Vännerna viskade att mannen haft otur med sin fru, men ännu större otur med svärföräldrarna.
Flickan kom från en rik släkt och nekade sig aldrig något. Hon skickades till ett anrikt universitet i Lund och fick alltid hjälp med allt möjligt. När hon tagit examen började hon arbeta, men alla hennes pengar stannade på hennes eget bankkonto. Hennes far ansåg att detta var dygden själv, han kallade det för kapitaluppbyggnad, men missade aldrig ett tillfälle att ge sin svärson en avhyvling för att inte dra in tillräckligt med pengar till familjen.
Du borde vara en granitklippa så att min dotter kan stå stadigt bakom dig, kan du försörja henne om hon blir sjuk? Har du tillräckligt med kronor för att ta med henne på utlandsresor?
Pengar och ekonomi var inget de unga någonsin bekymrat sig över gemensam ekonomi fungerade bra men svärfadern höll sig alltid fast vid ämnet, som en igel, varje gång de sågs. Det blev till och med så att mannen började frukta varje sammankomst, och han sökte desperat efter skäl att slippa undan. Så när svärfaderns födelsedag nalkades hoppades han in i det sista att något skulle dyka upp, men hans hustru Maliin drog honom bokstavligen i örat till bordet, satte honom mitt framför alla, och tvingade honom att le mot alla Östermalms-bekanta som svärfar bjudit in.
Vad arbetar din svärson med, egentligen? frågade en av de äldre damerna plötsligt.
Han är bara någon tråkig tjänsteman, svarade födelsedagsbarnet med en fnysning. Han drar hem småslantar, det är min dotter som bär hela hushållet på sina axlar…
Det blev för mycket. Mannen kände sig förnedrad, alltid utställd som något katten släpat in, och det gjorde honom inte bara illa till mods utan även modfälld.
För det första, jag är ingen vanlig tjänsteman, jag leder faktiskt en planeringsgrupp, och för det andra är min lön knappast obetydlig. Visste ni att vi betalar allt tillsammans? Jag kan dessvärre inte förvandla mig till VD över en natt och köpa villor på Djurgården eller lyxbilar till din dotter, men om du vill oss väl, varför hjälpte du oss inte när vi behövde pengar till ett eget radhus?
Svärfadern log finurligt och nynnade glatt för sig själv. Han njöt tydligen av att se folk darrande av ilska.
Senare på kvällen, när stearinljusen smälte ner och tårtan var slut, smög sig mannen ut på altanen med en cigarett. Svärfadern dök genast upp, som midsommardimma kring en sjö.
Inte så illa, sa han fundersamt, nu visar du att du börjar förstå. Du är inte dum du vet ditt värde och du kan försvara dig. Man måste bli arg ibland, annars fastnar man.
Mannen förstod med ens att svärfadern avsiktligt pressat honom, velat se hur långt han kunde gå innan han brast, ett märkligt slags kärlek. Pengarna spelade mindre roll än förmågan att stå upp för sig själv och för den man älskar. Där, på den absurda festen bland Karlaplans lampor och malplacerade vänner, blev plötsligt svärsonen lite fastare i formen, så som de drömmar som känns för verkliga för att kallas drömmar.
