– Vad menas med detta? – Erik viftade med testamentet precis framför notariens näsa. – Lägenheten till svärsonen, sommarstugan till svärsonen, bilen till svärsonen! Och jag? Jag är sonen, hans egen son!
– Erik Wilhelm, lugna dig, – notarien rättade till glasögonen och gav den upprörde mannen en sträng blick. – Din far hade full rätt att förfoga över sin egendom som han själv önskade.
– Men det är inte rättvist! – Eriks röst gick över i en gäll ton. – Daniel gifte sig med min syster för bara fem år sedan, och får mer än jag! Var är rättvisan?
Daniel satt på en stol i hörnet av kontoret med händerna knutna. Hans ansikte var blekt och ögonen röda av sömnbrist. Han teg, men hans min avslöjade att situationen plågade honom lika mycket som Erik.
– Erik, sluta skrika, – sa Linnea, Eriks syster och Daniels fru, lågt men bestämt. – Pappa visste vad han gjorde.
– Håll du tyst du med! – morrade brodern. – Din man har uppenbarligen övertalat pappa medan han var sjuk.
Daniel reste sig abrupt.
– Säg det en gång till, – hans röst lät farligt lugn.
– Jag säger det igen! – Erik vände sig mot svärsonen. – Du har manipulerat en sjuk gammal man, det är vad du har gjort! Smickrat dig in, låtsats vara omtänksam, medan du bara haft arvsförhoppningar!
– Erik! – Linnea hoppade upp. – Hur vågar du! Daniel tog hand om pappa dag och natt när han låg på sjukhus. Var var du? Var var hans riktiga son?
– Jag jobbade! Jag har egen familj, barn! Jag kan inte bara lämna allt och bli en vårdare!
– Men Daniel kunde? – Linnea gick närmare brodern. – Har inte han familj? Ett jobb? Han använde sin semester, tog ledigt och sov knappt!
Notarien suckade trött och knackade med pennan mot bordet.
– Kära arvingar, jag ber er ta era konflikter utanför mitt kontor. Testamentet är korrekt upprättat och lagligt undertecknat. Wilhelm Andersson var vid fullt förstånd när han skrev det. Läkarintygen bekräftar detta.
Erik grep dokumentet och läste igen.
– En trea på Östermalmsgatan – till Daniel Henrik Berg. Sommarstuga i Roslagen – till Daniel Henrik Berg. En Volvo – till Daniel Henrik Berg. – Hans röst darrade av ilska. – Och till Erik Wilhelm Andersson – ett garage och trädgårdsredskap. Trädgårdsredskap! Spadar och hacksar!
– Och femtiotusen kronor, – tillade notarien. – Glöm inte det.
– Femtiotusen! – Erik skrattade bittert. – En lägenhet går på nio miljoner nu, stugan är värd minst tre, bilen är nästan ny. Och jag får femtiotusen! Som en allmosa!
Daniel bröt tystnaden:
– Erik, jag bad aldrig Wilhelm om något. När han sa att han ville ändra testamentet försökte jag avråda honom. Sa att allt borde gå till hans barn.
– Säkert! – fnös Erik. – Tror du jag köper det?
– Vad svarade pappa då? – frågade Linnea sin man.
Daniel drog ett djupt andetag.
– Han sa: ‘Daniel, min son är min blod, men du har blivit närmare mig. Erik dyker bara upp när han behöver pengar. Du kommer oförväntat, frågar hur jag mår och hjälper till.’ Hans ord, inte mina.
Erik bleknade.
– Han sa inte så.
– Jo, – bekräftade Linnea. – Jag hörde själv. Pappa var ledsen för att du kom så sällan.
– Jag har saker att sköta! Ett jobb! Inte alla har råd att vårda gamla hela dagarna!
– Ingen tvingade Daniel, – Linnea satte sig igen. – Han gjorde det av egen vilja. För han älskade pappa.
Tystnaden lade sig. Notarien samlade ihop papper, uppenbarligen angelägen om att avsluta den obehagliga situationen.
– Jag kommer att överklaga testamentet, – sa Erik till slut. – Jag ska bevisa att pappa inte var vid sina sinnens fulla bruk.
– Gör det, – Daniel ryckte på axlarna. – Det är din rätt.
– Erik, tänk efter, – bad systern. – Varför förstöra familjens sammanhållning? Pappa är borta, men vi är kvar. Ska vi gräla om pengar?
– Lätt för dig att säga! – brusade brodern upp. – Din man fick allt, och jag? Jag har räknat med detta arv hela livet! Tänkt sälja lägenheten, köpa en större, betala barnens utbildning!
– Och vi då? – Daniel gick till fönstret. – Tror du jag tycker om situationen? Att jag är glad över att vi står så här nu?
– Så avstå då, – föreslog Erik. – Om det känns så jobbigt.
– Nej, – sa Daniel bestämt. – Det var din fars sista vilja. Och jag respekterar den.
Linnea tog sin mans hand.
– Daniel har rätt. Pappa var klok, han visste vad han gjorde.
– Klart han visste! – Erik exploderade igen. – Visste att han kunde såra sin egen son, men inte en främling! Visste att jag skulle ta emot det, för jag är hans barn!
– Eller visste han något mer? – frågade Linnea stillsamt.
– Vad?
Hon tvekade, men såg sedan sin bror rakt i ögonen.
– Kommer du ihåg när du bad honom om pengar till en bil för tre år sedan?
– Så vadå? Får inte en son be sin far om lån?
– Jo. Men du lovade betala tillbaka på ett halvår. Tre år har gått.
Erik blev röd.
– Jag tänkte betala! Men omständigheterna…
– Och minns du när du lovade renovera hans badrum, tog pengar för material och försvann i en månad?
– Jag fixade det ju till slut!
– Efter ett halvår! Och bara för att pappa hotade med juridisk hjälp!
Daniel teg, obekväm av att höra dessa anklagelser men kunde inte lämna.
– Linnea, låt bli, – bad han sin fru. – Det tjänar inget till.
– Jo! – Linneas ögon glittrade av tårar. – Låt honom minnas när pappa ringde innan operationen, och Erik sa han var upptagen och skulle ringa tillbaka. Men det gjorde han aldrig!
– Jag glömde! – försvarade sig Erik. – Saker händer!
– Och när glömde du hans födelsedag? Namnsdag? När var du senast hos honom utan anledning?
Erik öppnade munnen men sa inget. Linnea fortsatte:
– Daniel kom varje vecka. Hjälpte till, handlade, åkte till läkare. Inte för att han måste, utan för att han ville!
– Okej, okej! – Erik viftade avvärjande. – Jag är en dålig son, han är en bra svärson. Jag fattar. Men jag överklagar testamentet!
Han tog sina papper och gick mot dörren.
– Erik, vänta, – ropade Linnea.
– Vad nu då?
– Vi är familj. Kan vi inte komma överens? Daniel, säg nåt.
Daniel vände sig från fönstret.
Han stod kvar en stund med blicken i golvet, men utan att säga något mer vände han sig om och lämnade rummet för gott, och det var då Linnea insåg att vissa sår aldrig läker, men att kärlek och omtanke alltid bär frukt på sitt eget sätt.
