I dagboken den 15 mars –
Sex år spenderade jag och Viktor med att spara till en egen lägenhet, och vi unade oss nästan ingenting. Äntligen har vi nu en fin tvåa – mysig, ljus, om än med enkel inredning. Det här skulle vara början på vårt gemensamma liv, lyckligt och fritt. Julia var gravid, förlossningen nära, bara några dagar kvar. Allt var klart: babysaker iordning, barnvagnen redo, bara en sista städning återstod innan vårt nya liv som föräldrar började.
Julia hade alltid drömt om sitt eget hem, utan föräldrarnas kontroll och framför allt utan sin svärmor, Margareta. Relationen med henne var… ansträngd. Hon älskade att säga till om allt – hur man skulle leva, andas, till och med diska. En dag orkade Julia inte längre och sa rakt ut att hon inte behövde ständiga råd. Margareta tog illa vid sig och försvann ur deras liv. För en tid.
När Viktor körde Julia till BB kunde han inte ana vad som väntade. Dagen efter ringde hans mamma och meddelade att hon skulle komma på besök. Han hann inte protestera. Margareta dök upp i finaste stass, inspekterade lägenheten med höjd haka – hallen var ”acceptabel”, gardinerna ”hemska”, köket ”ett blankt helvete, nu får du putsa varje dag!”. Hon rotade igenom kylen, klagade på köpeskaldjuren och planerade en soppa till dagen efter. Viktor försökte skämta bort det, men det hjälpte inte. Hans mamma bytte till mjukisbyxor och marscherade vidare som en general för att inspektera resten av hemmet.
På kvällen ville han köra hem henne, men då kom det: ”Jag stannar över natten. Du klarar dig inte ensam, tänk om Julia kommer hem imorgon.” Och hon stannade. En natt. Två. Sedan tre…
Medan Viktor var på jobbet flyttade hon på saker, sorterade kläder, bestämde var babyn skulle bytas och vad som saknades. Han höll på att bli galen av hennes ”hjälp”, men vågade inte säga emot. Sedan kom förslaget: hon skulle stanna några månader för att hjälpa till med barnet. De skulle ju aldrig klara det själva.
När Julia kom hem möttes hon av alla – hennes föräldrar, Viktor och såklart Margareta, strålande av tillfredsställelse. Julia märkte genast att något var fel. Gardinerna var bytta, möblerna omflyttade, allt luktade främmande. Hennes föräldrar åkte hem. Margaret stannade. På Julias tysta fråga muttrade Viktor: ”Mamma ska bo här ett tag. Hon ska hjälpa till…”
Julia var utmattad efter förlossningen men såg ingen utväg. Redan samma kväll började maratMargareta började genast ge instruktioner – ”Du håller barnet fel”, ”Du viker inte barnkläderna rätt”, ”Han gråter för du kan inte vagga honom”.
