Klara vek kökshanddukarna nya sådana, med ett fint blommönster när telefonen vibrerade. Hon suckade: fyra missade samtal från Lisa, en kollega. Det var nog inget viktigt. Klara återgick till skåpet, men telefonen pep till igen.
“Klara, varför svarar du inte?” bubblade Lisa. “Visste du att Margareta firar 75-årsdag på lördag?”
Klara stelnade till, handduken hårt i handen.
“Vad för jubileum?”
“Hon fyller 75. Emma ringde mig, hon är bjuden med Peter. Hon säger att Margareta skickat inbjudningar för två veckor sedan.”
Handduken gled ur Klaras händer. Trettiotvå år gift med Henrik, och hon hade aldrig missat en familjehögtid. Men nu, Margaretas jubileum och inget.
“Kanske de glömde?” viskade Klara, fast hon inte trodde på det själv.
“Glömde? Emma säger att det är en gästlista på tjugo personer. Alla är bjudna: Henriks bröder med fruar, till och med deras gamla granne från fjärde våningen.”
Klara sjönk ner på en pall. Minnen vällde fram: hur hon tog hand om sin svärmor efter gallstensoperationen, hur hon offrade sin semester så Margareta kunde få nya tänder, hur hon passade barnbarnen när alla andra var upptagna.
“Jag säger som det är”, fortsatte Lisa, “det är på grund av den där tårtan i vintras. Minns du när du köpte fel sort?”
“Lisa, tårtan har inget med saken att göra. Hon har bara… alltid sett mig som en främling.”
Ytterdörren smällde Henrik var hemma. Klara avslutade snabbt samtalet.
Henrik klev in i köket och skakade regnet ur håret som en pojke. Klara såg på rynkorna runt hans ögon, de välbekanta dragen. Trettiotvå år tillsammans. Och ändå en främling.
“Henrik, har din mamma jubileum på lördag?” frågade hon, försökte hålla rösten stadig.
Han stannade framför kylen, vände sig inte om.
“Ja, det är något planerat.”
“Varför sa du inget?”
Henrik öppnade kylen och granskade innehållet som om han sett det för första gången.
“Mamma vill inte ha något stort firande. Bara närmaste familj.”
“Närmaste familj”, upprepade Klara. “Och jag är inte med i den?”
“Klara, varför starta detta nu? Du känner mamma. Hon är lite speciell.”
“Speciell?” Klara kände ilskan bubbla upp. “Jag har tolererat hennes egenheter i trettiotvå år! Det här är inte egenheter, Henrik, det är… det är…”
Hon hittade inte rätt ord och viftade bara avfärdande med handen.
“Jag hjälpte henne efter operationen när du var på tjänsteresa. Jag gav upp min semester så hon kunde få nya tänder. Jag passade barnbarnen när Ebba åkte på semester. Trettiotvå år av att försöka vara en bra svärdotter. Och det här är tacken?”
Henrik gned sig över näsryggen.
“Klara, måste du verkligen räkna upp allt? Vem som skyller vem?”
“Jag räknar inte!” Rösten darrade. “Jag vill bara vara en del av familjen. Din familj. Är det för mycket begärt?”
Henrik suckade djupt och satte sig.
“Hör nu, du överdriver. Mamma vill bara ha ett lugnt firande.”
“Lugnt? För tjugo personer?” Varje ord skar i halsen. “Även grannen från fjärde våningen är bjuden!”
“Vet du…?”
“Spelar det någon roll hur?” Hon tog en kökshandduk och började frenetiskt torka av den redan torra bänken. “Trettiotvå år, Henrik! Vad har jag gjort för fel? Säg det!”
Henrik sträckte ut handen, men hon drog sig undan.
“Klara, du vet hur mamma är. Hon tror fortfarande att du tog mig från henne.”
“Tog dig?” Klara skrattade bittert. “Du var tjugofem när vi träffades! Inte fem!”
Hon mindes första gången hon kom hem till Margareta, hur hon försökte göra ett gott intryck genom att baka en paj efter mormors recept. Men svärmor pressade bara ihop läpparna och sa: “Så bakar vi inte i vår familj.”
“Hel
