Svartsjukefällan
Elvira satt på sin säng, djupt försjunken i sin Instagram-flöde. Allt omkring henne kändes suddigt och mjukt, som om väggarna flöt, eller som om rummet sakta gungade fram och tillbaka likt en båt på insjön. Då klev hennes syster in Elsa, den ordningsamma, som flyttade runt på saker fastän de redan svävade en halv meter ovanför golvet.
Elsa, jag behöver en ny mobil, sa Elvira utan att ens lyfta blicken, som om hon bad att någon skulle öppna ett fönster mot verkligheten men ändå vara kvar i det drömlika.
Elsa, som packade ihop sina strumpor (de såg ut som godisbitar och hoppade lite försiktigt ner i väskan själva), stannade vid dörren. Hon svarade stilla, utan att ens andas ut kall vinterluft:
Be mamma.
Elvira fnyser, drar sig ur sitt duntäcke av Instagram, rullar med ögonen. Allt i hennes ansikte darrar av en liten, isande irritation.
Hon ger mig ändå inga pengar, säger hon; orden faller som mynt ner i ett tomt brunn. Hon säger att jag alltid kräver för mycket.
Elsa stänger väskan med ett klickande ljud som får hela rummet att vibrera. Hon sträcker på sig, och med en djup suck ser hon Elvira rakt i ögonen det är ingen ilska där, bara trött ursäkt.
På ett sätt har hon rätt, säger Elsa monotont. Vill du ha något, skaffa pengar själv. Jag finns inte här för evigt.
Orden smäller till som en kall vintervind över Mälaren. Elvira sätter sig käpprak, hela ansiktet blossar upp som ett stoppljus.
Jag är bara nitton, och dessutom pluggar jag! ropar hon, rösten kliver högt som en kyrkklocka genom tunn luft. Varför måste jag jobba också? Det är ju så det ska vara att få hjälp!
Elsa gör ingen ansats att protestera, hon viftar bara med handen och påminner:
Jag gifter mig om en månad. Ett bröllop på svensk landsbygd kostar mycket pengar. Var glad för min skull jag ska få en egen liten familj.
Hon tar sin rullväska, och glider ut dörren dunsar till, ekot sträcker sig som en kall våg genom rummet. Elvira blir ensam kvar, omgiven av sin gamla mobiltelefon, med ett leende som är lika envist som vintermörkret i Norrland.
Hon mumlar, riktigt tyst, som om hon pratar med en älva bakom gardinen:
Vi får se om det verkligen blir så
Ett självsäkert leende breder ut sig. Hon lutar sig bakåt i sängen, stirrar upp i takets virvlar kanske är det norrsken, kanske bara ett vanligt tak? och viskar för sig själv:
Så länge jag behöver dig, behöver du vara nära. Och jag ska nog få som jag vill.
Planerna börjar dansa i hennes huvud, otydliga men så där besvärliga och ständigt återkommande som en kör av små grå fåglar en vårmorgon.
Elvira har alltid varit sitt eget centrum, där alla planeter snurrar snällt i omloppsbanor runt hennes vilja. Föräldrarna avgudade henne lilla oplanerade glädjen, deras efterlängtade extra och hemma kallades hon vår lilla lycka. Så snart hon pekat på en sak, fanns den i hennes hand.
Med åren blev krav och önskningar en självklar rätt till världen omkring. Elvira kände inte efter, men visste bara: så ska det vara. Elsa, som alltid varit den tappra storasystern, gick med på det utan större protest: gjorde läxhjälp, förklarade svåra matteuppgifter, och öppnade alla dörrar som Elvira pekade på. För Elsa var det ett syskonkärlekens ansvar, för Elvira ännu ett bevis på att allt ordnar sig så snart hon vill något.
Pengar har aldrig varit ett problem. Mamma förde regelbundet över några tusenlappar i månaden inte mycket, men tillräckligt för att unna sig det mesta. När det inte räckte, ringde Elvira Elsa. Elsa plockade från sitt sparkonto, slängde sig med swish och sa aldrig nej. Så var det tills Samuel trädde in i Elsas liv.
Samuel var olik alla som gått före. Han var snygg på ett stilla sätt, med höga kindben och glimten i ögat. Hans skratt spred sig som krusningar i vattnet. Han var rak och ärlig, prinsen utanför sagorna, stabil och mjuk. Så ofta Elsa såg honom så kände hon sig lycklig på riktigt.
Men varje saga har ett sandkorn. Samuels svartsjuka kröp fram ur skuggorna. Inga scener eller utbrott, men en stel blick på kvällen, en fråga som halkade över frukostbordet. Men Elsa ignorerade, tänkte: det är kärlekens pris, det går över.
Vigselpapperna skickades in till rådhuset, slottsruinen för bröllopsfesten är bokad, inbjudningar skickade till gäster. Elsa begraver sig glatt i klänningsval, menydiskussioner och servettvikning. Varje dag får sin glädje, och inget verkar kunna grumla lyckan.
Vad hon inte vet, är att de märkligaste prövningarna fortfarande väntar, svävande där i skuggorna av drömmen
***
Elvira rullade telefonen mellan fingrarna, drömmen flöt vidare då slog hon Samuels nummer. Hennes systers blivande. Den enda som just nu kändes användbar. Hon tryckte på ring medan hennes hjärta bankade i öronen.
Samuel, hej! Det är Elvira. Du, jag fattar ju att Elsa är upptagen, men jag saknar henne verkligen. Vi har inte setts på en vecka.
En paus fylld av rökig dimma.
Är hon inte hos dig? Samuels röst är alldeles förvånad.
Nej, inte på en vecka. Varför tror du det?
Hon säger ju att hon ska till dig, men kommer aldrig hem på nätterna!
Oj, det där var oväntat Jag får ringa dig senare! Hej då!
Hon lade på, en slags kittling längs bryn och kinder. Det gick precis som hon drömt: Samuel står nu antagligen och stirrar i väggen av svartsjuka. Inom kort kommer Elsa stå utanför med resväskan i handen, gråten i halsen.
Och då, tänker Elvira, då ska hon trösta och klappa, låta Elsa snyfta ut, koka varm choklad och mumla förstående meningar. Och när systern mjuknat: diskret påminna om sin önskan den nya mobilen, den som speglat sig i hennes tankar så länge. Elsa kommer inte kunna säga nej, inte denna gång, inte när hon är så liten och trasig.
Planen sitter som solen på midsommarhimlen. Nu återstår bara att tiden faller på rätt plats och händelserna går i takt med Elviras vilja.
***
Elsa kommer hem, alla dofter i trapphuset är segt klibbiga, skor svävar snett över golvet. Hon är glad, har löst tårtdekoren inför bröllopet. Köpt Samuels favoritbullar. Men när nycklarna vrids om känns det direkt att något är fel.
Vid dörren står två resväskor omgärdade av ett laserblått ljus, nästan som packad snö, och bredvid dem: Samuels sammanbitna ansikte, alldeles vasst och kallt.
Samuel, varför har du packat ihop mina grejer? Elsa rör huvudet som om hon försöker minnas om det här är riktigt eller bara ett stycke märklig hallucination.
Ut ur min lägenhet, säger han, rösten mörk som tjärnblänk. Jag står inte ut!
Men vad har jag gjort? Jag var ju hos min syster, varför är du så här? Elsa känner hur golvet gungar under fötterna.
Det var du inte! Elvira ringde nyss, hon saknar dig, har inte sett dig alls Så var har du varit, Elsa?
Allt blir plötsligt grått och kallt som novemberregn. Elsa försöker hitta en förklaring, men Samuel ser ut som is likgiltig och arg samtidigt.
Jag vet inte vad Elvira sagt, men det måste vara ett missförstånd
Nej, sa han och vrider om nycklarna ur hennes hand så hårt att det gör ont. Packa ihop dig och stick. Ska jag hjälpa till?
Det är som om någon dragit ur sladden till verkligheten. Elsa tar sin väska, rullar den ut genom dörröppningen där verklighetens konturer suddas ut i dimma.
Hon står kvar i trapphuset, med rödgråtna kinder. Drömmen om det gemensamma framtiden smälter bort, lägenhetens dörr slog igen bakom hennes förflutna.
Efter många tysta minuter ringer hon Elvira. Hennes egen röst är tunn och ansträngd:
Har du pratat med Samuel?
Varför skulle jag det? svarar Elvira, allt för förnöjd och lätt på rösten. Men du, kom över om du vill. Jag lämnar dig aldrig.
Elsa lägger på. Någonting kallt rinner genom kroppen. Det känns som om banden mellan systrarna frusit mitt i ett snöoväder. Hon förstår: Elvira tänker bara på sig själv, och nu är Elsa fri, skrämd men märkligt lättad.
Hon släpper handtaget, drar väskan mot hissen. Ingen väg hem längre. Bara en bar plats, vit som ett nypudrat vintertäcke.
Den natten checkar Elsa in på ett hotell, där hotellrummet känns svarvat ur sockerdricka och madrassen lutar lite snett ut mot oändligheten.
***
Dagen därpå går Elsa till kontoret, besluten att säga upp sig. Hon är stilla mot fönstret, ändå vibrerar hela hon av sorg. Chefens namn är Lennart, snälla ögon och tjockt grått hår.
Elsa, hur mår du? Allt okej? Han kisar över glasögonen.
Lennart, jag vill säga upp mig, säger hon sakligt. Det går inte att stanna kvar.
Han lutar sig bakåt, rör på hakan.
Vänta Du behövs här, du är en av våra bästa! Men gör inget förhastat. Vi har en tjänst ledig på vårt kontor i Umeå. Bättre lön, spännande möjligheter. Bolaget står för flytt och lägenhet första tiden. Fundera på det.
Elsa blir stående Umeå? Ny stad, ny början, där ingen viskar om gamla kärlekar eller syskonbråk. Möjligheter ligger staplade som ljusa stenar längs Bottenvikskust, men
Lennart, tack men jag jag är gravid. Jag kommer behöva vara borta från jobbet ett tag.
Han ler stort, spontant:
Grattis, Elsa! Du är värdefull här vi väntar tills du är tillbaka. Tänk över Umeå, det kan bli riktigt bra.
För första gången på länge känns Elsas hjärta lättare. Någon tror på henne, någon vill henne väl. Hon svarar:
Jag tar tjänsten i Umeå.
Kvällen ligger utsträckt som ett sjok dimma över Lidingöbron. Elsa bokar flygbiljett på datorn ett enkelbiljett norrut, till där molnen river i himlen.
Hon har inte hunnit berätta för Samuel om barnet, men vad gör det? Han hade ändå inte lyssnat.
Med ett klick är framtiden beställd. Allt kommer börja om: en ren, nysnöad gata.
***
Tre år passerar i återkommande cirklar. Samuel väntade först: han tänkte sig Elsa komma tillbaka, ödmjuk och gråtande, redo att förlåtas. Dag blev vecka blev månad. Inget samtal, inget sms.
En vän mumlar ovetande:
Hon flyttade till Umeå. Bra tjänst, tror jag.
Samuel biter ihop, vänder sig om och undrar varför det gör så ont att Elvira fortfarande dyker upp ibland, kräver något, alltid något. Han ser på henne och inser hur ytlig hon är, och långsamt förstår han vem som egentligen förstörde.
Jag vill inte träffa dig mer, säger han trött till Elvira. Du får klara dig själv nu.
Elvira fräser och stövlar iväg. Samuel står kvar, känner sig märkligt fri.
Efter ett halvår skickas han i jobbet till Umeå. En kväll promenerar han i Döbelns park. Löven virvlar som guldrök, himlen är klar och hög. Då ser han dem en liten familj: mamma, pappa och ett barn, med röd mössa och blå ögon, kastar löv i luften.
När modern vänder sig om ser han att det är Elsa. Hon är sig lik, men mer hel, ett magiskt lugn kring henne. Mannen bredvid lägger armen om hennes axlar, Elsa lutat sig tryggt mot honom. De ser ut som de promenerar genom drömmar där ingen kan frysa fast.
Samuel står stilla länge, ser dem försvinna mellan björkarna. Inget mer att säga. Han går åt motsatt håll, löven rasslar drömlikt under hans steg.
Hon är lycklig nu, tänker han, och det är nog såhär det ska vara.
Och vinden bär honom vidare genom ett Umeå som sakta försvinner ut i dimman.
