Alltså, du hade behövt se min min när dörrklockan ringde och jag öppnadeoch där stod en liten, nätt gammal dam i jeans med en riktigt lurig min. Bakom ett par kisande ögon lyste en busig glimt. Men va sjutton? tänkte jag först, men så kände jag igen henne: Irmas mormor, Maj-Britt Lindqvist. Herregud, hon dök bara upp, ingen förvarning eller sms ens.
Hej på dig, gubben! sa Maj-Britt lika glatt som hon log. Släpper du in mig?
Absolut! sa jag och svajade lite, för jag blev rätt paff. Kom in!
Maj-Britt rullade in en knallblå kabinväska över tröskeln. När jag serverade kaffe beställde hon omedelbart:
Gör det riktigt starkt åt mig! Och du, Irma jobbar va? Och lilla Ebba är på förskolan? Vad sitter du här och latar dig för egentligen?
Jag blev hempermitterad, muttrade jag. Två veckor, personalöverskott.
Där försvann drömmen om lugn och ro. Medan jag försökte låta avslappnad frågade jag henne lite försiktigt:
Hur länge hade du tänkt stanna hos oss?
Jajamän, länge, nickade hon bestämt och slog effektivt undan mitt hopp om tystnad och slappande.
Jag suckade tyst för mig själv. Maj-Britt hade jag knappt träffatsåg henne mest på vårt bröllop, när hon reste från Luleå för att vara med. Men vad jag hört från svärfar Stefan så blev hela han darrig bara hon nämndes. Respekt, på gränsen till skräck.
Sen tog hon kommandot direkt:
Diska undan kaffekopparna, och se till att bli klar. Vi ska ut en sväng på stan, du får guida mig!
Motstånd var lönlöst, hennes tonfall påminde om min gamla befälhavare på lumpen. Bäst att lyda.
Vi måste se på Strandpromenaden! Hur tar vi oss dit enklast? Hon tog resolut min arm och började promenera, titta omkring nyfiken som en skolunge.
Taxi, antar jag, sa jag.
Men då la hon ihop tummen och pekfingret till en cirkel och blåste en rungande vissling så att taxin tvärnitade. Snacka om pondus!
Men Maj-Britt då, folk glor ju! sa jag, hjälpte henne in i framsätet på bilen.
De tror säkert att det är DU som är odräglig, flinade hon. Taxichauffören skrattade gott han också, och de high-fivade som gamla vänner.
Vi promenerade på kajkanten. Maj-Britt lade armen i min och började berätta:
Du är en präktig ung man, du. Din farmor är väl sådär stillsam och proper, va? Sån är inte jag. Min käre make, stackars Janne may he rest in peace var bokmal och en riktig hemmasittare. Så kom jag in i hans liv. Och plötsligt var vi på fjällturer och han fick till och med hoppa fallskärm tack vare mig! Bara hängglidare bangade han på, han stod hellre på marken och hejade på mig och vår dotter.
Jag kunde inte låta bli att bli imponerad. Irma hade aldrig nämnt att hennes mormor var värsta äventyraren. Klart mycket blev klarare om hennes personlighet.
Har du hoppat fallskärm då? sa hon plötsligt skarpt.
Ja! Fjorton hopp i lumpen, faktiskt, sa jag, lite stolt.
Det hedrar dig, gossen, nickade hon, och så började hon nynna:
Här blir det långt att falla, i denna djärva sväng,” ni vet, gamla klassiska fallskärmslåtar som alla i det militära har sjungit. Jag stämde givetvis in.
Efter det var det som isen smälte helt, och jag kände mig så otroligt bekväm med henne.
Bäst vi tar en paus och äter lite, föreslog hon, och pekade mot ett korvstånd på torget. Här luktar det som att han vet vad han gör!
Killen bakom disken, en mustaschprydd göteborgare i 40-årsåldern, slängde spett över den glödande kolgrillen. Han såg ut som om han hanterade steken som en sabelkämpe. Maj-Britt plirade, skrattade och sjöng ut i ren glädje:
“Hej och hå, här blir det fest, vi sjunger glatt i Norrlands by,” och kiosk-Kalle hakade på henne direkt. Värsta duettenfolk stannade och klappade.
Varsågoda, bjuder huset, log Kalle och ställde fram grillspett, lingonsylt, tunnbröd och sallad. La dit två iskalla Ramlösa också. Vilken kille!
Medan vi åt smög en grå kattunge ut ur buskarna och satte sig framför oss, mjauade försiktigt och behövde uppenbarligen hjälp.
Äntligen! sa Maj-Britt och lockade den till sig. Och hejdar sig snällt till Kalle: Kan du ge lite rått kött till vår nye vän?
Katten slukade maten. Maj-Britt gav mig en uppfostrande blick:
Ni har för sjutton en liten tjej hemma! Hur ska Ebba lära sig empati om ni inte har en katt? Den här filuren behöver också ett hem.
När vi kom hem drog Maj-Britt igång kattbad och skickade ut mig för att handla kattlåda, skålar och annat på hennes lista. Medan jag släpade grejer hördes glada tjut från hallen. Irma och Ebba kramade mormor och hon såg så lycklig ut när hon överöste dem med pussar. Kattungen, som blev döpt till Liebe, kollade förundrat på sin nya familj från soffryggen.
Hela den veckan fick Ebba skolka från föris. Hon och mormor försvann ut i morgonsolen varje dag, kom hem till lunch rödrosiga och opepp på vila. Hemma väntade jag och Liebe. På kvällen anslöt Irma och hela gänget gick ut på kvällspromenad, Liebe i sele, såklart.
En kväll när jag satt i köket föreslog Maj-Britt att vi skulle prata lite:
Imorgon åker jag hem igen. Och den här lämnar du till Irma sen, när jag åkt, sa hon och räckte mig ett papper i plastficka. Mitt testamente. Lägenheten och allt, det får Irma. Men biblioteket, Janne samlade ju böcker hela livet, det får du ta hand om. Där finns riktiga skatter, minsann.
Men varför pratar du så här!? Han hann jag säga, men hon stoppade med handen.
Jag har inte sagt något till Irma men du får veta det är något med hjärtat, läkarna säger det kan gå fort. Förbered er.
Men du ska väl inte vara ensam då!? utbrast jag.
Jag är aldrig ensam, log hon sorglöst. Dessutom har jag ju dottern i grannstaden. Och du, ta hand om Irma och Ebba du är bra. Jag är ju faktiskt din svärmor, gånger två! Hon gav ifrån sig ett så smittande skratt och klappade mig över axeln.
Men kan du inte stanna lite till? försökte jag vädjande.
Maj-Britt log tacksamt men skakade på huvudet.
När hon skulle åka följde vi henne allihop ut, till och med Liebe i Ebbas famn såg ledsen ut. Maj-Britt höll fingrarna mot munnen och visslade ett sånt där tokvissel igentaxin stannade tvärt.
Kom nu, pojk, du får skjutsa mig till tåget, beordrade hon och kramade om Irma och Ebba hårt.
Chauffören såg ut som att han sett en spöke när Maj-Britt satte sig med sin egna vilda stil.
Vad glor du på? sa jag, smått irriterat. Har du aldrig sett en ordentlig dam?
Maj-Britt skakade på sitt vita hår, och skrattade så det klingade över hela gatan medan hon high-fivade mig och så åkte hon vidare, på sitt alldeles egna Maj-Britt-vis.
