Svenska svärmor stannar över sommaren
“Lova, jag skulle kunna stanna hos er över sommaren,” sa Elin Margareta och torkade händerna på en kökshandduk. “Grannarna ovanför har läckt vatten i min lägenhet, och nu måste det renoveras. Byggarbetarna säger att det tar hela sommaren.”
Lova stelnade till med slevn i handen ovanför grytan med köttbullar och potatis. En hel sommar med svärmodern? Tre månader under samma tak? Hon räknade mentalt igenom barnens lov, makens semester, resorna till sommarstugan… Och hela tiden skulle Elin Margareta vara där med sina kommentarer, råd och missnöjda miner.
“Självklart, mamma,” hörde hon sin egen röst säga. “Självklart kan du stanna. Vart skulle du annars ta vägen?”
“Det var ju bra!” sa svärmodern belåtet. “Jag ska inte vara till besvär, jag kan hjälpa till och passa barnen. Folke är ju borta på jobbet hela tiden, och du får hantera allt själv.”
Folke stannade verkligen sent på kontoret, men Lova klarade sig fint med tioårige Anton och sjuåriga Maj. Åtminstone tills Elin Margareta kom in i deras liv med sina egna regler.
Redan nästa dag började svärmodern städa och organisera om. Hon diskade alla tallrikar igen för hon tyckte att Lovas diskmaskin inte tog bort tvättmedlet ordentligt. Hon flyttade matvarorna i kylen korven skulle ligga på översta hyllan, inte var som helst. Leksakerna sorterade hon prydligt i lådor och ställde undan i förrådet.
“Varför ska det vara så rörigt här?” sa hon till Maj, som letade efter sin favoritdocka. “När du lekt klart, lägger du undan.”
Maj började gråta, och Lova, med hopbitna tänder, hämtade tillbaka leksakerna.
“Elin Margareta, barnen ska känna sig fria i sitt hem,” försökte hon invända.
“Frihet är inte samma sak som oordning,” sa svärmodern bestämt. “På min tid var barn väluppfostrade.”
Anton, som hört samtalet, muttrade något under adamsäpplet och gick till sitt rum. Han undvek sin mormor helst, och hon kritiserade honom ständigt musiken var för hög, datorspelen för långa, och han var för högljudd med sina kompisar ute.
På kvällen kom Folke hem trött och hungrig. Lova, som vanligt, värmde middagen åt honom, men innan hon hann servera, tog Elin Margareta över.
“Folke, du har blivit så mager!” klagade hon och lade upp en full tallrik åt sin son. “Lova matar dig inte ordentligt, bara färdigmat. Jag ska till torget imorgon och köpa riktigt kött, göra köttbullar.”
“Mamma, det behövs inte, vi har allt vi vill ha,” försökte Folke protestera, men hon var redan i full gång.
“Vad menar du med ‘behövs inte’? Du är min son, jag vill ta hand om dig! Här ser det ut som om ni inte bryr er skjortorna hänger ostrukna, strumpor med hål. På min tid tog en hustru hand om sin man.”
Lova kände hur ilskan kokade inom henne. Hon hade städat, tvättat, lagat mat, kört barnen till skolan och aktiviteter hela dagen, och nu fick hon skulden för att hon inte tog hand om familjen tillräckligt.
“Jag tar hand om min familj,” sa hon lågt men bestämt. “Det är bara så att tiderna har förändrats, Elin Margareta.”
“Tiderna, tiderna,” fnös svärmodern. “Familj är alltid familj.”
Folke satt tyst och åt sin mat. Han blandade sig aldrig i konflikterna mellan hustrun och modern han föredrog att hålla sig undan. Det retade Lova mest han kunde åtminstone stötta henne ibland.
Efter en vecka av samliv nådde spänningen sin gräns. Elin Margareta kritiserade allt matlagningen, barnuppfostran, hushållet. Hon steg upp klockan sex och började låta i köket för att laga frukost “som sig bör”. Barnen klagade mormor lät dem inte äta i fred, korrigerade hur de höll gaffeln och hur många gånger de skulle tugga.
“Mamma, vill du inte hälsa på faster Ingrid ett tag?” föreslog Folke under ännu ett bråk. “Hon har ju bjudit in dig.”
“Är jag i vägen här?” fräste Elin Margareta. “Jag hjälper till, gör mitt bästa, och nu ska ni bara bli av med mig! Ingrid bor i en etta, det finns ingen plats. Eller stör jag er?”
“Du stör inte,” ljög Lova. “Det är bara…”
“Bara vad? Säg vad du tänker!”
“Vi har olika sätt att se på livet,” sa Lova försiktigt. “Och vi uppfostrar barnen på olika sätt.”
“Jaha!” triumferade svärmodern. “Där kom det fram! Så min uppfostran duger inte? Men Folke blev ju en fin människa, en hårt arbetande man!”
“Mamma, låt bli,” bad Folke trött. “Vi är alla stressade.”
“Nej, jag vill veta vad jag har gjort för fel! Hur är jag i vägen?”
Lova drog ett djupt andetag. Ilskan ville bara bryta fram, men hon höll tillbaka den.
“Du är inte i vägen,” upprepade hon. “Men varje familj behöver sina gränser.”
“Gränser!” fnös Elin Margareta. “Gränser mot sin egen mor! Vilka tider vi lever i…”
Anton och Maj satt trygga i ett hörn och tittade skrämt på de vuxna. Barnen märkte spänningen och försökte hålla sig undan.
Nästa dag försökte Lova prata med barnen. Hon visste att de led lika mycket.
“Hur är det, älsklingar?” frågade hon och satte sig bredvid dem i soffan.
“Mormor är konstig,” erkände Maj. “Hon säger hela tiden att vi är ouppfostrade.”
“Och hon sa att datorspel förstör hjärnan,” tillade Anton. “Att barn på hennes tid lekte ute istället.”
“Mormor är bara van vid annat,” försökte Lova förklara. “Hon bryr sig om er.”
“Men jag tycker inte det är mysigt när hon är här,” klagade Maj. “Kan jag äta här istället för i köket?”
Lova kramade om sin dotter. Själv kände hon sig inte heller hemma längre. Lägenheten var inte längre deras trygga plats nu gick alla på tå, rädda för att reta Elin Margareta.
Svärmodern fortsatte ändå att ta över. Hon tvättade om alla handdukar de luktade inte fräscht nog. Hon torkade fönstren det fanns fläckar kvar. Hon slängde några kryddburkar som enligt henne var mögliga.
“Varför slängde du kanel?” frågade Lova när hon märkte att den var borta.
“Varför skulle den behövas?” undrade Elin Margareta. “Riktiga kryddor är salt, peppar och lagerblad. Resten är bara trams.”
“Men jag använder dem när
