Byn Tallbacka, gömd mellan ändlösa fält och björklundar i Småland, andades tystnad. Kvällsvinden viskade i löven, och gatlyktorna spred ett svagt sken över de smala grusvägarna. Ebba, med handen hårt knuten om sin väska, närmade sig kaféet där hennes födelsedagsfirande skulle hållas. Men istället för festliga röster hörde hon ett förrädiskt viskande som fick hjärtat att krympa samman.
“Strunta i den här födelsedagen,” drog Oskar långsamt, lutad mot Lovisas öra, Ebbas bästa väninna. “Kom till mig istället. Ebba kommer ändå inte tillbaka förrän sent.” Hans röst drypade av självgodhet.
“Ja, visst,” svarade Lovisa med en släng av hån. “Och när hon kommer tillbaka? Ska jag hoppa ut genom fönstret då?”
“Varför ut genom fönstret?” Oskars armar slöt sig kring hennes midja, och hans ton var genomdränkt av självsäkerhet. “Om du säger ja, sparkar jag ut Ebba. Hon har ingen plats i mitt liv längre.”
Ebba stelnade till, som träffad av en blixt. Hon kände Lovisa – den här hade aldrig haft problem med små affärer. Men Oskar? Tre år hade de varit tillsammans. Tre år hade hon väntat på att han skulle sätta en ring på hennes finger. De bodde i hans nya lägenhet, köpt med lån. Renoveringar, räkningar, skulder – allt hamnade på hennes axlar. Ebba trodde det var temporärt, att vigseln bara var en formalitet. Men nu föll slöjan från hennes ögon. För honom var hon bara en bekväm flickvän, en bro över en ekonomisk avgrund. De skulle aldrig bli en familj. Inte nu, inte nånsin.
För ett halvår sedan dog hennes mamma. Då hade Oskar chockat henne med sin kyla. Han följde inte med till begravningen, hjälpte inte med arrangemangen, bara slängde ur sig:
“Sälj några av hennes saker. Du vet, jag har lån och renovering. Kanske kan släkten låna dig pengar. När du säljer huset kan du betala tillbaka.”
“Betala tillbaka” – orden skar som en kniv. Men då ursäktade hon honom: han var trött, det bara kom ut fel. Hon tyckte om hans tysta, buttera sätt. “En man som håller allt för sig själv skulle aldrig svika,” brukade hon skryta för vännerna. Lovisa skrattade med dem, dolande sina egna planer. Nu låg sanningen i dagen, och Ebba, kvävd av smärta, började desperat vinka efter en passerande taxi. Bilen stannade, hon kastade sig in och smällde igen dörren.
“Fortare, fortare!” skrek hon till chauffören, som om hon flydde från förföljare.
Innan bilen ens hunnit köra iväg ringde Oskar.
“Var är du? Jag står här ensam som en idiot, alla frågar efter dig! Vad hände?” Hans röst var fylld av falsk oro.
Ebba stängde av telefonen och kastade den ilsket ut genom fönstret. Tårarna forsade, hon snyftade som ett barn som fått allt fråntaget. Bilen susade fram, och medan desperationen svepte över henne insåg hon plötsligt att hon inte sagt någon adress.
“Vart åker vi?” frågade hon, ryst av rädsla.
“Hem,” svarade chauffören lugnt.
Ebba såg sig omkring: bilen rusade fram längs en mörk landsväg, långt från stan.
“Hem? Vart då?” Hjärtat bultade av skräck.
“Ska jag säga adressen?” I chaufförens röst hördes en hånfull, hotfull ton.
“Stanna! Nu med en gång!” skrek Ebba, paniken vällde upp inom henne.
“Ute i ingenstans?” Chauffören skrattade grovt. “Vad ska du göra här?”
“Jag ringer polisen!” fräste hon, men mindes genast att hon inte hade någon telefon längre. Hon hade berättat allt för den här främlingen: om sveket, om smärtan. Han visste att ingen skulle leta efter henne. Kasta henne i skogen – och så var det slut.
Ebba famlade efter dörrhandtaget, försökte öppna under farten, men i mörkret hittade hon inte det. Förtvivlan sköljde över henne. “Låt det hända vad som händer,” tänkte hon. “Döda mig bara, så slutar det här.” Tårarna rann tyst, hopplöst.
Bilen tvärbromsade. Chauffören öppnade hennes dörr utan ett ord.
“Kliv ur.”
“Nej!” Ebba kände plötsligt en brinnande vilja att leva. Hon skulle inte ge upp utan strid.
“Var inte dum nu, Ebba,” sa chauffören mjukare. “Vi är framme.”
Hon tittade upp och blev stel. Framför henne stod Markus, hennes gamla klasskamrat. Samma Markus som flyttat efter gymnasiet och byggt en karriär i någon storstad.
“Markus?” viskade hon, otrogen.
“Vem väntade du dig?” Han log det där gamla, varma leendet.
“Är du taxichaufför?” frågade Ebba misstroget.
Markus skrattade.
“Taxichaufför? Jag såg dig bara vifta som om du ville kasta dig under hjulen.”
“Och jag…” Ebba tystnade, kände sig fånig.
“Jag vet allt,” Markus lade armen om hennes axlar. “Det var en bra åktur. Du har aldrig varit så ärlig.”
Ebba skrattade, tårarna torkade och hjärtat lättade. Hon stod utanför sitt hus i Tallbacka, och världen verkade sluta rasa samman.
“Jag kom tillbaka för din skull,” sa Markus lågt och lät fingrarna glida mellan hennes. “Vad skönt att du inte gifte dig…”
