jag på hur livet bara gled förbi mig, som om jag alltid skjutit allt på framtiden. Nu har jag fyllt 60 år jämnt och fint, men det var ingen, inte ens min närmaste familj, som ringde och grattade. Inte ett sms, ingenting.

Jag har en dotter, Lovisa, och en son, Karl. Två fina barn. Och så två barnbarn en liten tjej och en pojke. Min exman lever han också, någonstans där ute. Dottern är 40, sonen 35 nu. Båda bor i Stockholm. Båda har gått på KTH och Handelshögskolan, så det är ju inte kattpiss. Riktigt bildade och smarta Lovisa är gift med en högt uppsatt tjänsteman inom regeringen och Karl är gift med dottern till en stor stockholmssk entreprenör. Det rullar på för dem: karriär, bostadsrätter både i innerstan och ute på landet, egna företag vid sidan av sina fasta jobb. Allt är stabilt, som man säger.

Exmannen stack när Karl tog examen han sa att han var trött på tempot. Fast han hade ju sitt, jobbade lugnt och tryggt på samma arbetsplats, firade helg med kompisarna eller framför tv:n, tog hela semestern och drog till släkten i Skåne. Jag däremot, jag tog aldrig ledigt jobbade på tre ställen samtidigt: ingenjör på fabriken, städare på kontoret, och så matplockare på ICA varje lördag och söndag från åtta till åtta. Städade dessutom kontoret och alla lagerutrymmen. Allt jag tjänade skickade jag till barnen Stockholm är ju inte direkt billigt, och pluggar man på de där skolorna är det klart man vill ha lite snygga kläder och kunna gå ut och roa sig ibland.

Jag lärde mig sy om kläder, laga skor, höll mig alltid ren och prydlig, det räckte för mig. För nöje drömde jag mest ibland drömde jag att jag var ung och lycklig och skrattade högt. När exet drog skaffade han direkt en ny och dyr bil pengarna måste han ha sparat på hög. Under vår tid ihop var det jag som stod för hushållet, han betalade bara för lägenheten. Allt annat barnens utbildning, mat och kläder det fixade jag.

Lägenheten vi bodde i fick jag av min mormor. Ett sånt där riktigt välhållet 40-talsbygge på Söder, högt i tak och luftig. Tvårummare omgjord till tre. Det fanns ett förråd på 8,5 kvadrat med fönster där fixade jag till ett litet rum som Lovisa fick. Jag och Karl bodde i ett rum, men jag var ändå bara hemma för att sova. Mannen sov i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag över förrådet, Karl stannade i sitt rum.

Vi skilde oss utan bråk, ingen delade upp prylar, inget gnäll. Han ville “leva ordentligt”, och jag var så slutkörd att jag bara kände tacksamhet inget mer bytta middagar, inget tvätt eller stryk av hans kläder, mer tid för mig. Då märkte min kropp hur sliten jag var ryggen, lederna, diabetes, sköldkörtel, nervsystemet. För första gången tog jag semester och försökte återhämta mig extrajobben höll jag kvar. Fick lite energi tillbaka.

Jag anlitade en kanonduktig hantverkare som med sin kompis fixade en fin renovering av badrummet på bara två veckor. Det kändes som lyx för mig, bara mig!

Födelsedagar, jul, påsk, midsommar, jag skickade bara pengar till barnen istället för presenter, och så till barnbarnen när de kom. Var tvungen att fortsätta jobba extra, det blev aldrig pengar över för mig själv. Nån grattishälsning kom sällan, oftast bara som svar på min egen hälsning. Inga presenter nånsin.

Allra värst var ändå att jag inte blev bjuden på någons bröllop. Lovisa var uppriktig: “Mamma, du skulle inte passa in i vår krets, det kommer folk från regeringskansliet.” Om Karls bröllop fick jag veta av Lovisa efteråt. Nåja glad att de inte bad om pengar till kalasen i alla fall.

Ingen kommer hem och hälsar på, fast jag alltid bjuder in. Lovisa säger att det inte finns något att göra här i vår lilla stad (den har ändå över hundratusen invånare), Karl bara: “Nej, mamma, har inte tid.” Det går sju flyg till Stockholm varje dag två timmar och du är framme!

Hur ska jag beskriva den tiden? Det var som att leva med nedtryckta känslor, alltid: “Jag tänker på det imorgon…” Höll inne tårarna, stängde av allt från förvirring till förtvivlan. En robot inställd på att jobba.

Sen köptes fabriken upp av Stockholmare, reorganisering och vi förpensionärer åkte på resa. Jag blev av med två av jobben men fick gå i pension i förväg, landade på 14 500 kronor i månaden. Ja, försök du leva på det.

Turligt nog blev städjobbet i min femvåningsfastighet ledigt, och jag tog det plus 14 500 till. Helgpassen på ICA höll jag kvar, man får 2 000 för ett skift, det är bra betalt men slitigt att stå hela dagen.

Jag började fixa köket lite i taget, beställde en snickrad köksinredning av grannen, han gjorde det snabbt och billigt. Ville göra om rummen också, lite nya möbler. Men i planerna fanns aldrig plats för mig själv! Vad la jag på bara mig? Mat, mediciner, that’s it. Jag har aldrig varit storkonsument och medicinerna slukade mest. Hyra och avgifter höjdes hela tiden. Exet sa att jag borde sälja trerummaren, den ligger ju centralt, jag skulle få bra betalt och köpa en liten etta istället.

Men jag klarar inte att sälja det är min mormors minne, hon fostrade mig när mina föräldrar var borta ur livet. Den här lägenheten bär hela min historia. Exmannen och jag har hållit kontakt, mest som gamla vänner. Han har det bra. Pratar aldrig om sitt privatliv. Kommer förbi en gång i månaden med potatis, morötter, gryn och dricksvatten de tunga sakerna men vill inte ha några pengar. Säger att jag inte ska beställa matleveranser: då får man bara skräp. Jag håller med.

Det känns som om allt i mig är fruset lever bara, jobbar bara, längtar aldrig efter något. Ser barnen och barnbarnen på Instagram, gläds åt att det går bra för dem. De reser till spännande platser, äter på fina restauranger.

Kanske gav jag dem för lite kärlek. Därför har de kanske inte så mycket hjärta för mig idag. Lovisa frågar ibland hur jag mår jag säger alltid att det är bra. Klagar aldrig. Karl skickar ibland ett röstmeddelande: “Hej mamma, hoppas allt är fint.” För länge sen sa han att han inte ville höra om problem hemma, “negativitet påverkar mig” och sen dess säger jag bara: “Jodå, sonen, allt är bra.”

Jag skulle vilja krama barnbarnen, men misstänker att de inte ens vet om att deras farmor lever hon är säkert redan ett minne blott för dem. Jag kan inte minnas när jag köpte något bara för min egen skull möjligtvis underställ eller strumpor. Billigaste sorten. Minns inte när jag var hos någon salong för naglar, eller på spa. Klipper mig en gång i månaden hos frisören på hörnet, färgar håret hemma. Positivt är i alla fall att jag alltid haft samma klädstorlek behöver aldrig nytt.

Största rädslan är att plötsligt inte kunna ta mig upp ur sängen på morgonen ryggen är så sliten, det är en ständig oro. Rädd för att bli helt ensam och rörelsehindrad.

Tänker ibland: var det fel av mig att leva så här, utan vila, utan små glädjeämnen, alltid jobba och skjuta allt på framtiden? Och var är det där “framtiden”? Den finns inte Det är så tomt i mig nu. Tomt runtom.

Jag skuldbelägger varken mig själv eller dem, kan inte ens hitta någon att lägga ansvaret på. Jag har jobbat hela livet och gör det fortfarande, försöker bara spara lite i fall jag sängliggande inte mycket men något ändå Och så vet jag djupt ner att om jag blir sängliggande så vill jag inte leva längre, vill inte att någon ska behöva ta hand om mig.

Och vet du det sorgligaste av allt? Ingen har någonsin gett mig blommor aldrig. Tänk, så ironiskt om nån bär levande blommor till min grav en dag Då får man nästan skratta mitt i allting.