Min kära svärmor bestämde sig för att sätta sina egna regler i MITT hem. Jag påminde henne varsågod om vem som faktiskt är husets fru.
Så blev det att jag fick låta min svärmor flytta in i min lägenhet. Inte för att jag drömde om det, men min underbara man bad så vackert – hans mamma var i en knipa. Jag gick med, bit ihop. Ville hålla frid i familjen. Men det verkar som hans mamma glömde det ganska fort.
Hon började genast diktera hur saker och ting skulle skötas, som om hon ägde stället. Fast jag sa klart och tydligt från början: lägenheten är min, och jag tänker inte låta någon trampa på mitt privatliv. Vi har aldrig haft någon varm relation. Hon har alltid ogillat att jag inte dansar efter hennes pipa, och jag har alltid irriterat mig på hennes sätt att trycka ner och läxa upp.
Hon klagade genast till min man. Men han är en förnuftig själ – ignorerade hennes gnäll. Hans mamma har sedan dag ett haft svårt att acceptera att lägenheten är min. Det retar henne att hon inte får bestämma som hon vill.
Svärmor har en yngre dotter – Elin, fyra år yngre än jag. För ett år sedan gifte hon sig, redan gravid. Det unga paret bodde hos svärföräldrarna, men stod ut inte länge. Efter sex månader och barnets födsel flydde Elin tillbaka till sin mamma. Svärmor grät och skrek:
“De har plågat min flicka! Vilken svärmor hon fått – en riktig orm! Alltid ska hon bita, förnedra och förolämpa! Hur kan man behandla sin svärdotter så?”
Jag höll på att brista ut i skratt. För den här “förfärliga” svärmorn är ju en spegelbild av henne själv. Karma, skulle man kunna säga.
Elin skilde sig inte, och hennes man hjälpte fortfarande till ekonomiskt. Efter en månad flyttade han tillbaka – nu in i svärmors etta. Trångt blev det, såklart, och svärmor fick sova i köket. Med svärsonnen kom hon inte överens, och det roligaste? Elin tog sin mans parti:
“Mamma, du får inte förstöra mitt äktenskap!”
Då sa jag rakt ut till svärmor:
“Kanske de skulle hyra något själva?”
“Med vadå? Elin är föräldraledig, hennes man tjänar ingenting. Vad kan de ens ha råd med?”
“Det är deras problem. Och inget som angår oss.”
Men hon började komma hit oftare. Först klagade hon på ödet, sen på ryggvärk från kökssoffan, sen på bråk med svärsonnen. Till slut kom det:
“Jag står inte ut längre! Får jag bo hos er? Bara en liten tid?”
Jag ville säga nej. Men min man bad:
“Mamma ska bara vara här två månader. Jag har pratat med Elin, de ska snart hitta något.”
Jag gav med mig. Men satte omedelbart regler. Svärmor nickade: “Självklart, kära du, jag förstår.” De första två veckorna var hon tyst som en mus. Sen exploderade det.
Hon började omorganisera allt. La ut sina egna dukar överallt, flyttade på tavlor, föreslog nya gardiner. Jag höll tyst till en början. Sen klagade jag för min man. Han försökte prata med henne – utan resultat. Månaderna gick, och “tillfälligt” blev ett halvår. Elin, som jag misstänkte, hade inga planer på att flytta.
Svärmor hackade mer och mer på mig: “Du slösar vatten!”, “Du kan inte laga mat!”, “Du städar inte ordentligt!” En dag slängde hon all min hushållskemi och köpte en äcklig grå tvål som stank upp hela lägenheten. “Kemi är gift”, sa hon, “vi gör som förr i tiden!”
Och hon slängde mat från kylen – till och med nykokt. “Fel energi”, sa hon, eller “inte nyttigt för min son.” Då exploderade jag. Den här gången höll jag inte tillbaka och sprang inte till min man – jag sa allt som kokade inom mig:
“Du bor i MIN lägenhet. Jag lät dig stå över – tillfälligt. Nu är tiden ute. Packa och åk tillbaka till Elin. Jag behöver inte en extra mamma. Jag är vuxen och tänker inte låta någon tala om för mig hur jag ska leva i MITT hem!”
Svärmor mulnade. När min man kom hem klagade hon på mig. Men han ryckte bara på axlarna:
“Det får ni lösa själva. Jag blandar mig inte i.”
Då gick hon all in: påstod att hon var “äldre och visare”, att jag “borde vara tacksam” mot henne. Då satte jag punkt:
“Tacksam? För att du förvandlat mitt hem till ett helvete? Jag bad dig aldrig läxa upp mig. Och jag tänker verkligen inte låta min lägenhet bli en filial till ditt kaos!”
Jag gav henne en månad att packa. De får lösa sina boendeproblem själva. Varför ska jag vara gisslan i deras soppa? Hon klarade inte av sin egen dotter, nu försöker hon förstöra mitt liv?
Nej tack. Nu räcker det. I mitt hus gäller mina regler.
