Jag heter Elin, jag är trettiotvå år gammal, och nyligen avslutades en av de mest smärtsamma perioderna i mitt liv – skilsmässan från min man. Han hette Erik. Vi var gifta i drygt tre år, och sanningen att säga var de inte de lättaste åren. Orsaken till våra bråk, sårar och till slut den fullständiga brytningen var inte Erik. Utan hans mor, Margareta Elisabet.
Redan från början tog hon en ogillande mot mig. Även när vi precis börjat träffas försökte hon inbilla Erik att jag inte var rätt för honom, att jag var »ur fel familj«, »för egensinnig« och »påverkade hans karriär negativt«. Hennes favoritfras var:
»Man gifter sig inte för kärlekens skull, utan för pengarna, annars får man leva i fattigdom hela livet.«
När vi ändå gifte oss försökte jag bygga en relation med henne. Jag gav henne presenter, bjöd hem henne, stöttade henne när hon var sjuk. Men allt var förgäves. Vid varje tillfälle stack hon hål på mig. Hon sa till Erik att jag inte kunde laga mat, att våra barn skulle bli missfoster för att min mormor »hade en puckel«, och viskade till och med i hans öra att hon sett mig »flina misstänksamt« mot grannen.
Hon droppade gift i hans öra hela tiden. Blandade sig i alla våra samtal, var alltid närvarande vid de mest olämpliga tillfällen, dök upp oanmäld och iscensatte svartsjuescener. Hon övertygade Erik om att jag var otrogen och tog en kväll hem en flicka som hon, som det senare visade sig, drömde om att »gifta bort« sin son med. Hon ordnade en romantisk middag i vår egen lägenhet! Dukade bordet på egen hand, fixade allt. Och jag jobbade för övrigt sent den dagen.
Erik skrattade först.
»Mamma är bara lite konstig, bry dig inte om det«, sa han.
Men dag för dag blev han tystare, stödde mig allt mindre, teg oftare när jag grät.
Till slut orDE jag inte mer. Jag började vakna mitt i natten av ångest, fick hjärtproblem, tappade i vikt och insåg vid en punkt: jag lever inte, jag överlever. Jag stod inte ut med att se hur min mans mor systematiskt förstörde vårt äktenskap, medan min man bara teg och tittade på. Jag packade mina väskor och gick. Utan dramatik. Utan skrik. Satte bara en punkt.
Erik försökte inte ens stoppa mig. Efter en dag flyttade han tillbaka till sin mor. Hon hade vunnit, tydligen.
Två månader passerade. Och så en lördagsmorgon ringde det på dörren. Där stod hon. Margareta Elisabet. Gråtande, med darrande händer och en påse godis – »till teet«.
»Elin«, viskade hon nästan, »kom tillbaka till Erik… Han är inte sig lik. Han sade upp sig. Han har börjat dricka. Han säger att han inte vill leva…«
Jag förstod först inte ens vad som hände. Sedan brast jag ut i skratt.
»Det var ju det här ni ville, minns ni? Att vi skulle skiljas. Att jag skulle försvinna ur hans liv. Så njut nu av er sons sällskap. Han är bara er nu. Ni kämpade ju så hårt för det.«
Jag smällde igen dörren. Inte för att jag var hämndlysten. Utan för att det gjorde ont.
Sedan dess skriver hon nästan varje dag. Bönar och ber. Säger att hon inte visste hur bra jag var på att hålla Erik på rätt köl, att jag var en underbar fru, husmor och i grunden »en ljus människa«. Och jag läser hennes meddelanden och kan inte tro det. Är detta samma kvinna som i tre år metodiskt förstörde mitt liv?
Jag kommer inte tillbaka till Erik. Jag kan inte återvända till en plats där jag så länge blev nedbruten. Även om han förändras, även om han förstår – jag är inte samma Elin längre. Jag lever inte i väntan på någons kärlek. Jag söker inte längre efter godkännande. Jag vill bara ha lugn. Tystnad. Glädje. Utan eviga anklagelser och tomma blickar.
Nu får Margareta Elisabet njuta av sin seger. För hon fick den ju. Bara med ett resultat hon inte önskade sig. Låt henne tänka på det. Om hon nu ens kan.
