**EN SYND MED NÖTTER, EN KÄRNA MED HINKAR**
“Man kan väl inte bete sig som en ungdomsförälskad i den åldern! Han är 46 år! Vad tänker han på? Den där flickan skulle kunna vara hans dotter! Vilken kärlek kan de ha? Hm… Förälskad som en råtta i en låda! Jag förstår inte och vill inte förstå!” utbrast Irma ilsket över sin makes beteende.
Hennes bästa vän Elin lyssnade på alla dessa klagomål.
“Ta det inte så hårt, Irma. Allt ordnar sig. Du har ju en perfekt familj,” försökte Elin lugna sin vän.
Fast både Elin, kollegorna och grannarna visste att friden i Irmas lyckliga familj hängde på en skör tråd.
Gunnar (hennes man) verkade ha gått helt bananas. Han var inte sig själv.
…Allt började med en bilolycka. Just den händelsen blev till en först flyktig flirt, sedan en sista brinnande kärlek.
Det var vinter. Halka. Varje morgon körde Gunnar till kontoret i sin bil. Den här dagen körde han försiktigt, i långsam takt. Vid ett övergångsställe stannade han.
Plötsligt, som från ingenstans, sprang en flicka fram och föll raklång över motorhuven. Gunnar fattade ingenting. Först trodde han att hon medvetet hade kastat sig framför bilen. Men han hann inte fundera. Han hoppade ur bilen för att hjälpa henne.
Den skadade flickan stönade och jämrade sig.
Gunnar satte henne i bilen och körde till närmaste akutmottagning. Men flickan vägrade absolut att åka till läkare. Hon menade att det redan kändes bättre. Däremot skulle hon inte säga nej till en kopp varmt te…
Gunnar tog med henne till sitt kontor istället.
Han bjöd på te med smörgåsar.
De presenterade sig. Flickan hette Agneta. Gunnar noterade för sig själv att den okända flickan var vacker. Söt, med uppnäsa, lockigt hår och mogen för sin ålder. Dessutom verkade hon nästan magisk. Han kunde inte sluta titta på henne eller lyssna på hennes hypnotiska röst. Men Gunnar tog sig snart i kragen. Han skakade på huvudet, som för att skaka av sig förtrollningen, och följde henne till dörren. Han hade redan förlorat dyrbar arbetstid. I sista stund räckte han Agneta sitt visitkort. Bara som en artighetsgest.
“Agneta, ring om det är något…”
Vid kvällen hade Gunnar redan glömt morgonens incident.
Två dagar senare ringde Agneta. Hon bad om att träffas. Hon hade, enligt henne, ett viktigt och brådskande ärende.
Gunnar, som fortfarande kände sig skyldig, gick med på att möta henne.
“Den skadade” öppnade dörren till sin pyttelilla lägenhet. Gunnar steg in. Flickan hade bandage om högerhanden.
“Ser du, Gunnar… Jag försökte spika upp en tavla i köket. Men det går inte. Handen gör ont. Kan du hjälpa mig?” grimaserade hon av smärta.
“Självklart. Ge mig verktygen,” svarade Gunnar genast.
Tavlan hamnade snart på väggen. På köksbordet stod plötsligt en flaska vin och frukt.
“Detta måste vi fira. Jag har velat hänga den tavlan länge. Men det behövdes en mans hand,” sa Agneta och bjöd in sin gäst till bordet.
Gunnar kunde inte säga nej. Han tyckte synd om Agneta. En så vacker flickan, ensam…
Vinet försvann under samtalet, frukten orörd. Ingen var hungrig. Bara ett brinnande behov av att prata, prata, prata…
När Gunnar kom hem var han mystiskt förvirrad. Det var mitt i natten. Hustrun och dottern sov oberört. De visste att Gunnar alltid satte jobbet först. Ibland kom han inte hem förrän vid gryningen.
Ett halvår senare meddelade Gunnar att han lämnade familjen. Fru Irma och dottern Lova trodde att han hade blivit galen. Visst hade Irma märkt förändringar hos sin man. För det första glömde han hennes födelsedag – något som aldrig hänt förr. För det andra hade hushållsbudgeten krympt till en tredjedel. För det tredje var han sällan hemma. Hon kunde hitta fler anledningar…
Irma försökte ignorera mörka tankar. Hon ville inte tro det värsta. Hon hade alltid skrattat åt talesättet “grå skägg och djävulen i bröstet”.
Hon var hundra procent säker på sin man. Dessutom tog hon noggrant hand om sig själv. Hon hade till och med beundrare på jobbet. Men deras försök att vinna hennes uppmärksamhet möttes av kyla. Irma älskade bara sin man och litade bara på honom. Och nu detta slag från den hon älskade!
I panik vände hon sig till dottern Lova.
“Lova, fråga din pappa vad som händer. Vem är den här kvinnan? Är detta på allvar?”
Men Lova hade redan, i hemlighet, besökt sin far. Hon var lika nyfiken på historien.
“Mamma, jag måste säga sanningen. Pappa är förälskad. Ingen tvekan om saken. Den här flickan är fem år äldre än jag. Hon är 26. Hon har ett vackert namn – Agneta. Och vet du vad? Hon liknar dig när du var ung. Precis som dig,” mejslade Lova.
Irma bleknade vid dessa ord. När Lova visade ett foto av rivalen på sin telefon, bad Irma om en lugnande tablett.
“Herregud! Är det möjligt? Det kan inte vara sant!” jämrade hon sig.
Lova förstod ingenting.
…Gamla synder har lång skugga. “Den har äntligen hunnit ikapp mig…” tänkte Irma beslutsamt.
…Irma träffade sin första man när hon var 17. Då tyckte den unga flickan att detta var ödet. Hennes blivande man tog henne genast “i famnen”. Hon hann inte tänka sig för innan hon var hans hustru. Irma älskade hans intensiva uppvaktning.
De nygifta bodde hos mannens mor. Karin var en omtänksam och lugn kvinna. Hon älskade sin unga svärdotter av hela sitt hjärta. Irma delade sina flickhemligheter med henne och grät i hennes famn när livet blev för tungt. Familjelivet kunde vara hårt…
Efter några år väntade familjen tillökning. Irma födde en dotter. Naturligtvis var Karin den gladaste. Hon hade alltid önskat sig en dotter. Men maken dog tidigt, lämnade henne och sonen ensamma. Alla hennes drömmar förblev ouppfyllda.
Det fanns många friare till den unga änkan. Men Karin lyssnade inte på dem. Hon trodde att det var Guds vilja att hon skulle vara änka. Och att argumentera med Gud var meningslöst. Därför förstod hon vilket lyckligt ögonblick som nu inträffat i deras hem! Gud hade hört hennes böner!
Hon kallade sin nyfödda sondot inte för annat än “ängeln”. Flickan fPå vägen hem, med de nyfödda barnen i bilen, viskade Irma till Gunnar: “Nu börjar vi om, men den här gången gör vi rätt,” medan regnet sakta smattrade mot rutan och tvättade bort det förflutna.
