“Natasha, jag kommer inte leva med din son längre, så säg det till honom,” sa Lina.
“Vem ska du leva med då? Vem vill ha dig med ett barn? Jag ser ingen kö av prinsar bakom staketet här,” muttrade svärmor.
Lina packade sin dotters saker. Hennes egna låg redan i väskan inte mycket, bara det nödvändigaste. Resten kunde hon ta hand om senare.
Hon arbetade metodiskt och lade till en varm overall i väskan en mental check. Sedan skorna ännu en. Hon grät inte längre, orkade inte. En sömnlös natt hade varit nog för beslutet hon och Erik behövde skiljas.
Hon hörde när han kom hem. Han tittade in i sovrummet, såg henne inte och öppnade dörren till barnkammaren. Lina låtsades sova.
På morgonen, innan han gick till jobbet, stannade Erik också utanför Saras rum. Han stod där, vankade av och an men vågade inte gå in samtalet med hustrun fick vänta till kvällen.
Men det samtalet skulle aldrig komma, för om en halvtimme skulle Lina ringa efter en taxi och åka till sina föräldrar med sin tvååriga dotter Sara.
Efter vad som hände igår ville hon inte bara slippa prata med Erik hon ville inte ens se honom.
Att han kom hem “påverkad” varje fredag hade hon vant sig vid. Men igår var det onsdag. Dessutom hade hon bett honom komma hem tidigare och passa Sara medan hon träffade sin väninna Emma hade lovat att hjälpa henne hitta distansjobb.
Hon vågade inte lämna Sara med honom i det tillståndet och ringde Emma för att ställa in mötet. Det gillade inte Erik:
“Vem ringer du? Vad är det för möte du ordnar?” fräste han.
“Jag pratar med Emma. Vi skulle träffas, men jag kan inte lämna Sara med dig nu.”
“Varför inte?”
“Titta på dig själv i spegeln hur ser du ut? Gå och lägg dig, du har jobb imorgon,” sa Lina och vände sig om för att gå in i köket.
“Stanna!” skrek Erik och grep hennes arm. “Vad är det för fel på hur jag är? Huh? Vi var ute med grabbarna, Viktor fyllde år. Så stor du är! Jag bestämmer själv när och hur jag kommer hem. Förstått?”
Lina försökte frigöra sin arm:
“Släpp! Det gör ont! Har du tappat förståndet?”
Hon ryckte till sig, och Erik vacklade, nära att falla.
“Jaså, på det viset!” röt han, och i nästa stund träffade hans knytnäve henne över näsryggen.
Lina höll sig för ansiktet. Erik, som uppenbarligen inte väntat sig detta av sig själv, släppte hennes arm och försökte säga något. Men hon vände sig bort och gick till dottern.
“Så stor du är!” skrek han igen och stormade ut.
“Så stor du är” var vad svärmor alltid kallat henne. Flickan hade inte gillat Lina från början.
“Tjugoett år och fortfarande hemma hos föräldrarna. Studerar! Vid den åldern hade jag redan ett barn och ett till på väg.”
“Man, hus, trädgård, hushåll! Men hon studerar! Så stor hon är! Du kommer få lida med henne, Erik. Välj en enklare tjej!”
Linas föräldrar var inte heller förtjusta i svärsonen.
“Lina, varför skynda dig? Erik är inte den sista mannen på jorden! Är du förälskad? Träffas då, ni kan till och med bo ihop, fast du vet hur jag känner inför det.”
“Gifta dig inte direkt! Tänk efter: vill du leva med den här mannen hela livet? Titta på hans familj. Sen bestämmer du.”
Och Lina bestämde sig. Att beslutet var fel insåg hon efter ett halvår. Hon kunde ha gått. Men för det första skämdes hon för att erkänna att föräldrarna haft rätt. För det andra hon var redan gravid.
Saras ankomst förändrade inte Erik. Han ansåg fortfarande att hushållssysslor och barnpassning var hustruns ansvar.
Hennes dåliga må
