Jag minns hur jag tog hand om min makes farfar i tio långa år. Vi bodde då allihop jag och våra barn i en liten hyreslägenhet någonstans i Göteborg. Min mans syster, som hette Inga, bodde samtidigt i farfaderns egen lägenhet. Ingen ville egentligen ta ansvar för honom varken min svärmor eller farfaderns barnbarn. Mitt liv blev aldrig riktigt som jag tänkt mig; jag hade aldrig tagit examen från universitetet eftersom jag blev gravid ung och någon karriär hann jag aldrig bygga.
Varje dag såg likadan ut: ständiga bestyr mellan att sköta farfadern och att försöka få vardagen att fungera för barnen.
Min man tålde inte den ständiga pressen därhemma. Ofta försvann han ut på krogrundor om kvällarna. Det var inte så att andra kvinnor ville ha honom han kom ju med både barn på släp och ingen egen bostad så till slut återvände han alltid till mig. Jag förlät honom, även om kärleken sedan länge svalnat. Jag gjorde allt för att han ändå skulle bidra med pengar till barnen och den gamle.
Inga, hans syster, tittade bara in någon enstaka gång då för att be farfadern om pengar från pensionen, eller så berättade hon om sina egna ekonomiska bekymmer. Ändå var det knappast synd om henne och hennes familj. De slapp ju betala hyra, så de hade till och med råd med semesterresor utomlands.
För fem år sedan, strax innan han gick bort, sade farfadern till mig:
Du har blivit kärare för mig än min egen familj. Min son, han är alltför lättstyrd och lämnar säkert bort min lägenhet till sin mor eller syster. Låt dina barn, mina barnbarnsbarn, få bo här istället. Ta det som en liten belöning för all din möda. Jag gör så här för att ni inte ska förbanna mig för att era bästa år gick åt till att ta hand om mig.
Ingen annan i familjen visste någonting om testamentet. När farfaderns hälsa vacklade började både hans dotter och barnbarn omedelbart komma på besök av omsorg. Men farfadern var inte så dum, han förstod nog varför.
När den gamle dog började genast arvet diskuteras. Svärmor och Inga övertalade min man att avstå från sin del av lägenheten, eftersom Inga redan bodde där. Han gick med på det, men ingen kände då till testamentet.
Redan dagen efter begravningen packade min man sina saker. Han berättade att han träffat en annan kvinna, och fällde orden att anledningen att han bott kvar hos mig bara varit för farfaderns skull. Han försvann därifrån, och jag kände mig bara lättad som om ett tungt ok fallit från mina axlar. Men när släkten fick höra om testamentet bröt helvetet lös; de började hota och trakassera.
Hör du, du kommer aldrig få den där lägenheten! Jag vet inte hur du lyckades lura farfar, men du ska inte få ett öre. Du är en bedragare och vi kommer ta det här till rätten. Lämna min son och hans barn ifred, nu har han i alla fall en ny och vacker flickvän.
Vet du vad jag har lärt mig? Jag klarar mig minst lika bra utan er allesammans. Så: lämna mig i fred, era uslingar!
Det som sades rörde mig inte längre. Jag var säker: nu kunde mitt liv äntligen börja. Jag hade fått ett arbete, barnen och jag hade nu vårt eget lilla krypin och, det viktigaste jag hade inget mer med deras familj att göra.
Vad skulle du ha gjort om du var jag?
