Sveket mot pappas minne
Gunilla Larsson hade hasat runt mellan gårdarna i över en timme, trots att det bara tog fem minuter att gå från lägenheten till bageriet. Men just denna kväll ville hon verkligen inte hem. Där väntade bara en kall vattenkokare, ett golv som behövde skuras och en fet katt vid namn Sixten, som de senaste åren blivit hennes enda kompanjonom man inte räknade med tv:n, som alltid stod på från morgon till kväll för att skapa illusionen av liv hemma.
Ben och knän värkte och vädret var sådär klassiskt stockholmskt: novembergrått, småtrist och råkallt med regn i luften. Ändå svängde Gunilla in till lekparken, där både gunget och bänkar var våta, och slog sig ner allra längst ut på en bänk under ett rostigt svampformigt tak. Hon drog ner mössan över pannan och stack händerna djupt i fickorna på sin gamla yllekappa, samma kappa som hängt med minst sju vintrar i rad varför köpa nytt när man redan blivit expert på smålappar och grovtvätt?
En gång, när hennes make Lennart ännu var i livet, var allt annorlunda. Barnen, Anton och Frida, födde liv i den lilla trean i Hökarängen. Nu var Lennart borta sedan femton år, och ungarna som hon slitit för hade flaxat iväg och byggt egna bo på behörigt avstånd. Anton fast med fru och barn i Malmö, och Frida hade dragit till Umeå för att gifta sig med någon lovande IT-kille. Och nu reste de båda mest; utlandssemestrar, jobbuppdrag och “hälsningar på högtider” i form av sms och bilder på barnbarnen ungar som Gunilla knappt skulle känna igen om de nu ens skulle titta förbi på sommarlovet. Vilket de såklart aldrig gjorde, eftersom de alltid hade språkresor, Spanien och extra lärare.
Gunilla suckade djupt och betraktade en präktig kråka som dribblade runt på den blöta asfalten, på jakt efter något ätbart. Hon hade så länge tänkt att barnen skulle bli hennes trygghet på äldre dar någon att ringa, någon som kom och hälsade på, kanske till och med ringde varje kväll. Men verkligheten blev raka motsatsen: Anton ringde en gång i månaden om han kom ihåg, och då lät det alltid likadant: “Morsan, allt okej? Vi har fullt upp, ungarna är sjuka. Du förstår säkert, vi hinner inte prata mer.” Och Frida skickade över en slant till kontot och tyckte tydligen det var en utmärkt lösning: pengar på kontot = inget ansvar kvar.
Så blev dagarna en enda grådaskig repris sedan pensionen: vakna, sätta på tv:n, mata katten Sixten, koka gröt eller steka ett ägg, sen lite tv, lunch, promenad om man orkade, tv, middag, tv, sova. Ibland märkte Gunilla att hon talade högt åt tv-programmens programledare, ibland muttrande, ibland med ett hånflin. Sixten, ständigt en linslus med trött blick, sneglade på henne med sitt gula öga och lommade iväg till fåtöljen.
Men just denna kväll ville hon verkligen inte hem där var allt extra tomt och instängt. Så även när regnet började strila satt hon kvar, knäppte kappan och drog ner mössan ännu mer.
Gun? hördes plötsligt från sidan. Gunilla, är det du?
Gunilla hoppade till och såg upp. Bredvid henne stod en lång kutryggig man i gammaldags brun rock och keps, där grå tinningar stack fram ovanför vänliga grå ögon. Hon kände igen honom direkt det var Bertil Pettersson, han med käppen från grannporten. De brukade ibland mötas i hissen eller vid soprummet och säga artighetsfraser om vädret, inte mer.
Bertil? Vad gör du ute? Du blir ju kall! sa Gunilla överraskat.
Och du då? kontrade han och slog sig ner försiktigt, efter att ha brett ut en Metro på det blöta bänket. Jag har sett dig här ett bra tag. Tänkte att kanske du mådde dåligt.
Nej då, bara… inte sugen att gå hem. Ensamheten, Bertil. Inte ens tv:n hjälper ibland.
Känner igen det där, svarade han och langade fram en liten pluntflaska. Konjak, förstår du. Medicin mot skitdagar. En klunk värmer själen. Vill du ha?
Gunilla tvekade en sekund men tänkte att ingen kommer döma henne. Hon tog pluntan, drack en pytteliten sipp. Värmen spred sig snabbt.
Tack, sa hon och räckte tillbaka den.
Själv då? Var det inte du som brukade ha man?
Jo, Lennart gick bort för femton år sen. Barnen långt borta. Ringer sällan, suckade Gunilla.
Samma här, nickade Bertil. Min Ingrid dog för tre år sen. Pojkarna bor i Göteborg och Luleå, egna liv. Kommer halvårsvis, ringer ibland på söndagar. Det är väl så för oss nu.
De blev tysta. Men det var en vänlig tystnad, med regnet mot parken som enda bakgrund. Det var nästan som om de känt varann i trettio år, och nu räckte det bra att bara sitta bredvid varandra utan att säga något.
Vet du, Gunilla, jag har iakttagit dig ett tag, sa Bertil plötsligt och såg lite blyg ut. Du promenerar alltid på samma tid, alltid lite prydlig, och alltid ensam. Tänkte alltid att jag skulle bjuda in mig på sällskap någon gång idag var det dags.
Men varför?
Annars dör man av tristess, log han. Och du saknas i gården om du är borta. Märker om du dröjer.
Gunilla kände hur hon plötsligt blev alldeles varm av att någon ens tänkte på henne. Det hade jag ingen aning om.
Vi kan promenera ihop, föreslog Bertil. Säkrare och det blir lite roligare. Jag har ju käppen att försvara oss med.
Mot Stockholmskråkorna alltså? flinade Gunilla.
Precis dem! Så, vi kör på det?
Ja, vi kör!
Därifrån förändrades tillvaron. Varje kväll, så länge inte snöstorm härjade, träffades de och gick parkvarvet. Bertil var förresten tidigare ingenjör, hade jobbat med ritningar på SAAB hela sitt liv och skrev nu små krönikor till områdets lokaltidning. Gunilla, förr ekonom, kunde allt om avdrag och räntefria lån, och de hade mycket att prata om. Han berättade historier, hon berättade om barnen och sommarstugan de sålde för en spottstyver eftersom ungarna hellre ville till Cypern och språkresor.
Timmarna flög. Kvällsmyset övergick till att Gunilla såg allt fram emot att tänka ut fika att bjuda på. Hon bakade bullar, och till och med Sixten blev som en ny katt, extra kelig med doft av nybakt i luften.
En dag stannade Bertil över natt efter att de suttit och pratat bort hela kvällen över te, bullar och mer te. Varför gå ut i kylan när det finns bäddsoffa och tvillingtäcke? Sen gick det som med många bra vanor först någon gång i veckan, sedan oftare. Och plötsligt stod hans tofflor på rad och hans necessär i badrummet.
Tv:n fick konkurrens av samtalen. Sixten morrade lite på skoj åt Bertil men accepterade honom till slut, mest när det bjöds extra gott.
Bertil, imorgon lagar vi kåldolmar, va? Jag köpte kål, sa Gunilla en kväll.
Han nickade lyckligt. Jag fixar färsen.
Och så lagade de våldsamt nöjda på den lilla köksbänken och Gunilla tänkte: Kan man vara så här glad så här sent i livet?
Något gnavde ändå barnen. Hon vågade inte berätta om Bertil. Hon visste att Anton och Frida dyrkade minnet av Lennart. Hon var rädd de skulle skrika förräderi. Fast femton år gått, lät Anton ofta: Pappa hade gjort så, pappa hade sagt…
Bertil själv la sig inte i.
Du berättar när du själv känner dig redo, Gunilla. Du behöver inte stressa.
Så kom det då: Gunillas födelsedag närmade sig, och Anton sms:ade: Mamma, vi kommer upp med hela familjen. Vad önskar du dig? Tre dagar och stormöte! Först blev Gunilla glad, sen fick hon panik.
Bertil, kidsen kommer! Tre dagar och alla på en gång!
Kul, då presenterar du oss för varann, svarade Bertil lugnt.
Men… De kanske inte tar emot dig så lätt… du vet… Snälla, gå hem till dig några dagar tills de åkt? Så kan jag prata med dem först, snälla.
Han såg länge på henne. Ska jag gömma mig? Är jag din skam?
Nej, Bertil, snälla! Bara så de vänjer sig du vet ju att Anton kan explodera.
Bertil suckade. Visst, jag drar mig tillbaka några dagar. Men Gunilla, jag tänker inte vara någon skamfläck, bara så du vet.
Nästa dag var han borta. Lägenheten blev omedelbart tyst och trist, även om elementen formligen smattrade av värme. Sixten sökte förvirrat efter Bertil och jamade i hallen.
Barnen anlände som en ljudvåg på lördag morgon. Det var barnskratt, doft av parfym och stekt bacon, kaffe och någons stickade vantar på varenda hylla. Gunilla var högervärderad värdinna men sneglade hela tiden mot hallskåpet, där Bertils tofflor låg gömda.
På kvällen, efter maten, kallade hon in Anton och Frida i köket. Hjärtat slog, handen darrade.
Mina älsklingar, jag måste prata om något viktigt med er, började Gunilla.
Har det hänt något, mamma? Är du sjuk? frågade Anton.
Nej, men… Jag bor ihop med Bertil nu. Vi har funnit varandra. Det har varit så i ett halvår.
De blev stumma. Tystnad av den sort som får folk att höra klockan ticka tre rum bort.
Bor ihop? Du är ju pensionär? Va? Mamma, är du snurrig? Frida lät frusen i rösten.
Jag är sextiosju, men lever faktiskt fortfarande, Frida.
Och denna lägenhet köpte du och pappa! ryter Anton. Här har vi vuxit upp och nu släpper du in första bästa gubbe?
Han är inte första bästa, han är en fin människa, protesterade Gunilla.
Vet du vad? Du har svikit pappas minne, gapade Anton. Hur kan du dra in en främling?! Ville han flytta in?
Han är hemma nu, det var jag som bad honom ligga lågt när ni kom! Jag ville förklara först, försökte hon.
Frida korsade armarna. Riktigt pinsamt alltså. Mamma, tänk om våra barn hör Nej, det här accepterar vi inte.
Antingen är du med oss, eller så är du med din… Bertil. Gör ditt val. Om ni fortsätter är vi borta ur ditt liv, sa Anton skoningslöst.
Gunilla satt tårarna föll på den broderade duken. Hon ville ropa, förklara, men fick inte fram ett ljud. Anton och Frida bara reste sig och gick.
Natten kom, Gunilla stirrade i taket, minnesbilder flimrade av Bertil som pysslade, skrattade, klappade Sixten, och nu såg hon barnens ansikten: arga, hårda.
Morgonen därpå fanns ingen ork för frukostbullar. Anton med kopp i handen, Lisen stekte ägg, men stämningen var isande.
Vi reser hem idag, sa Anton. Ingen födelsedag att fira i detta hus.
Men ni kom ju just viskade Gunilla.
Vi packar, hejdå, sa han och gick.
Allt slog igen bakom sig. Gunilla stod ensam bland presentpåsar och kände sig fullkomligt genomskådad och sviken.
Hela dagen satt hon i fåtöljen bredvid Sixten och stirrade på en svart tv-skärm. Framåt kvällen tog hon ett beslut och ringde Bertil.
Bertil du behöver inte komma mer. Vi kan inte ses mer, viskade hon.
Har de sagt sitt? undrade Bertil. Gunilla, de får ju inte göra så mot dig.
Jag vet. Men de är mina barn. Förlåt, viskade hon. Hej då.
Hon la på och satt och grät som hon inte gråtit ens när Lennart dog. Nu var hon verkligen ensam.
Två månader gick. Alla rutiner rullade vidare, tv:n dånade, Sixten spann, barnen skickade någon lam sms: Hur är det, mamma?. Frida var tyst, bara några bilder på barnbarn i chatten. Ingen frågade hur hon mådde och för varje dag blev bandet tunnare.
En kväll stötte hon på Elsie på våning fyra, känd på gården för att ha stenkoll på alla.
Gunilla, var är Bertil? Har inte sett honom på länge.
Vi skildes åt, svarade Gunilla matt.
Jaha, synd. Han såg sjuk ut sist, markerat dålig, sa Elsie.
Sjuk?
Vet ej, men såg ut som han nästan inte kunde gå.
När Gunilla låste upp dörren hemma slog det plötsligt: Om han är sjuk och jag bara väntar på att barnen ska godkänna vad håller jag på med?
Hon ringde honom, nerven bultade. Tre signaler, till slut ett svagt Ja?
Bertil, det är jag! Hur mår du?
Gunilla? Vad vill du?
Är du sjuk? Säg nu.
Spelar ändå ingen roll. Du har ju valt, sa han. Men, jo, jag mår inget vidare.
Jag kommer nu, sa hon och slängde på sig kappan.
Hos Bertil satt hon länge och höll om honom. Matade honom kanelbullar, diskade undan, bäddade rent. Sen sa hon:
Nu ringer jag barnen. Nu får de ställa in sig. Antingen accepterar de oss, eller så glömmer de mig. Vi är tillsammans, så är det.
Men Gunilla, barnen då?
Jag har varit deras projektledare hela livet. Nu är det dags att chefa för mitt eget mående. Och just nu är mitt jobbnr: lycklig!
Hon ringde Anton nästa morgon.
Anton. Jag bor med Bertil. Vi älskar varandra. Kan du inte acceptera det, då får ni vara utan mig. Men döm mig inte för att jag väljer livet.
Anton var tyst länge.
Du är inte klok, men du bestämmer väl själv.
Tack, Anton. Dörren står öppen.
Senare plingade ett sms från Frida: Mamma, vi gillar det inte men lever du bättre så, fine. Kom och träffa barnbarnen när du vill. Men prata inte om Bertil.
Gunilla log snett. Hon visste att riktiga förlåt ännu dröjde, men kompromiss är också en väg framåt. Och det viktigaste var ändå att Bertil och Sixten fanns där, tv:n kunde vara av och kaffet smakade godare när någon frågade hur dagen varit.
Bertil, ska vi inte göra kåldolmar igen imorgon?
Klart vi ska! Jag fixar färsen och du gröten, sa han, och log som bara han kunde.
