Saga tittade på fotot i den vackra ramen och suckade djupt. Det hade gått två år sedan hennes man dog. En olyckshändelse med snö som föll från taket, en träff… och Erik var borta.
De hade bara varit gifta i två år, och de hade inte hunnit skaffa barn. Av den älskade maken återstod bara minnen, fotografier och hans mor, Ingrid.
Ingrid brukade besöka Saga, gråta, klaga och till och med anklaga henne för att inte ha gett dem ett barnbarn.
— Om du varit en riktig kvinna skulle vi haft ett barnbarn nu… — brukade hon säga. Saga ryckte bara på axlarna. Det var svårt för henne att hantera förlusten, men hon ansåg sig inte vara skyldig. Innan de skaffade barn ville de lösa boendefrågan och förbereda sig för en flytt. Men Erik fick aldrig uppleva det.
Efter makens död försjönk Saga i arbete för att ha något att göra och för att distrahera sig själv. Hon arbetade hårt, tog på sig extrajobb och redan efter ett år, på sin trettioårsdag, flyttade hon från sin hyrda lägenhet till en egen liten etta.
Hennes pappa hjälpte till en del, han var stolt över sin dotter och stöttade henne i allt. Men ett år senare gick även han bort. Hans hjärta orkade inte mer.
Saga förlorade sin enda familjemedlem. Hon var ensam, och bara Ingrid fortsatte att försöka visa sitt “medlidande” och förståelse för hennes sorg.
Efter begravningen dök Ingrid upp hos Saga och sa med en gång:
— Du måste skriva ett testamente innan det är för sent, Saga, — sa svärmor.
Saga höll nästan på att tappa koppen ur händerna.
— Ja, ja. Jag menar allvar. Ingen är immun mot livets osäkerheter. Idag är du frisk, men imorgon, vem vet hur livet vänder.
— Vad antyder du egentligen?
— Du är redan trettio, inga släktingar. Det är dags att tänka på andra.
— Oroa dig inte, Ingrid. Jag är ingen minister, mina sparpengar räcker gott och väl till en begravning, — trots att irritationen växte inom henne, så vände hon allt till ett skämt och tänkte att svärmor kanske blivit något förvirrad av stressen efter ännu en begravning.
— Du skämtar, men det borde du inte. Om jag vore du skulle jag överlåta lägenheten till mina syskonbarn.
— Jaså? Föreslår du att jag ska skriva över min egendom på dina barnbarn? — Saga höjde på ögonbrynen. Ingrid hade en yngre son, Peter, som Saga inte hade kontakt med. Under Eriks livstid hade inte heller han någon kontakt med sin bror, de var väldigt olika. Peter gifte sig tidigt, fick döttrar och skilde sig. Han gifte sig igen, fick en son… och skilde sig åter. För ett halvår sedan hade Peter funnit en ny fru.
— Du behöver inte överlåta allt ännu, men skriv åtminstone ett testamente. Annars går allt till staten!
— Ingrid, det är nog dags för dig att åka hem nu. Du verkar trött.
— Hemma har jag Peter och Anna, de bad att få bo i min lägenhet, — svärmor erkände. — Jag vill inte störa de unga, du förstår väl?
— Jaha, men varför är det mitt problem? — Saga förstod inte.
— Jag hoppades på dig. Nu när din fars lägenhet står tom kan jag bo där tills Peter löst sina problem. De planerar att ta ett bolån så fort han får ett jobb. Jag har redan packat, nu behöver jag bara nycklarna från dig. Oroa dig inte, jag tar bara ett rum. Det andra kan hyras ut, jag har till och med hittat några intresserade. Anna och deras lille son söker boende…
— Anna—ny fru till Peter?
— Ja, minns du henne? Trevlig tjej. Vi kommer bra överens… så hon kan bo där. Jag tar ändå hand om barnbarnet, så slipper jag pendla, en besparing.
— Hur mycket är ni villiga att betala för hyran?
— Jag?! — svärmor blossade upp. — Jag är ju som en mor för dig! Och du kräver pengar av mig? Jag trodde inte Erik gifte sig med en sådan…
— Jag är ledsen, Ingrid, men varken gratis eller mot betalning får du bo där. Om jag skriver ett testamente blir det till mitt barn, som jag är säker på kommer födas. Jag har hela livet framför mig.
— Sådan du är? Vid trettio är det för sent att skaffa barn! Och med vem? Du är ju helt ensam! Drömmare… din snålhet kommer att ruinera dig en dag. Du kommer att vara kvar med ingenting, kommer ihåg mina ord och gråt! — svärmor sa och blev som en häxa. Saga kände sig plötsligt tvungen att visa ut henne och aldrig mer släppa in henne. Hon började inse att alla hennes olyckor berodde på Ingrids avundsjuka, och att Ingrid aldrig tyckt om Saga och ofta sagt till Erik att de aldrig skulle bli lyckliga.
— Gå, Ingrid. Jag klarar mig själv. Jag är trettio år och kan tänka själv. Om något händer, så får det hellre gå till staten än till dig.
Svärmor viskade något och gick, smällde igen dörren. Nästa dag ringde Peter till Saga och började skrika och anklaga henne för att hans mor blivit sjuk efter besöket.
Saga förstod att om hon ville leva i lugn och ro, behövde hon distansera sig från svärmor och hennes familj. Hon satte sin lägenhet till salu. Köpare hittades snabbt. Efter det gjorde hon klart dokumenten för arvet och sålde sin pappas lägenhet. Med pengarna köpte hon en större bostad och började en ny tillvaro utan gamla “släktingar”. Ingen av dem visste hennes nya adress och kunde därför inte störa hennes framtidsplaner.
