Kära dagbok,
Det är sex år sedan jag och Johan gifte oss. När vår son Albin föddes bestämde vi oss för att sälja den lilla ettor vi hade och ta ett bostadslån för att köpa en större lägenhet. Vi tänkte att Albin snart skulle behöva ett eget rum och att vi behövde ett utrymme där vi kunde vara ifred.
Vi hade tittat på lägenheten och vid köpet registrerades den på mitt namn, så jag var den enda ägaren. Eftersom köpet gjordes under äktenskapet skulle, vid en eventuell skilsmässa, bostaden delas lika mellan mig och Johan. Självklart kunde vi också redovisa min insats, som kom från försäljningen av min föreäktenskapslägenhet.
När vi köpte vårt eget hem trodde vi aldrig att en skilsmässa skulle kunna bli ett problem. Men så småningom började saker gå fel. Kanske hade vi bara tröttnat på varandra, eller så hade livet bara kastat in för mycket på oss.
Jag tror att Johan delade sina bekymmer med sin mamma, Karin. Jag är säker på att han menade väl och kanske sökte hennes råd, men det hela vände sig åt fel håll.
För några dagar sedan ringde Karin och sa att hon skulle komma på middag. Jag blev orolig, för vi brukar sällan bjuda in henne. Hennes besök är ovanligt, så jag tänkte att hon kanske saknade sin son eller sitt barnbarn. Jag bestämde mig för att förbereda både middag och en sockerkaka.
Karin kom den dagen när Johan fortfarande var på jobbet. Jag stod i köket och dukade bord. Hon tog inte ens en stund att prata med Albin utan gick rakt på sak.
Ebba, jag måste tala allvarligt med dig. Jag har hört att du och Johan har problem i ert förhållande, och om ni går isär riskerar du att låta min son gå omkring i bara strumpor.
Jag blev nästan tyst. Direkt frågade jag:
Varför tror du att vi ska skiljas? Och varför är du så intresserad av hur vi delar vårt gemensamma kapital? För flera år sedan har vi redan diskuterat vad som skulle hända vid en skilsmässa.
Karin svarade bestämt:
Jag är inte nöjd med hur det ser ut. Jag vet hur många fruar idag försöker ta sina mäns hem. Därför insisterar jag på att du delar lägenheten nu, innan konflikten blir större. Jag tycker du bör skriva över hälften av din lägenhet till min son, så han inte blir hemlös om något händer.
Jag kände hur mitt hjärta sjönk.
Förstår du inte att halva lägenheten köptes med pengar från min föreäktenskapslägenhet? Dessutom har jag betalat av lånet efter min föräldraledighet.
Karin svarade med en stel röst:
Vid en skilsmässa ska all egendom som förvärvats under äktenskapet delas lika.
Har du pratat med sonen om det?
Jag tänker inte låta männen blanda sig. Jag kan själv fatta beslutet.
Lyssna på mig! Jag tänker inte diskutera med dig. Johan och jag kan bestämma själva utan din inblandning. Jag uppskattar din goda råd, men jag avböjer fortsatt samtal. Du får vänta tills sonen kommer hem från jobbet, men jag går en promenad och du får gå ut då.
Jag gick för att byta om, men några minuter senare hördes dörren smälla. Johan kom hem en halvtimme efter Karin hade gått. Han såg förvånad ut över att Karin inte hade väntat på honom. Jag försökte lugnt återge hela samtalet med hans mamma. När känslorna lagt sig sa han att han inte hade hört något om Karins planer och att han aldrig pratat med henne om det.
Johan lovade att tala allvarligt med sin mamma så att hon slutar dra upp sådana ämnen. När Karin hade gått kände jag mig fortfarande skakig; kanske hade jag sagt för mycket i ilskan, men samtidigt känner jag att man måste sätta gränser, även om det handlar om en familjemedlem.
Kanske är det så att man ibland måste gå på rälsens spår ensam, utan att låta någon annan bestämma ens riktning. Jag hoppas att vi hittar en väg framåt utan att låta någon annan sätta sina händer i vår framtid.
/AnnaJag bestämmer mig för att skydda min familj och börja om med en ny plan för framtiden.
