Vet du, jag måste bara berätta för dig om de där tio åren när jag tog hand om min mans farfar. Det var verkligen en speciell tid. Vi bodde då tillsammans med barnen och farfar i en hyreslägenhet ute i Sundbyberg. Min mans syster, Linnea, bodde i farfars egen lägenhet inne i Vasastan. Det var ingen som brydde sig om honom, varken svärmor eller barnbarnen. Livet blev inte riktigt som jag drömt om jag pluggade aldrig klart på universitetet, blev gravid tidigt och det blev varken någon spännande karriär eller något glamoröst liv direkt.
Dag ut och dag in såg likadana ut: jag jonglerade mellan att ta hand om farfar och att fostra ungarna.
Min man klarade inte riktigt av pressen hemma och försvann ofta iväg, men ärligt talat ingen annan kvinna ville ha honom när han hade barn, ingen bostad eller något. Så han kom liksom alltid tillbaka till mig. Jag har förlåtit honom, ändå älskade jag honom inte längre. Men jag behövde honom, han gav pengar till barnen och till att ta hand om farfar.
Linnea, min svägerska, hälsade på ytterst sällan. Och när hon väl dök upp, var det mest för att be farfar om pengar eller gnälla på dålig ekonomi. Fast ärligt talat tror jag inte att hon hade det särskilt svårt; slit och släp var det sällan, och hyran var låg där hon bodde så de hade till och med råd med semesterresor utomlands.
För fem år sedan bestämde sig farfar för att testamentera lägenheten till mig:
Du är mig kärare än hela min övriga familj tillsammans. Mitt barnbarn är en sopa, han skulle ändå ge bort lägenheten till sin mamma eller syster. Barnbarnsbarnen ska bo här, det är min belöning för allt du gjort. Så blir ni inte bittra på mig för att jag gjorde ert liv tungt.
Ingen i släkten visste om detta. Men när farfars hälsa gick utför började både hans dotter och Linnea plötsligt dyka upp oftare. Alla märkte nog vartåt det lutade och visade sig plötsligt bry sig. Men han var ingen dumbom, han fattade varför.
Efter att farfar gick bort delades arv snabbt upp. Svärmor och Linnea övertalade min man att avstå från lägenheten eftersom Linnea ändå bodde där, och han gick med på det. Ingen visste ju om testamentet än.
Nästa dag började min man plocka ihop sina grejer och sa rakt ut att han hade träffat en annan, att han bott kvar bara för att jag skulle ta hand om farfar. Han drog, och det var som att en enorm sten föll från mitt hjärta. När släktingarna sedan fick reda på testamentet då började kriget: hot, ilska, och alla möjliga giftiga ord.
Hör på mig nu, du kommer aldrig att få den där lägenheten! Jag vet inte hur du tog hand om farfar, men vi ska ta det här till domstol. Du är en riktig bedragare, och vi ska bevisa det.
Men vet du vad jag kände då? Att jag egentligen kunde skicka dem helt åt skogen. Så jag sa bara: ut härifrån, allihop!
Inte ett ord bet på mig. Jag är säker på att livet kan rulla vidare som vanligt för oss jag fick jobb, barnen och jag har vårt eget, och det bästa av allt är ändå att jag inte längre har något med de där släktingarna att göra.
Vad hade du gjort om du varit i mina skor?
