Svart Änka Charmiga och smarta Laila, snart färdig med sina journaliststudier på Stockholms universitet, träffade Vlad, betydligt äldre än hon. Vladislav Romanov var stadens kände låtskrivare – hans melodier hördes på radio och han var ett välbekant ansikte på lokal-TV:n. Utan problem fixade han ett jobb åt Laila som programledare för sitt eget TV-program. Snart blev hon stadens nya stjärna med sitt populära “Samtal från hjärtat”, där hon intervjuade kända psykologer i ett fråge- och svarformat med vardagliga exempel. – Snyggt jobbat, Laila! Det här måste firas, berömde henne Vlad. Vladislav var 45 år och hade varit gift tre gånger. Hans hektiska, sociala liv och vänskapskrets passade inte ihop med familjelycka. Han ansåg sig vara något av en nationalkompositör, hängde på krogar, barer och bastuklubbar – alltid omgiven av folk och glad i spriten. Tiden gick. Laila blev poppis i stan, gifte sig med Vlad, och hennes program drog tittare från hela Stockholm. Hon var strålande, klädde sig med stil och var alltid vänlig mot alla. En tv-stjärna utan demoniska drag – men valet av äkta man skulle visa sig bli fel. Hon insåg det själv, när Vlad ständigt var halvfull. – Vlad, du ska inte försöka vara lustig, sa vännens Sören när Vlad på fyllan ville förolämpa Laila. – Den där tösen är smartare än du tror! – Nej, Sören, har aldrig valt kloka fruar. Bara jag är skarp här, retades Vlad och nöp Laila på kinden på ett café. Under uppvaktningen uppträdde Vlad som en gentleman – blommor, presenter, två låtar tillägnade henne. Men när hon blev hans hustru försvann engagemanget. Hon fick lika lite uppmärksamhet som den halvtama katten. – Naiva jag trodde ju att han skulle göra mig till en stjärna, tänkte Laila. På universitetet pluggade hon franska – inte det mest användbara språket på resa. Vlad tjatade oavbrutet: – Lägg av med franskan, lär dig engelska i stället! Du framstår som lantlig när vi reser utomlands. Fritid kan du lägga på träning, men engelska är viktigare. Bara för att trotsa mannen vägrade hon först läsa engelska. Men när kunniga vännen Sören på middagen sa: – Engelska är lika självklart för en elegant kvinna som höga klackar, anmälde hon sig direkt till en språkkurs. – Sören har fått dig att gå all-in på engelska och nu lyssnar du bara på engelska i bilen, skojade Vlad. Laila och Vladislav bodde i en stor lägenhet ärvd av Vlad från hans morfar, professor i medicin. Deras hushållerska Vera var 43, ensam, avundsjuk och bitter, men dolde det väl. Hon tillbringade dagarna hos dem och ingenting kunde gömmas för Vera. En morgon vaknade Laila ensam – Vlad hade somnat på soffan efter att ha kommit hem full. På köket höll Vera upp en tom konjaksflaska: – Den var ju ny igår kväll. Vad ska han ha till frukost? – Saltgurka, svarade Laila och gick till duschen. Efter sju år med Vlad fick Laila aldrig barn – han ansåg att det räckte med sonen från ett tidigare äktenskap. Hon började istället fokusera på karriären. Efter frukost bad hon Vera gå till Vlad i arbetsrummet. Han låg på mage med ett rött fläck på kudden. – Laila, ropade Vera – ring ambulansen! – Vad har hänt? – Vet inte! Femton minuter senare satt Laila i ambulansen med Vlad. På akuten blev han direkt skickad till intensivvården. Läkarna sa: – Situationen är svår. Vi kan inget lova. På kvällen ringde de från sjukhuset: – Din man har avlidit. – Jag… jag kan inte fatta det, svarade hon tyst. Han var ju inte särskilt gammal ens. Begravningen blev stor – Sören höll tal och sa: – Låt oss inte sörja, Vlad levde livet fullt ut och förtjänar vila nu när han är fri och bekymmerslös. – Han hade ju allt, viskade någon till Laila. Hemmet blev ödsligt – Vera iakttog noggrant vad Laila skulle bestämma om hennes fortsatta tjänst. Kollegorna tröstade henne: – Du behöver inte sörja, Laila! Nu är du ung, fri och har pengar – ett arv och egen lön. Några dagar efter att ha spelat in ännu ett TV-program, tog Laila ett glas vin på ett café i närheten. Dit kom storvuxne, vänlige Ingmar – han log och bad få slå sig ner. – Får jag? Hon nickade. – Ingmar, presenterade han sig, och frågade varför hon såg ledsen ut. – Jag känner mig bara nere. Ingmar, runt fyrtio, kraftig, brunhårig – påminde henne om ett gosedjur, vilket roade Laila. Han bjöd på bakverk och historier med humor. Hon skrattade och de bestämde träff igen. Nästa morgon sa hon till Vera: – Jag säger upp dig! Jag klarar mat och städning själv. – Men Laila, jag har ju troget arbetat i flera år… vart ska jag ta vägen? – Du hittar säkert något nytt, eller blir vaktmästare. – Du sparkar mig, grät Vera. – Jag har ju blivit så fäst vid er. – Jag kommer knappast ruinera mig, tänkte Laila. – Skönt att slippa städa och putsa fönster. Men när Vera snyftande torkade tårarna mjuknade Laila: – Kom då, Vera, du får stanna! Vera kramade henne glädjestrålande. Så småningom började Ingmar – som Laila nu lättsamt kallade “Gosebjörnen” – komma på besök allt oftare. Inom tre månader blev Laila hans fru. Hon ville ha en enkel ceremoni, men Ingmar tog med Laila på bröllopsresa till Maldiverna – han var företagare och hade råd. Laila trodde den resan skulle vara som med Vlad – direktflyg, medelklasshotell, turistaktiviteter. Men Gosebjörn visade ett helt annat lyxliv. Flyg första klass, egen båt till ön, VIP-mottagande med fyrverkerier och dans. De bodde i en vacker villa med pool, privat strand och flera rum. – Undrar hur mycket Gosebjörnen egentligen tjänar, tänkte Laila. Hon brydde sig egentligen inte om pengar – men Ingmar var otroligt omtänksam. Han ordnade frukost, höll om henne och såg till att hon mådde bra. – Vlad var ett riktigt rivjärn, nedlåtande och ville utbilda mig. Ingmar lever för mig, inte bara för sig. Det gillar jag, funderade Laila. Även Vera lovordade Ingmar och trivdes hemma hos dem i hans stora villa utanför stan. Men Laila blev en dag chockad när hon såg Ingmar ge sig själv en spruta. – Vad är det? frågade hon oroligt. – Bara insulin – jag är diabetiker, men det är inget farligt! På Maldiverna undrade Laila: – Har jag dragit vinstlotten? Hon trivdes med semesterlyxen, men stördes av att semestern inte spenderades med någon vältränad instruktör utan med runda Ingmar. – Dags att sätta Gosebjörnen på diet och skicka till gymmet! Ingmar blev sorgsen när hon tog upp ämnet: – Jag försöker, men min ämnesomsättning är hopplös – jag blir aldrig en apollon. Jag är insulinberoende. – Bry dig inte om det, svarade Laila. Väl hemma gick Laila tillbaka till jobbet, men deppade ibland – saknade passionen i livet. Ville uppleva riktig kärlek, starka känslor och attraktion som hon inte fick med sin godhjärtade, men osexiga Ingmar. Kollegor skrattade: – Vad, är du trogen din björn? Är du så moraliskt riktig? Egentligen var hon inte det, men hon ville inte såra snälla Ingmar. Vid nyår blev hon rejält berusad – kollegan Kristian ringde sin vän Arvid för att skjutsa dem hem. – Laila, vill du ha skjuts? frågade Kristian. Arvid satte henne i sin lyxiga bil, och höll blicken stadigt på henne. Framför hennes port tryckte han henne mot sin bil och kysste henne passionerat. Arvid blev en perfekt älskare. Med Ingmar hemma var Laila mjuk och tillgiven – men med Arvid var det hetta och kraft. Ingmar märkte ingenting, han kom hem sent och hon fortsatte besöka Arvid. En dag kom hon till Arvids lägenhet – plötsligt ringde dörrklockan ihärdigt. Arvid svor och gick för att öppna – där stod Ingmar. Han blev blek, svettig, och kollapsade. – Ring ambulansen, ropade Laila. Hon hittade hans insulinspruta i fickan och gav honom en dos, men det hjälpte inte. Han dog – läkarna konstaterade hjärtstillestånd. Efter begravningen dök Ingmars vuxna dotter upp med sin advokat, kastade ut Laila ur villan och avskrev henne från arvet. Laila och Vera flyttade tillbaka till sin lägenhet i Stockholm. Tiden gick. Laila återhämtade sig – Arvid hjälpte henne, men han ville inte gifta sig. En dag ringde kollegan Kristian: – Sätt dig ner, Laila… Arvid omkom i en bilolycka. Död direkt. Nu började Laila fundera: – Varför dör alla män jag älskar? Jag är som en svart änka. Snart får jag det smeknamnet. Sen kom Markus, en ung man som gästade hennes program. Han bjöd henne på café efteråt, och Laila kände hur känslorna växte. – Så här känns alltså riktig kärlek! Jag kan knappt andas utan Markus, tänkte hon. Men jag oroar mig för honom. Markus var också förälskad – de trivdes ihop, och Laila brydde sig inte om hans bakgrund. En dag slog hon upp hans namn på nätet – till sin chock såg hon att Markus var en av landets rikaste, enligt Forbes. Hon skrattade hysteriskt, sedan blev hon rädd att olyckan även skulle drabba honom. Senare ringde hon hans kontor – sekreteraren berättade: – Han är på sjukhuset. Hon skyndade dit – och läkaren lugnade henne: – Allt är under kontroll. Hjärtat sviktade. Han överlever. – Får jag träffa honom? – Tio minuter. Hon satt vid hans säng, han tog hennes händer och sa: – Jag älskar dig. När jag är frisk gifter vi oss. Vill du det? – Ja, så klart! – sa Laila och kysste honom. – Nu har vi hela livet och verklig lycka framför oss. Tack för att du läste, för din prenumeration och ditt stöd. Lycka till i livet!

Svarta änkan

Jag minns när jag för första gången träffade Linnea Andersson, en vacker och begåvad tjej på Journalistiklinjen, just innan examen. Det var i Stockholm, och jag, Henrik Friberg betydligt äldre än henne fattade snabbt tycke för Linneas graciösa sätt och vänlighet. Med år i bagaget som låtskrivare var jag rätt känd i staden, och mina visor gick ofta på lokalradio.

Det tog mig ingen större ansträngning att fixa Linnea ett jobb på TV efter hennes examen, och snart blev hon programledare för min egen talkshow. Hennes första program Samtal från hjärtat bjöd in stadens populära psykolog och flera välkända profiler. Hon ledde diskussionen skickligt och vävde in vardagliga exempel.

Bra jobbat, Linnea, sa jag efter att ha sett programmet. Det här måste vi fira.

Jag var 45 år, skild tre gånger och mitt sociala liv passade knappast för ett stillsamt familjeliv. Kreativiteten flödade, låtar skrevs och själv såg jag mig som en svensk mästerkompositör. Många kvällar tillbringade jag på restauranger eller i bastun med mina vänner och gärna med en öl eller snaps i handen.

Tiden gick, Linnea blev känd, gifte sig med mig och hennes program skrevs om i de största tidningarna i Stockholm. Hon hade stil, klädde sig elegant, log alltid och var vänlig mot alla. TV-skönheten! brukade folk säga. Men efter ett tag insåg hon själv att hon valt fel ta på sig vigselringen med mig, särskilt i takt med att jag ständigt kom hem salongsberusad.

Henrik, var nu inte så där jävlig, sa min kompis Simon en kväll, när jag försökte håna Linnea på fyllan.

Nej, Simon, jag har aldrig valt begåvade kvinnor, sa jag och knep Linnea lätt i kinden. Jag ansåg mig vara smartast själv.

När jag jagade hennes gunst var jag gentlemannen: blommor, presenter, två låtar dedikerade till henne, uppmärksamhet och lyssnande öron. Men så fort hon blev min fru försvann allt det där. Hon fick lika mycket omsorg som vår katt, och ibland surade jag högljutt.

Jag är naiv som trodde att han skulle göra mig till stjärna, tänkte Linnea.

Efter några år ihop försökte jag få henne att börja plugga engelska franska hade hon lärt under universitetstiden, men meningslöst för resor, menade jag.

Lär dig engelska! Annars framstår du som en bonde utomlands! Gympa är slöseri med tid, men språket, det är viktigt!

Linneas ilska över mina påtryckningar ledde till att hon protesterade och vägrade engelska. Men när Simon en kväll på middag sa:

Engelskan hos en självsäker kvinna är lika självklar som klackskor, så letade hon direkt upp en grym kurs nästa dag.

Din Simon har fått riktig fart på Linnea, skrattade jag när hon satt med kursböcker och lyssnade på språket i bilen.

Linnea och jag bodde i en stor våning i Vasastan, ärvd av min farfar överläkare. Hemhjälpen Vera, 43, ensam och bitter men skicklig på att maskera sin avundsjuka, var alltid där och såg allt.

En morgon vaknade Linnea, mig såg hon inte jag hade sovit på kontorets divan, dyngrak som vanligt. I köket höll Vera i en tom konjakflaska:

Igår var den full. Vad ska han ha till frukost?

Saltgurka, muttrade Linnea och gick till duschen.

Efter sju år som min fru hade hon inte fått barn, varken hon eller jag ville riktigt. Min son från första äktenskapet räckte för mig Linnea satsade ändå främst på karriären. Efter frukost skickade hon Vera till mitt rum. Hon kom tillbaka med panik:

Linnea, ring ambulansen!

Vad har hänt?

Jag vet inte!

Vi satt i ambulansen några minuter senare. På sjukhuset fördes jag genast till intensiven. Sjukhusläkarna kom med tungsinta besked:

Läget är kritiskt. Vi kan inget lova.

På kvällen ringde de Linnea:

Din man har avlidit.

Jag kan inte förstå det… Han var ju inte gammal, viskade hon.

Begravningen blev fin, och Simon höll tal inför alla:

Låt oss inte sörja. Henrik levde ett färgstarkt, meningsfullt liv. Nu har han sin välförtjänta vila.

Han hade allt, hörde Linnea folk viska.

Efter min bortgång kämpade Linnea med tystnaden i hemmet. Vera tittade längtansfullt på henne skulle hon få vara kvar? Kollegorna var mer praktiska:

Linnea, vad har du att vara ledsen för? Ung och fri, och nu dessutom med pengar. Två rejäla konton att dela med sonen, och du har din egen lön.

Hon höll sig borta från hemmet, träffade folk, gick på café ibland. En dag efter en inspelning stannade hon på ett ställe i Vasastan, satt där med ett glas spansk vin. Till bordet kom en stadig karl som log och frågade artigt om han fick sitta med.

Får jag? Hon nickade. Jag heter Eskil, sa han. Hon blev road. Var lite nedstämd.

Eskil ungefär 40, stor, rödlätt, asymmetrisk med breda anletsdrag påminde henne om en nallebjörn, vilket genast fick henne att dra på smilbanden.

Kan jag bjuda dig på något? Vin, cocktail, bakverk vad som helst?

Bakverk räcker gott, tack, sa Linnea, som var lagom förtjust i sötsaker.

Eskil var inte vacker, men charmig som en nalle sprakande humor och roliga berättelser. Han stal genast Linneas intresse, och hon log varmare för varje byte. Eskil följde henne hem, och de bestämde träff.

Nästa morgon sa Linnea till Vera:

Jag vill inte längre ha din hjälp, jag kan sköta hemmet själv.

Men Linnea, jag har varit här i så många år, och nu slänger du ut mig! Vart ska jag?

Du hittar nog något kanske en vaktmästartjänst, eller hos någon annan familj.

Du kastar ut mig, snyftade Vera, och torkade tårarna.

Egentligen gör det mig ingenting, tänkte Linnea, ingen stress med städning men ändå rent.

Linnea observerade Vera som torkade tårarna.

Nåväl, om du så gärna vill, stanna kvar, sa Linnea, och Vera blev glad och pussade henne på kinden.

Jag har älskat dig och Henrik, ni har varit som familj. Nu är Henrik borta och du ville kasta ut mig.

Så fortsatte de, men Eskil som hon nu kallade Nalle blev snart en självklar del av deras liv. Efter tre månader gifte Linnea och Eskil sig, bröllopet blev enkelt som Linnea ville. Men bröllopsresan Eskil tog henne till Maldiverna! Han var framgångsrik företagare och hade råd.

Linnea förväntade sig en ordinär resa, flyg raka vägen, ett okej hotell, turistaktiviteter. Men Nalle levererade lyx: första klass flygresan, egen båt från flygplatsen, och på ön mottogs de som VIP med eldshow och nattliga sånger.

Deras villa stor, fyra rum, två badrum, pool och egen strand.

Skrämmande vad min Nalle måste ha pröjsat! tänkte Linnea.

Hon undrade aldrig över hans ekonomi hon såg att pengar fanns. Men Eskil var så omtänksam, så go rättade hennes täcke, smekte henne över håret, och såg till att hon alltid åt ordentlig frukost.

Henrik var vresig och krävande, ville att jag skulle nå hans nivå. Nalle kanske inte är stilig, men han gör allt för mig, lyssnar alltid. Det gillar jag, tänkte hon.

Vera tog nu över hushållet i Eskils stora villa utanför Sundbyberg, och prisade sin godsint nya husbonde. Men Linnea märkte en dag att Eskil injicerade något med en tunn spruta.

Vad är det där? frågade hon oroligt.

Bara insulin. Jag har diabetes, inget allvarligt, lever på som vanligt.

På Maldiverna låg Linnea i hängmattan och undrade:

Har jag dragit vinstlotten nu?

Hon gillade att leva i lyx, men ibland saknade hon ändå en sportig partner. Hon önskade hon hade någon som tennistränare med blå ögon.

Borde få min Nalle på diet och till gymmet!

Medan hon diskuterade det med honom, blev han lite sorgsen:

Jag kan nog försöka träna, om du vill. Men ämnesomsättningen är svår för mig jag kan aldrig bli som en Apollon. Behöver mitt insulin.

Då får det vara, tänkte Linnea.

Tillbaka i vardagen. Hon slogs av en längtan Kommer jag någonsin uppleva riktig passion? Hon älskade inte sin man, ville känna äkta, vild kärlek. På jobbet skämtade kollegorna:

Vad, är du så duktig att du inte är otrogen mot din Nalle?

Men Linnea var inte så moralisk som hon verkade, bara snäll mot sin enkla, godhjärtade man. På julfesten blev Linnea ganska rund om fötterna. Kollega Kristoffer ringde sin vän Martin för skjuts.

Vi kan köra dig hem, Linnea, sa Kristoffer. Hon tackade ja.

Martin styrde bilen, kastade uppskattande blickar på Linnea. Utanför hennes hus hjälpte han henne ur bilen, tryckte henne mot sin Volvo och kysste henne passionerat. Linnea protesterade inte hon gillade hans grova, kraftfulla stil.

Martin blev hennes älskare. Hemma blev Linnea öm mot Nalle, men träffade Martin hemligt. I hans lägenhet slösade han inte tid på förspel det var brutalt, snabbt, och de båda var nöjda.

Eskil märkte ingenting kalendern var full av affärer och han kom hem sent. En dag sprang Linnea till Martin, och låg redan i hans säng när ringklockan larmade.

Nu jävlar muttrade Martin och öppnade dörren.

Två röster ekade från hallen. Eskil stod där tyst. Linnea reste sig hastigt och drog hastigt på sig kläder.

NalleEskil det är inte som det ser ut

Martin stod tyst i hörnet.

Vem har skvallrat för dig? undrade Linnea.

Spelar ingen roll jag var skeptisk, men ville kolla.

Eskil såg urusel ut vit, svettig, föll ihop. Linnea rusade fram, hörde hans rosslande andning.

Ring ambulansen, snabbt!

Sin vana trogen hittade hon insulinpennan i Eskils ficka och gav honom en dos. Men han återhämtade sig inte, ambulanspersonal kom, och doktorn levererade beskedet:

Han är död.

Linnea var först förlamad, Martin skjutsade hem henne. Väl inne mötte Vera henne:

Linnea, vad har hänt? Du ser förstörd ut.

Linnea misstänkte Vera hade skvallrat hon hade alltid spionerat och avskydde Martin. Men Linnea sa inget; hon visste att Vera skulle förneka allt.

Efter begravningen tog det lång tid för Linnea att återhämta sig. Eskils dotter från första äktenskapet dök upp, advokaten i släptåg, och tvingade Linnea att lämna huset. En stor påse med kontanter räcktes över; hon fick tre dagar att ta sitt pick och pack med Vera.

Linnea ville inte processa om arvet hon lämnade allt och flyttade med Vera tillbaka till den stora lägenheten från Henrik.

Tiden gick, Linnea repade sig, Martin träffade hon ibland men han friade aldrig. Han var ingen äkta make-material, men ändå fortsatte de träffas. Plötsligt ringde Kristoffer med nyheterna:

Linnea sitt ner Martin dog i en bilolycka direkt.

Då började Linnea undra:

Varför dör alla mina män? Jag är visst en svart änka.

Senare i TV-programmet träffade hon en ung man Viktor. Efter inspelning, bjöd han ut henne på café och Linnea sa ja.

Snart vann Viktor hennes hjärta, och Linnea sveptes med i starka känslor och lycka. Så här känns riktig kärlek! Jag kan inte andas utan Viktor, tänkte hon och var rädd om honom.

Viktor älskade henne, de trivdes ihop, hon brydde sig inte om hans bakgrund, visste bara han var ensambarn och sällan pratade med sin far. Viktor bodde hos Linnea, och en förmiddag googlade hon hans namn ur nyfikenhet första träffen chockade henne. Viktor tillhörde landets rikaste topp-100. Hon bara skrattade först, men blev sedan rädd: Tänk om något händer honom med? Sen försökte hon släppa rädslan.

Hon ringde Viktor framåt kvällen; inget svar. Ringde hans kontor.

Hej, kan Viktor ta samtalet?

Vem frågar?

Linnea…

Han har blivit intagen på sjukhuset, jag kan säga var.

Linnea rusade dit.

Vad har hänt med honom?! ropade hon till doktorn.

Läkaren lugnade henne: Ta det lugnt. Han kommer att klara sig, det var bara hjärtat som spelade spratt.

Får jag se honom, snälla?

Tio minuter, okej.

Linnea smög in, Viktor väntade på henne, log, tog hennes händer.

Allt blir bra, jag älskar dig, och när jag kommer ut härifrån vill jag gifta mig med dig. Kan du tänka dig det?

Klart jag vill! sa hon och kysste honom. Ett nytt liv och riktig lycka, det väntar nu.

I backspegeln på mitt liv har jag lärt mig att rikedom, status och ytliga framgångar aldrig ersätter den äkta kärleken och respekt för sig själv. Livet är för kort för att inte våga välja glädjen och det sanna hos människor.