**Dagboksanteckning**
Det har gått ett halvår sedan jag och min fru, Lovisa, tog det svåra men nödvändiga beslutet att flytta till en annan stad. Innan dess bodde vi i utkanten av Göteborg, jobbade tillsammans på en fabrik, och trots allt var livet hyfsat. Vi levde inget lyxliv, men vi svältte heller inte. Vi förstod varandra utan ord. Inga bråk, inga anklagelser. Men allt förändrades när nedläggningarna började på fabriken. Först blev Lovisa uppsagd, sedan jag.
Vi hade nästan inga besparingar – två barn, lån, och allt vi tjänade gick till mat och hyran. Det kändes som om allt rasade. Då sträckte hennes far, min svärfar, fram en hjälpande hand. Han bodde i Stockholm och hyrde ut sin etta i förorten. Lägenheten var inte i något bra skick, den behövde renoveras, men det var åtminstone ett tak över huvudet.
Vi flyttade in – jag var verkligen tacksam. Hans gest kändes som en räddning den där tiden. Den första månaden var ett helvete: nästan inga pengar, vi kämpade för att barnen skulle få mat, för att betala räkningarna. Jag sökte jobb – utan framgång. Det var svårt att hålla modet uppe, men jag försökte. Lovisa skötte hemmet och barnen medan jag letade efter något, vad som helst, för att inte tappa förståndet.
När jag fick min första förskottslön på det nya jobbet höll jag på att gråta. Jag kunde äntligen andas igen. Jag jobbade långa dagar, kom hem sent, men med en känsla av att vi klättrade upp ur hålet. Jag började ge svärfar en del av pengarna – för hyran och som tack. Jag trodde att saker och ting skulle ordna sig. Men visade sig – det var bara början.
Svärfar började komma hit. Ofta. Först bara “hälsa på en stund”, sedan “äta middag med barnbarnen”, och så – varje dag. Och tyvärr, inte för att hjälpa till. Inte för att tvätta, laga något, eller passa barnen. Han slog sig ner i köket, satte på tv:n och åt. Allt. Som. Fanns.
Lovisa lagade mat – frukost, lunch, middag. Och när jag kom hem fann jag bara tomma kastruller. Jag märkte att mat i kylen försvann. Jag sa inget. Stod ut. Men till slut började hon klaga: hon var trött. Hon sa att hon stod i köket hela dagarna, men maten försvann ändå. Jag tittade på henne och tänkte: vi har redan två barn… behöver vi verkligen en tredje, vuxen?
Jag tog mod till mig. Pratade med svärfar. Lugnt, utan att höja rösten. Förklarade att vi förstod, att vi var tacksamma för boendet, att han var familj, men… vi hade det också tufft. Han nickade, sa att han förstod. Och ett tag verkade det funka. Han tog med sig bullar, en gång till och med en hel kyckling. Men efter några veckor upphörde hans “ansträngningar”. Han återvände till gamla vanan – äpple till barnen och sedan rakt på vår middag.
Jag pratade med Lovisa igen. Men hon bara ryckte på axlarna: “Pappa hjälpte oss ändå… det är hans lägenhet… han älskar barnen bara.” Punkt. Inga fler argument. Och jag – jag höll på att brista. Jag jobbar från morgon till kväll, sparar på allt, går i slitna kängor och en gammal jacka. Och mitt i allt detta kommer en människa och tömmer kylen som om han bodde här.
Jag får ingen stöd. Mina föräldrar är långt borta, vännerna har nog med egna problem. Svärfar märker inget, Lovisa verkar vägra se det. Och jag vet inte vad jag ska göra. Ja, han hjälpte oss. Men hur länge ska det här pågå? Jag är trött. Jag känner inte längre att detta är mitt hem.
Och här står vi nu. Fabriken där vi jobbade har gått i konkurs. Kollegorna har skingrats, ingen kommer tillbaka. Vi står på gränsen. Och jag känner hur detta hem, som en gång var fyllt av hopp, med varje dag blir mer som en bur.
