Siv låg på soffan och stirrade i taket. De oroliga tankarna snurrade som snö i ett apriloväder och vägrade låta henne somna. Hur skulle hon kunna slappna av när hennes lilla dotter låg sjuk inne på rummet? Varför var hon så skyndsam med att sätta henne i förskolan? Ett par dagar till hemma, så hade hon kanske varit frisk och sluppit den där eviga bacillen…
Hjärtat knep till, det blev plötsligt andnöd. Siv reste sig tungt, gick fram till fönstret och såg ut över villakvarteret i Gävle. Det blytunga, molntäta himlavalvet hängde lågt över staden och för tredje dagen strilade ett typiskt höstregn, segt och tråkigt, utan minsta hopp om sol. Hon suckade så det dånade i rutan. Inne i sängen rörde lilla Majny sig, stönade till i sömnen och började hosta. Siv rusade genast dit och kände på den brännheta pannan. Termometern behövdes knappt feberskenet glödde ändå. Hon vred på nattlampan, fiskade snabbt fram termometern och stoppade in den under Majnys arm.
Fyrtio! Herregud, vad ska vi ta oss till nu?
Majny öppnade trötta ögon.
Mamma, det är för varmt…
Jag vet lilla gumman. Jag vet. Bara stå ut lite till.
Pappa Henrik vaknade motvilligt till och satte sig vid sängkanten. Siv rafsade ihop ännu en dos febernedsättande. Inget hjälpte. Hostan och värkande lilla barnet låg kvar i samma feberdimma. På morgonkvisten blinkade blåljus utanför grusgången och ambulansen tog Siv och Majny till sjukhuset.
Sjuksköterskan, med typisk svensk lugn och fötterna i stabila träskor, tittade medlidande på Siv och strök henne mjukt över handen, medan hon snabbt satte en liten infart i Majnys arm.
Oroa dig inte, vi fixar det här. Det kommer bli bra.
Siv svarade bara med en tung suck. Snart förbättrades Majny. Hon öppnade ögonen och bad om vatten och Siv såg hur ett par enorma, blå ögon från grannbädden studerade henne. Där låg en liten, spröd flicka på kanske sex år, med tovigt ljust hår och kläder som sett bättre dagar. Strumpbyxorna var så slitna att tårna stack ut och t-shirten grå av alltför många maskintvättar. Istället för tofflor hade hon ett par sneakers i för stora blå sjukhusöverdrag under sängen.
Hej.
Hej, kom ni i natt?
Ja, det blev visst sent.
Vad heter ni?
Jag heter Siv, det här är Majny. Vem är du då?
Jag heter Tindra.
Har du varit här länge?
Ja, ganska länge. Men snart får jag åka. På fredag, sa dom.
Det är ju måndag idag bara…
Är din mamma här?
Nej… min mamma dog när jag var liten. Och pappa började dricka, han är också borta nu. Jag bor ju på barnhem.
Tindra suckade som en liten pensionär.
Det är bättre här faktiskt. Maten är god och de stora är snälla.
Hon började kliva i sina sneakers.
Det blir frukost snart. Ska jag ta med åt er också?
Nej tack, lilla vän. Jag fixar.
Siv såg efter flickan när hon försvann ut, och hjärtat drog ihop sig att det nästan krampade. En annan kvinna i rummet skakade på huvudet och mumlade:
Himla rar tjej. Varken stökig eller kaxig. Men vilken otur hon haft…
Siv hann inte ens svara innan telefonen ringde.
Hallå?
Hur är det gumman? Hur mår Majny?
Mamma, vi är på sjukhuset.
Men kära nån, vad säger du?
Lugn bara, det är febern igen. Vi har fått ner den nu, de tror det är bronkit. Hon sover.
Mitt stackars lilla hjärta. Vilket sjukhus? Jag kommer! Vad ska jag ta med?
Jag glömde tofflorna. Och Majnys rosa pyjamas… Och, mamma… Det finns en tjej här från barnhemmet. Kan du ta med schampo, tvål och lite kläder? Har du nåt kvar från Linneas gamla grejer?
Vem är det nu, Siv?
Jag berättar sen. Ta med några linnen, en liten morgonrock, leggings. Och viktigast: innetofflor, så där för sexåring. Okej?
Självklart.
Nästa morgon skrattade Majny redan med sin nya vän. Siv smet ut till korridoren och fick tag i en sjuksköterska.
Ursäkta, får Tindra aldrig besök?
Nej, bara när hon ska tillbaka till barnhemmet. Någon kommer och hämtar.
Får hon bada?
Sjuksköterskan gav ett litet snett leende.
Hon borde, men vi hinner aldrig.
På kvällen kunde ingen känna igen Tindra längre. Hon var rosig och nybadad, i en söt pyjamas och nya rosa innetofflor med broderade dalahästar, så lycklig att hon nästan lyste. Alltså vad gör man av sådana presenter? Jo, lägger man dem under kudden. Och tofflorna under madrassen.
Tindra, varför gömmer du kläderna? frågade Siv förvånat.
Så ingen snor dem…
Siv suckade djupt.
När lampan släcktes stängde Tindra ögonen och drömde sig bort: hur hon gick längs en solvarm, syrendoftande gata, hand i hand med Majny och med Sivs trygga hand i den andra. Tänk, om hon också kunde ha en mamma. Få någon att klappa hennes huvud, dra på henne en varm pyjamas, få en godnattpuss. Tänk om någon också älskade henne… Då skulle hon diska, städa, ta hand om Majny eller öva på bokstäver. Bara hon fick vara någons barn.
Hon suckade igen. På barnhemmet slog ingen henne, men föreståndaren Lena Karlsson skrek jämt, och de andra barnen kallade henne ökennamn och snodde allt ätbart. Häromveckan hade Tindra råkat tappa sin tallrik gröt på köksgolvet. Straffet? Inlåst i mörka skrubben under trappan. “Nu får du bo med råttorna”, väste stora Oscar nöjt. Tindra var livrädd för råttor. Hon stod där länge och grät så försiktigt att ingen hörde. Golvet var kallt, skrubben trång. Det var där hon blev sjuk, började hosta och till slut hamnade i sjukhussängen…
Minnet fyllde hennes ögon med tårar som trillade ned längs de smala kinder. Då kände hon en hand som smekte hennes hjässa. Hon öppnade ögonen.
Siv…
Sssch, lilla vän. Gråt inte. Allt kommer att bli bra. Jag lovar.
Siv drog henne varsamt intill sig.
Tindra blev stilla. Det kändes som om mamma fortfarande fanns där och höll om henne.
Siv…
Ja?
Tänk om du vore min mamma.
Siv började gråta hon med. Beslutet föll snabbt. Inte med hjärnan, men i hjärtat. Nu skulle det bara förankras med familjen…
Mamma förstod direkt. Svärmor också, som själv växt upp på barnhem. Men Henrik var inte imponerad.
Är du från vettet? Vet du vad du ger dig in på? Det är för alltid!
Jag vet! Men jag vet också att om jag inte gör nåt, så kommer samvetet plåga mig resten av livet. Fattar du?
Han såg bort.
Jag vill träffa henne.
Okej.
På kvällen gick de ut i korridoren tillsammans. Henrik lyfte upp Majny och pussade henne.
Gulleunge, vad jag har saknat dig.
Siv såg på honom och sa:
Här är Tindra. Det här är Henrik.
Tindra nickade och tittade upp med sina stora ögon.
Hej!
Hej du! Vad kul att träffa dig.
Detsamma…
Något knäppte till i Henriks hjärta. Han såg på Siv. Hans ögon blev blanka. Han nickade.
Ett par månader senare rullade en bil fram till barnhemmet i Gävle där Tindra bodde. Barnen hängde ut genom fönstret.
Tindra! Dina är här!
Glatt kom Tindra springande. Siv och Henrik mötte henne i dörren.
Hej Tindra! Vi har kommit för att ta med dig hem. Följer du med?
Det lilla hjärtat bultade så hon trodde det skulle sprängas:
Ja, mamma!
