I dagboken:
Igår nattade min svärmor, Maria Andersson, hos oss. Redan i gryningen stormade hon in i vårt sovrum med skrik: »Kliva upp nu, Elin, har du sett hur det ser ut i ditt kök?!» Jag hoppade ur sängen, fortfarande i pyjamas, hjärtat bultade som en galning. Jag rusade genom hallen, drog på mig en gammal morgonrock medan jag snokade efter någon brandlukt—kanske gasen var kvar påslagen? Huvudet var fullt av katastrofscenarion: en brinnande spis, en exploderande kastrull, eller något annat hemskt. När jag kom in i köket stod jag inför… kackerlackor. En hel armé av de rödbruna odjuren sprang över bordet, tallrikarna, och resterna av gårdagens middag som jag varit för lat att städa undan. Svärmodern stod där med händerna i sidorna och gav mig en blick som om jag medvetet odlat dessa insekter bara för att chockera henne.
»Elin, är det här normalt hos er?» fräste hon, rösten skärpt av indignation. »Hur kan man leva så? Du har barn, en man, men köket är fullt av kackerlackor, som i något förfallet ställe!» Jag stod som lamslagen och visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag städade inte igår—jag var utmattad efter jobbet. Barnen skrek, min man, Anders, muttrade om fotboll, och jag drömde bara om att krascha i sängen. Vem kunde tro att de förbaskade kackerlackorna skulle välja just den natten för en parad? Och vart tog de vägen? Vi bor ju inte i ett ruckel, vi har en fin lägenhet. Nåja, nästan fin.
Maria Andersson gav sig inte. »På min tid», sa hon, »skulle det här aldrig hända! Jag tvättade och skurade direkt efter middagen, inte en smula fick ligga kvar. Och du? Ungdomen nu för tiden är lat, sitter bara i telefonerna!» Jag nickade, svalde förnärmelsen, för vad kunde jag säga? Hon är inte bara svärmor—hon är en general i kjol, för henne är ordning i köket en fråga om heder. Och jag hade tydligen svikit. Jag började frenetiskt städa: tog en trasa, sopade undan kackerlackorna, skurade bordet, tallrikarna, allt jag kom åt. Svärmodern stod bredvid och kommenterade: »Här missade du en fläck! Och vad är det där? Har du aldrig städat spisen?» Jag bet ihop för att inte svara tillbaka. Tänkte: »Maria Andersson, du är väl inte helgon heller, du måste ha haft smulor kvar ibland!» Men jag teg, för att argumentera var meningslöst.
Medan jag kämpade mot kackerlackorna, kom min man, Anders, äntligen ut ur sängen. Han steg in i köket, såg cirkusen, och istället för att hjälpa började han skratta: »Elin, har du öppnat en insektsutställning?» Jag gav honom en blick så skarp att han genast tystnade och gick för att koka te. Svärmodern skakade bara på huvudet: »Där ser du, din man tar inget ansvar. Om jag inte höll honom i strama tyglar skulle han vara alldeles otyglad!» Jaha, tänkte jag, nu börjar även föreläsningen om hur man uppfostrar män. Och precis—hon satte sig vid bordet, nu skinande rent, och började: »På min tid höll man männen under kontroll. Men ni unga ger dem för mycket frihet, och vad får ni? Kackerlackor i köket och män som skrattar åt det!»
Jag lyssnade, men tankarna malde: hur ska jag klara mig tills ikväll när Maria Andersson åker hem? Inte för att jag inte tycker om henne—hon är en god människa, men dessa anfall… Det handlar inte bara om kackerlackor, för henne är det bevis på att jag är en dålig hemmafru, en dålig hustru, kanske till och med en dålig mor. Jag skurade, putsade, drog, men hon hittade alltid något att klaga på: »Besticken ligger fel», »Kniven är inte ren nog». Men jag är inte av stål! Jag har två barn, ett jobb, springer som en galning hela dagarna, och så måste kackerlackorna hålla fest. Var kom de ifrån? Grannarna? Källaren är fuktig, kanske kommer de därifrån.
Till slut var köket skinande rent, som i en tvättmedelsreklam. Svärmodern verkade lugnare, men kunde inte låta bli att säga: »Elin, du måste hålla ordning. Det är ditt hem, din familj. Om inte du, vem då?» Jag nickade, log ansträngt, men inombords skrek jag: »Lämna mig ifred!» Anders insåg mitt tillstånd och tog med sin mamma på promenad så jag kunde få lugn. Jag sjönk ner vid bordet, såg på det perfekta köket och undrade: är jag verkligen en sådan usel hemmafru? Kanske har hon rätt, kanske gör jag något fel? Men så mindes jag allt jag håller på med—barnen, jobbet, hushållet—och insåg: jag försöker. Inte perfekt, kanske inte som på hennes tid, men jag försöker. Och kackerlackor… ja, det händer de bästa. Imorgon köper jag fällor. Men det går inte att förklara för svärmor.
När Maria Andersson kom tillbaka var jag lugnare. Jag satte på te, skar smörgåsar, och vi pratade faktiskt som vanliga människor. Hon berättade om sina ungdomsår, om hur hon själv kämpat med hushållet, och jag kände till och med någon sorts värme. Men jag visste ändå: nästa gång hon kommer, kontrollerar jag köket tre gånger innan jag somnar. För en till morgon med kackerlackor och hennes predikningar överlever jag inte.
