Svensk mormor kommer, leker med barnet — och går iväg nöjd. Men jag måste bara fortsätta laga mat, städa, och le mot alla…
När jag läste artikeln “Jag vill inte passa barnbarnen på helgerna”, tänkte jag: Det här är precis mitt liv. Ämnet är smärtsamt bekant — särskilt för den som hamnat i rollen som “hemmafru med småbarn och en svärmor i famnen”.
Min son är bara några månader gammal. Han har en mormor — min mans mamma, Margareta Bergström. Hon är pensionerad teaterskådespelerska, men med samma dramatiska sinnelag och teatraliska röst som alltid. Vid varje tillfälle påpekar hon hur mycket hon älskar sitt barnbarn. “Jag är alltid här för er, alltid redo att hjälpa till!” Det låter ju fint, men verkligheten… är en helt annan sak.
Sedan hon gick i pension har hon fått massor av ledig tid och tomma dagar. Så hon dyker upp. Inte för att hjälpa till, inte för att ge mig en paus — utan “på besök”. Och alltid på helgerna, när min man är hemma. Hon älskar när “hela familjen är samlad”. Ibland tar hon med sig sin man, men han är mer av en stillsam typ, lever sitt eget liv, de sover till och med i separata rum.
Föreställ dig: Barnet skriker, tänder ska tränga igenom, magen gör ont, jag är helt slut efter sömnlösa nätter och ser ut som en vålnad. Då får jag höra: “Hjälpen är på väg!” — och den här “hjälpen” visar sig vara den prydligt klädda Margareta, med leksaker och en påse marshmallows. Hon sätter sig i fåtöljen, tar barnbarnet i famnen, tar bilder, pussar och skrattar. Det vore inget problem om jag inte samtidigt måste vara en perfekt värdinna — med ett skinande rent hem och nybakad kaka.
Först städade jag och bakade innan hon kom. Sen insåg jag: Jag orkar inte. Jag började be min man om hjälp. Men stackarn vill bara vila efter en lång arbetsvecka. Men när “mamma kommer” — då får allt annat vänta. Sluta vila, putsa badkaret, torka av damm, torka barnets snor.
Inte en enda gång har svärmor kommit och sagt: “Vila dig, jag passar barnet, gå och lägg dig.” Nej. Hon kommer för att underhållas. Lekte en stund — sedan går hon. Om hon blir uttråkad — tar hon väskan och går. Ibland stannar hon inte ens en halvtimme. Och jag blir kvar med ett berg av disk, ett trött barn, och inte en sekunds lättnad. Men grannarna säger sedan: “Vilken fantastisk mormor! Så omtänksam och alltid där.” Jovisst… där — men inte för den som behöver henne mest.
Vissa har sagt till mig: “Städa inte. Laga inte mat. Låt henne se hur det verkligen ser ut.” Men försök själv — när hon dömer dig för varje dammkorn, varje odiskad kopp. Min man frågar också: “Kan vi inte bara ta emot mamma en gång i veckan?”
Och jag känner mig skyldig. Som om jag är egoistisk. Som om jag inte vill att mitt barn ska ha en mormor. Men är det verkligen hjälp? Det här är en show av kärlek — för publiken. Lilla barnbarnet, familjen! Sen åker hon hem till sin soffa och tv-serier. Jag blir kvar med smutstallrikar, sömnlösa nätter och bristande tålamod.
Riktig hjälp är när mormor tar barnbarnet hem till sig. När hon faktiskt ger dig en ledig helg. Inte spelar teater i ditt kök. Visst, hon är inte skyldig att hjälpa. Men jag är inte heller hennes tjänare, redo att arrangera middagar varje söndag. Jag är en mamma. Trött, osamsovd och nära att bryta ihop. Och medan alla berättar för mig vilken underbar mormor hon är, önskar jag bara att nån helg får gå utan att det ringer på dörren med en ask choklad och frasen: “Nå, hur står det här till?”
Kärlek är mer än lek — den är närvaro när det behövs som mest.
