**12 mars**
Det började med en utbrott.
“Vad i hela friden tror du att du håller på med?” stammade Birgitta med en röst darrande av ilska. “Min son hade ett gott liv innan han träffade dig!”
“Och nu då? Lever han inte gott längre?” Lovisa stod mitt i köket med ögonen våta av tårar och kramade en kökshandduk. “Kan du förklara vad problemet egentligen är?”
“Problemet är att Mattias har gått ner tio kilo! Se bara hur du har förändrat honom!”
Mattias satt vid bordet, stirrade ner i en tallrik med halvätan soppa, och önskade tydligen att golvet skulle öppna sig. Vid trettiotvå kände han sig som en liten pojke som fick utskällning.
“Mamma, snälla”, muttrade han utan att lyfta blicken.
“Snälla? Titta på dig själv! Kinderna är insjunkna, påsar under ögonen. Allt för att hon inte matar dig ordentligt!”
“Inte matar honom?” Lovisas tålamod brast. “Jag lagar mat varje dag! Soppan stod på spisen hela morgonen!”
“Soppa!” fnös Birgitta föraktfullt. “Vatten med morötter. Var är köttet? Var är grädden? En man behöver ordentlig mat!”
Lovisa kände hur allt inom henne snördes ihop. Ett halvår sedan de gifte sig, och varje gång Birgitta kom över blev det bråk. Soppan var för tunn, skjortorna inte nog strykta, lägenheten inte nog städad.
“Birgitta, jag gör mitt bästa”, sa hon stillsamt. “Men jag har jobb och distansstudier…”
“Jobb!” Birgitta slog ut med händerna. “Vadå för jobb? En kvinnas plats är hemma, vid sin mans sida! Du springer runt Gud vet var medan min son sitter och svälter!”
Mattias lyfte äntligen blicken.
“Jag svälter inte. Jag har gått ner i vikt för att jag börjat träna på gymmet.”
“Gymmet?” Birgittas ögon smalnade som om han sagt något oanständigt. “Varför skulle du behöva gymma? Du är fin som du är!”
Lovisa stod inte ut och lämnade köket. I sovrummet satte hon sig på sängen och grät. Hon var så trött på alla anklagelser. Vad hon än gjorde fanns det alltid något fel.
Och ändå… från början var allt annorlunda. När Mattias första gången förde henne hem till sin mor verkade Birgitta vänlig och välkomnande. Hon bjöd på fika, frågade om familjen, gav till och med komplimanger.
Men så snart ordet “bröllop” nämndes, förändrades allt.
“Lovisa?” Mattias stack in huvudet i sovrummet. “Mamma har gått.”
“Äntligen”, snyftade hon.
Han satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar.
“Strunta i henne. Hon är bara fast i sina vanor.”
“Vanor? Som att du bodde hos henne tills du var trettiotvå?”
Han suckade. Det här var ett ömtåligt samtalsämne.
“Jag är allt hon har. Pappa dog när jag var femton. Hon har gjort allt för mig.”
“Jag förstår. Men jag är din fru nu. Kan vi inte hitta en lösning?”
“Det ska vi, ge det lite tid.”
Tid. Hon hade hört det ordet hundratals gånger. Hur lång tid skulle det ta innan Birgitta accepterade henne?
Nästa dag bestämde sig Lovisa för att agera. Efter jobbet handlade hon ingredienser och lagade en riktig middag – köttsoppa, köttbullar med potatismos och en sallad. Dukade bordet med ljus och det finaste porslinet.
När Mattias kom hem stannade han häpet i dörren.
“Wow! Vad firas?”
“Ingenting. Jag ville bara göra något speciellt för min man.”
“Det är fantastiskt! Doftar precis som när mamma lagade mat när jag var liten.”
De åt vid ljus, Mattias berömde varje rätt, och Lovisa kände att det var värt allt. Kanske kunde hon vinna Birgittas godkännande.
Men nästa dag kom Birgitta med nya klagomål.
“Mattias, gick du och lade dig sent igår? Ögonen är röda!”
“Jag somnade vid elva.”
“Elva!” Hon såg ut som om han sagt något oanständigt. “Och du skulle upp klockan sju? Det är inget sätt att leva på!”
Då insåg Lovisa sanningen. Det handlade inte om maten eller sömntider. Det handlade om henne. Om att hon stulit hennes enda barn.
Så hon prövade en ny strategi.
“Birgitta, skulle du kunna lära mig att laga den där köttsoppan Mattias älskade som barn?”
Birgitta stirrade på henne.
“Varför det?”
“Jag vill göra honom glad. Du vet bäst vad han gillar.”
Birgitta tvekade men gick med på det. “Fast din kommer aldrig smaka lika bra.”
“Vi kan ju försöka.”
Och det gjorde de. Birgitta dikterade receptet, de shoppade ingredienser tillsammans, och lagade maten ihop.
“Se till att köttet inte är för fett, men inte för magert heller”, förklarade Birgitta på marknaden. “Och kål ska vara färsk, annars blir den bitter.”
Hemma i köket blev stämningen lättare. Birgitta berättade historier om Mattias barndom, och Lovisa lyssnade uppriktigt.
“När han var fem åt han tre tallrikar soppa på en gång”, skrattade Birgitta. “Jag trodde han skulle spricka!”
“Nu äter han inte lika mycket. Kanske åldern?”
“Nej, han har bara mycket på jobbet. Svårt projekt, krävande kunder.”
Lovisa blev förvånad. Mattias berättade sällan om jobbet för henne.
“Pratar han mycket med dig?”
“Ja, vi har alltid delat allt. Redan när han var liten berättade han om skolan, vänner, flickor han tyckte om…” Rösten blev vemodig. “Nu berättar han väl för dig istället.”
“Inte direkt”, erkände Lovisa ärligt. “Han är inte särskilt pratsam.”
Birgitta såg förvånad ut.
“Mattias? Inte pratsam? Han kunde tjata i timmar!”
Då insåg Lovisa hur lite de egentligen kände varandra. Ett halvår som gifta var ingenting.
Soppan blev perfekt. När Mattias kom hem kunde han knappt tro att Lovisa lagat den.
“Exakt som mammas!” sa han förtjust. “Hur lyckades du?”
“Birgitta lärde mig”, svarade Lovisa.
“Nämen, jag hjälpte bara till lite”, sa Birgitta, men det syntes att hon var glad.
Från och med den dagen blev matlagningstimmarna en tradition. Först lagade de bara Mattias favoriter, sedan andra rätter.
“Det här gjorde min mamma”, visade Lovisa ett recept på pannkakor.
“Gick hon bort tidigt?”
“Hon var bara femtioåtta. Cancer.”
Birgitta blev tyst. Det visade sig att hon också hade hälsoproblem – högt blodtryck, dåligt hjärta.
“Jag är alltid orOch så, med tiden, blev Birgitta inte bara en svärmor – hon blev en vän, en andra mamma, och till slut den bästa mormor deras lilla familj kunde önska sig.
