Min svärmor vet inte riktigt vad hon vill: saknar hon oss eller står hon inte ut med oss.
Förra semestern kommer jag nog minnas länge. Inte för att den var speciellt rolig eller full av äventyr, utan för att den första delen – besöket hos svärmor – blev en riktig prövning. Hon bor i Karlstad, medan vi huserar i en förort till Stockholm, och efter bröllopet träffades vi bara en gång – när jag kom hem från BB. Min man besökte henne någon gång per år på hennes födelsedag, men bara på ett dygn, utan övernattning. Nu förstår jag precis varför.
Hennes tvåa klarade knappt av tre invånare: henne själv, min mans styvfar och hans vuxna dotter från tidigare äktenskap. Tidigare sa hon alltid att hon gärna skulle ha oss på besök, men att det inte fanns plats. Samtidigt lovade hon i varje telefonsamtal att hon saknade dottern, att det var synd vi inte bodde närmare. Min man föreslog en gång att vi kunde bo på hotell – då blev hon upprörd och sa att det vore ”förnedrande” och att hon aldrig skulle tillåta att vi sov ”Gud vet var”.
Efter några år flyttade styvdottren till Göteborg, och plötsligt fanns det rum. Svärmor började tjata om att vi skulle komma: ”Nu kan ni äntligen hälsa på, jag längtar efter att träffa lilla Majken, jag kan inte vara gladare!” Vi planerade länge, anpassade semestertider, och äntligen – nu var vi på väg, förväntansfulla. Och för att ge henne rätt: hon tog emot oss hjärtligt. Hon rusade fram till flickan, ställde frågor, kramade om henne, sprang runt i köket… men lyckan varade exakt två timmar. Sedan förbyttes hon.
Vid lunchen började anmärkningarna: skedarna skramlade för mycket, barnet skrek efter mer mat, hon petade på köksbordets klädsel med knäet. Först trodde jag att hon mådde dåligt, hög blodtryck eller huvudvärk. Men nej, hon var frisk som en nötkärna. Hon hade bara tänt på sin övervakningsinstinkt på fullt blås.
Redan vid kvällen hade jag fått höra en massa predikningar: att vi spenderade vatten som miljonärer, slösade med strömmen, stod för länge i duschen, öppnade kylen ”oändligt många gånger”, och framför allt – att det var strängt förbjudet att gå högljutt i lägenheten. Jag hade ingen aning om att vi var så besvärliga gäster och ordningsförstörare. Allt vi gjorde irriterade henne.
Nästa dag föreslog jag min man att vi skulle smita – bara gå en promenad, åka till en park, få lite luft. Vi smög ut tyst som möss. Köpte lite mat, gick på ett café. Men när vi kom tillbaka fick vi höra att svärmor hade ”längtade så efter Majken”, att hon ville gå ut med henne… Samtidigt var det första hon gjorde att be oss torka av skorna, trots att det inte fanns ett moln på himlen. Min man, som försökte lugna ner stämningen, gjorde som hon sa, men fick ändå en utskällning för sin förvirrade min: ”Det måste vara ordning och reda här!”
Lunchen ägde rum under tystnad. Till och med Majken satt stilla, som om hon anade att minsta lilla ljud skulle trigga en ny rad ”värdefulla” instruktioner. Jag försökte lätta upp stämningen – föreslog att svärmor kunde ta med sig barnet på en kvällspromenad, medan vi gick på bio. Svaret var skarpt: ”Ska jag behöva anpassa mig efter er? Tror ni jag inte har något bättre för mig?”
Jag höll på att kvävas. Tittade på min man – han hade redan förstått. Efter middagen bestämde vi oss för att åka tidigare. Allt han sa var: ”Jag tror faktiskt att vi stör henne.” Vi bytte biljetter, stannade någon extra dag av artighet. När svärmor fick höra att vi skulle åka började hon tjata: ”Jag har knappt hunnit träffa Majken…” Jag orkade inte påminna henne om att det alltid var vi som tog initiativ, inte hon.
Toppnoteringen kom dagen då vi åkte. Svärmor gick omkring i lägenheten som en tragisk hjältinna och suckade som om vi hade förstört hela hennes hem. Anledningen visade sig vara en annan – hon måste tvätta lakanen efter oss. Då rann mitt tålamod slut. Lugnt sa jag att jag kunde betala kemtvätten eller köpa nya lakan. Hon fnös bara: ”Jag klarar mig nog själv, tack!”
Avskedet var stelt, formellt. Inga känslor, inga tårar. Men när vi satt på tåget ringde hon plötsligt… Och, snyftande, sa hon: ”Jag saknar er så mycket… När kommer ni och hälsar på igen?”
Jag drog ett djupt andetag och sa ingenting. För om vi återvänder blir det inte på länge. Kanske aldrig.
