Föräldrarna kom på helgen
— Mamma, har du blivit helt galen?! Vilka föräldrar?! skrek Elin i telefonen och höll på att tappa den. — Jag har ju sagt hundra gånger att jag och Viktor bara träffas!
— Jaså, träffas betyder att det inte är seriöst? mammas röst lät beslutsam och lovade inget gott. — Elin, du är redan tjugosju! Andra i din ålder är sedan länge gifta och skaffar barn, medan du leker! Hans föräldrar är fina människor, hårt arbetande, de har en trea på Södermalm…
— Mamma! Elin blundade och försökte dämpa huvudvärken. — Lyssna på mig nu. Jag är INTE redo att gifta mig. Jag vill INTE diskutera det med främlingar. Dessutom borde du ha pratat med mig först!
— För sent att fråga nu, muttrade mamman argt. — Jag har redan ringt dem, de kommer imorgon bitti. Viktor vet förresten. Pratade med honom igår, han gick med på det.
Elin sjönk långsamt ner i soffan. Viktor hade gått med på det… Självklart, vad hade han att förlora? Han bodde bekvämt i sina föräldrars lägenhet, jobbade varannan dag, och nu den här turern — en färdig brud med eget boende och lön.
— Mamma, kan vi inte ställa in? Säga att jag är sjuk…
— Älskling, mammans röst blev plötsligt mjuk, nästan bönfallande. — Förstå, mitt barn. Jag vill så gärna se barnbarn! Tänk om nåt händer mig, och du står ensam kvar? Viktor är en bra kille, dricker inte, röker inte…
— Dricker inte? fnös Elin. — Han kunde knappt stå på benen förrförrgår!
— Men det var väl en fest! svarade mamman genast. — Okej, kom hit imorgon klockan tio. Jag har köpt kyckling och beställer en tårta…
Telefonen tystnade. Elin stirrade tomt framför sig en minut innan hon reste sig och började vanka runt rummet. Hon måste göra något, men vad? Mörda Viktor? Mamma? Eller fly till en kompis på landet och gömma sig till måndag?
Telefonen ringde igen.
— Elin, det är jag, Victors röst lät skuldmedveten. — Hörru, din mamma ringde mig igår…
— Usch, din skurk! Elin suckade. — Du kunde väl ha varnat mig!
— Jag trodde hon skämtade! På riktigt! Vem arrangerar bröllop genom föräldrar nuförtiden? Trodde hon skulle glömma det…
— När insåg du att hon menade allvar?
— När mina föräldrar började välja tårta, erkände Viktor. — Elin, vi kan väl spela med? Vi umgås, pratar, de lugnar ner sig…
— Victor, fattar du att mamma kommer marschera mig till altaret med vakt efter den här cirkusen? Hon har säkert redan tittat på klänningar!
— Är det så farligt? Victors röst fick en ny ton. — Passar jag inte dig?
Elin tystnade. Där var kruxet. Hon tyckte om Viktor, verkligen. Lång, snygg, snäll. Men det var något… brist på självständighet. Han kunde inte fatta beslut själv. Alltid frågade han mamma, till och med vilken skjorta han skulle ha på dejt. Och nu var inte ens bröllopet hans idé.
— Hörru, Viktor, började hon försiktigt. — Vill DU gifta dig? Med mig, menar jag?
— Självklart! svarade han för fort. — Alltså… i grunden… vi känner ju varandra bra…
— Det är inget svar, sa Elin trött. — Okej, vi ses imorgon.
Hela kvällen stressade hon runt lägenheten och provade klänning efter klänning. För fin — de skulle tro hon var med på noterna. För enkel — mamma skulle predika i en vecka om hur man klär sig till allvarliga samtal. Till slut valde hon en grå kostym — strikt men proper.
På morgonen vaknade Elin med en fast vilja att avbryta allt. Ringa mamma, säga att hon var sjuk eller åkt på jobbresa. Men telefonen var tyst, och när hon ringde mamman svarade ingen. Redan på torget, köpte hon delikatesser.
Kvart i tio stod Elin utanför föräldrahemmet och kunde inte förmå sig att gå in. Grannens mormor vattnade blommorna på balkongen och kikade nyfiket ner.
— Elin! ropade mamman från fönstret. — Kom in nu!
Mamman mötte henne i festförkläde och med en hemlighetsfull min.
— Bra att du kom tidigt! Du kan duka bordet. Titta, jag köpte sill, ska göra silltallrik! Och lite kaviar, inte den dyraste men helt okej…
— Mamma, försökte Elin avbryta, men mamman drog redan in henne i köket.
— Fin kostym! Ser seriös ut, professionell. Perfekt! Victors föräldrar gillar när tjejer klär sig modest…
— Hur vet du vad de gillar?
— Vi har redan träffats! sa mamman stolt. — Mötte dem när Victor behövde en läkarintyg. Lena, hans mamma, är så trevlig! Vi pratade i en halvtimme, hon berättade allt om dig…
— Om mig? Vad då?
— Att du är vacker, hårt arbetande, har eget boende… De är så nöjda att Victor hittat en sån fin fästmö!
Elin kände ilskan stiga. Så hon var redan brud i deras ögon! Och ingen frågade henne!
— Mamma, hör på mig, hon tog mamman i axlarna. — Jag är inte redo att gifta mig. Förstår du? Jag vill inte gifta mig än!
— Vill inte? rynkade mamman pannan. — Varför träffar du en kille då? För skojs skull? Det är inte schysst, Elin! Anten låter man en man gå eller så gifter man sig!
— Men vi bara träffas! Lär känna varandra! Vi kanske inte ens passar ihop!
— Ett halvår är länge nog! viftade mamman avfärdande. — På min tid bestämde folk sig på en månad! Ni drar ut på allt…
Ringklockan avbröt dem. Mamman tog snabbt av sig förklädet, rättade till håret och gick högtidligt mot hallen. Elin stannade i köket, grep tag i bänken och försökte samla sig.
— Välkomna, välkomna! mammans röst lät ovanligt vänlig. — Här är vår Elin!
Viktor och hans föräldrar kom in i köket. Hans pappa, Gunnar, en stark man med vänliga ögon, verkade obekväm. Lena däremot var självsäker och mätte Elin med blicken.
— Här är vår blivande brud! utropade Elins mamma. — Träffas! Fast ni känner ju varandra redan…
— Hej, mumlade Elin och kände sig som en vara i skyltfönster.
Viktor såg inte bättre ut. Han stod bakom föräldrarna och log skuldmedvetet.
— Sätt er! skyndade sig mamman. — Jag— Vi går ut och pratar lite, föreslog Viktor och höll fram handen, och när Elin tog den insåg hon att kanske, bara kanske, kunde allt ändå ordna sig på sitt eget sätt.
