Du, jag måste berätta en grej som känns som ett helt kapitel ur mitt liv. I över tio år tog jag hand om makens farfar. Vi bodde i en hyreslägenhet med våra barn, lite trångt men ändå vårt. Makens syster, Maja heter hon, bodde i farfars lägenhet då. Ingen brydde sig riktigt om farfar inte svärmor och absolut inte barnbarnen. Själv hade jag mitt tog aldrig examen från universitetet, blev gravid istället och någon karriär, ja, det blev det aldrig tal om.
Dagarna flöt ihop. Jag jonglerade konstant mellan att sköta farfar och fixa allt för barnen.
Min man pallade inte trycket hemma och rymde ofta ut på puben. Det var aldrig några andra kvinnor eller något sånt vem vill ha ett sånt krångel liksom? Med ungar och utan eget boende? Så han kröp alltid tillbaka till mig och jag, tja, jag förlät honom fast känslorna var liksom borta för länge sen. Jag stod ut bara för att han skulle bidra med lite pengar till barnen och farfar. Maja dök sällan upp, och när hon väl kom så var det bara för att tigga av farfars pension eller klaga på sin ekonomi. Fast deras familj hade det knappast dåligt de slapp ju hyra och kunde åka utomlands på semestrar och allt.
För fem år sedan lämnade farfar lägenheten till mig i sitt testamente: “Du har blivit mig kärare än någon annan i familjen. Barnbarnet är menlös, han skulle bara ge bort allt till sin mamma eller syster. Låt dina barn, mina barnbarnsbarn, bo kvar här. Det är din belöning. Så slipper du förbanna mig för att du offrat ditt liv på mig.”
Men ingen visste om det här. När farfars hälsa blev sämre så vaknade plötsligt både dottern och barnbarnet till liv de började hälsa på. De såg nog åt vilket håll det gick och började visa upp sin omsorg. Fast farfar var inte dum, han fattade exakt varför.
När han gick bort delades arvet upp direkt. Svärmor och Maja övertalade min man att skriva över lägenheten på Maja, eftersom hon bodde där. Det gjorde han, men testamentet var det ingen som kände till.
Redan dagen efter började min man packa sina saker, och sa rakt ut att han träffat en annan och att han bara bott med mig för att hjälpa till med farfar. Han drog och jag kände bara en enorm lättnad. Sen, när alla fick veta om testamentet, började rena rama kriget. Hot och anklagelser haglade:
Hör på mig, du får aldrig lägenheten! Jag vet inte hur du tog hand om farfar eller lurat till dig testamentet, men du får inget. Din bedragare det ska vi bevisa i rätten. Låt din son vara, han har ju äntligen träffat en fin flickvän.
Men då kände jag bara: vet du vad? Nu har jag råd att skicka er all världens väg länge. Så stick härifrån!
Deras ord bet inte längre på mig. Jag har fått ordning på livet, hittat ett jobb jag trivs med, barnen och jag har ett eget hem och viktigast av allt ingen som helst kontakt med den där familjen längre.
Vad skulle du ha gjort om du varit i min sits?
