“Vi är inte era anställda!” – hur svärmor förvandlar helgen till straffarbete
Om någon för ett år sedan hade sagt att mina sällsynta och efterlängtade helger skulle bli till hårt kroppsarbete där alla muskler värker och tårarna pressas fram, hade jag inte trott det. Men nu är det verklighet. Allt för att min svärmor, den respekterade Birgitta Andersson, bestämt att eftersom jag och Anders bor i en lägenhet utan egen trädgård, så har vi inga bekymmer och massor av ledig tid. Därför kan hon utnyttja oss maximalt.
Vi gifte oss för drygt ett år sedan. Det blev en enkel bröllopsfest – pengar var det ont om, och vi bor i en stad där varje krona räknas. Mina föräldrar hjälpte oss med en lägenhet – en trea i en gammal fastighet. Självklart var skicket inte det bästa, så vi planerade att renovera. Inte direkt, men från våren började vi smått: bytte en kran här, satte upp ny tapet där, lade linoleum i köket. Pengar och tid räckte knappt.
Anders föräldrar har däremot ett hus på landet med stort jordbruk, höns, ankor, en get och till och med två kor. De bor i en förort där man sedan länge håller fast vid marken. Men det är deras val – de började med allt detta själva. Vi respekterade deras arbete, men ansåg att alla har sitt eget liv.
Svärmor tänkte annorlunda. Så fort hon fick veta att vi bodde “varmt och bekvämt utan grönsaksland”, började hon ivrigt bjuda in oss. Först “bara på besök”. Sedan, som en given rätt, varje lördag och söndag: “Kom och hjälp till.” Inte “hälsa på” eller “vila från stan” – nej, bara hjälpa. Redan i dörren fick vi en mopp, en hacka eller en hink. Le och ut i trädgården.
Först tänkte jag – okej, vi åker dit några gånger, visar att vi bryr oss. Anders försökte också avråda sin mamma: “Vi har renovering, ingen tid, jobbet är påfrestande.” Men Birgittas envishet känner inga gränser. “Ni sitter i stan som kungar. Här ligger allt på mig!” Argument om trötthet intresserade henne inte. “Vad har ni för sysslor i den där lägenheten?” fräste hon. “Vi tog hand om er – nu är det er tur!”
Jag försökte vara en bra svärdotter. Undvika konflikter. Men bristpunkten kom när vi, direkt efter ankomsten, fick en hink och en trasa: “Medan jag lagar soppan kan du tvätta golvet – fram till bastun och tillbaka. Och Anders kan hyvla brädor – hönshuset måste fixas.” Jag försökte vägra artigt och nämnde veckans trötthet. Men hon vägrade lyssna. Som om jag vore hennes anställda som inte fick säga nej.
På söndagskvällen värkte hela kroppen. Måndagen sov jag genom jobbet. Chefen blev chockad – jag var aldrig sjuk, men nu låg jag utslagen. Fick ljuga om att jag mådde dåligt. Allt detta efter en “vilodag” hos svärmor. Inne i mig fanns bara ilska och sorg.
Det värsta är att vi sagt det flera gånger: Vi har egna saker, är trötta, har renovering! Men Birgitta ringde ändå varje dag: “När kommer ni? Trädgården plogar inte sig själv!” När vi förklarade att vi inte kunde, fnös hon: “Vad är det för renovering som tar tre månader? Bygger ni ett nytt hus?”
Jag blev mer och mer förbluffad över hennes fräckhet. Särskilt när hon sa rakt ut: “Jag räknade med dig. Du är ju kvinna. Du måste lära dig mjölka kor och plantera kål – det kommer väl till pass.” Jag höll tillbaka, men inuti kokade jag. Jag har aldrig velat bo på landet. Jag behöver inte kunna mjölka eller rensa efter djuren.
Anders stöttade mig. Han var trött på sin mammas krav. Förr åkte han glatt till föräldrarna, nu bara under press. Han ignorerade redan samtal – för många förebråelser. Jag vet inte längre hur jag ska slippa åka dit.
En dag vågade jag ringa min mamma. Berättade allt. Och vet du vad? Hon stod på min sida. Hon sa att hjälpa måste vara frivilligt. Att man inte kan göra ett ungt par till gratis arbetskraft. Och om vi låter oss utnyttjas nu, blir det bara värre.
Jag är så trött. På det här dubbellivet – stadens stress och renovering, och senJag längtar till den dag då jag kan stå upp och säga nej utan att känna mig skyldig.
