Tvillingar?! utbrast Gunhild Larsson.
Hon försökte dölja sitt missnöje, men det gick väl sådär. Jag visste mycket väl att man inte skulle vänta sig någon särskilt hjärtlig reaktion från henne. Gunhild hade aldrig haft något förtroende för mig, och ansåg alltid att jag inte dög för hennes son. Ändå brukade folk runtomkring säga att det snarare var min fru, Linnéa, som var på tok för bra för Mattias.
Linnéa är en trevlig och utbildad tjej, vid tjugotre års ålder var hon färdig civilekonom och hade ordnat ett hyfsat jobb i en privat vårdkedja. Visst, hon kom från lilla Arboga, men hennes pappa drev en fabrik, och mamman undervisar på universitetet där. Det fanns alltså inget oskolat eller ohyfsat med Linnéa. Ändå betraktade Gunhild henne mest som en simpel småstadstjej.
Nå, jag gratulerar! Vilken lycka! Dubbel lycka! mumlade Gunhild motvilligt.
Fast att delta i lyckan hade hon inga planer på. Linnéas graviditet blev tuff, läkarna varnade för missfall och senare för tidig födsel. Hon tillbringade veckor på sjukhuset för att vila och skydda barnen. Mattias hälsade på sin fru nästan varje dag, men hans mamma som bodde två kvarter iväg var aldrig på besök.
Inte ens när flickorna föddes dök Gunhild upp. Mattias bad henne, men nej. De första fyrtio dagarna ville hon inte komma.
Det är inte lämpligt! Jag kanske för med mig något virus. Nej tack! När barnen vuxit till sig kan jag komma och hälsa.
Det hade gått tre månader när Linnéa stötte på svärmor vid Konsum. Gunhild klistrade på ett stelt leende och frågade, så där mellan tänderna:
Så, hur mår ni nu, flickorna?
Linnéa log äkta tillbaka.
Vi är ute på promenad! Vagnen är gigantisk, men barnen behöver frisk luft!
Gunhild nickade och såg ut som om hon tänkte gå därifrån, men då dök hennes gamla väninna Birgitta upp. Hon vinkade glatt och kom fram till oss.
Gunni! Hej! Men oj, är det här dina barnbarn?
Ja, Birgitta… Min största skatt!
Linnéa hälsade snällt på Birgitta, som hon kände igen från förr.
Två på en gång! Hur har du orkat, Linnéa, du som är så nätt!
Linnéa är en riktig hjälte! bekräftade Gunhild snabbt.
Jag stirrade förvånat. Gunhild, som fem sekunder tidigare närmast flydde från barnvagnen, stod nu och lät som världens stoltaste mormor.
Birgitta och Gunhild småpratade. Jag hörde bara brottstycken tvillingar är visst en välsignelse, att Linnéa är så duktig och att “Gunhild hjälper så mycket till”… Jag fick höra så mycket nytt om mitt eget liv att jag nästan tappade talförmågan. Till slut kom Birgitta av sig och mindes vart hon skulle.
Nä nu, jag måste rusa! Banken väntar! Sköt om er!
När Birgitta försvunnit runt hörnet droppade Gunhild sitt leende, sa ett torrt hejdå och gick sin väg.
På kvällen berättade Linnéa om mötet. Mattias skakade på huvudet.
Vad väntar du dig, Linnéa? Hon var likadan när vi var små. Hon snackade jämt om hur hon satt uppe på kvällarna och hjälpte mig med läxorna, men i själva verket fastnade hon framför Skärgårdsdoktorn och rörde inte min ryggsäck. Hon sade att hon alltid promenerade med min syster Malin, men det var ju jag som rullade vagnen medan hon sminkade sig. Släpp det bara!
Det var varken första eller sista gången vi hamnade i någon liknande situation.
***
Åren gick och Gunhilds intresse för barn och barnbarn förblev svalt. Men så fick hon problem. På väg ur en taxi stukade hon foten och bröt benet. Då fick hon en briljant idé.
Jag får nog bo hos er ett tag, meddelade hon oss.
Jag och Linnéa såg på varandra. Vi visste hur det skulle bli, men vad kunde vi säga? Vi fick flytta in i barnens rum, svärmor placerades i vår säng och blev som en tredje unge vi fick laga mat åt henne, hjälpa henne i duschen, hämta allt möjligt från Ica…
Tvillingarna var två och ett halvt. Linnéa försökte sakta börja jobba igen, och då hamnade flickorna på förskolan. Varje morgon brottades vi med barnen som grät och vägrade klä på sig, förskolan var ett nödvändigt ont.
En morgon, strax innan avfärd, ringde min mobil.
Mamma? Varför ringer du, du ligger ju i rummet intill?
Jag kan inte resa mig, benet är brutet…
Men du har ju krycka, mamma…
Knip, Ivan! Jag behöver inte resa mig för att prata!
Okej, vi har lite bråttom…
Jag är inte nöjd med hur ni för oväsen på morgonen. Jag får inte sova när ni smäller i dörrarna och ungarna skriker.
Jag kokade av ilska, gick in till henne och sade högt:
Vill du slippa oväsen, ska vi lämna flickorna hos dig då?! Eller?!
Gunhild tystnade direkt. Dagen efter flyttade hon tillbaka hem, långt innan gipset skulle bort. Jag kände bara lättnad, men Linnéa plågades av skuldkänslor. Hon ville inte hamna i konflikt, men vad hade vi för val?
***
På fredagar jobbar Linnéa bara halvdag. Då brukar hon hämta flickorna tidigt, köpa munkar och så ser de på någon långfilm tillsammans. Den här fredagen var inget undantag. De satt där bland kuddar, projektorn surrade, då ringde det plötsligt på dörren.
Utanför stod Gunhild och höll sitt barnbarn Viktor, min syster Malins son, i handen.
Gunhild, vad har hänt? undrade Linnéa.
Malin lämnade Viktor här tills i kväll, men nu måste jag iväg. Kan han stanna hos er i någon timme? Snälla!
Linnéa tvekade, men Viktor är ju ett snällt litet barn, och han nickade försiktigt när hon frågade.
Klart du får vara med oss, Viktor.
Innan hon hann säga mer var Gunhild redan på väg ner i trappen.
När ska vi vänta dig tillbaka?
Max två timmar!
Utan att säga hejdå försvann hon.
***
När jag kom hem klockan sju satt Viktor vid köksbordet och mumsade pannbiffar.
Tjena grabben, hur är det? Är du här på besök? Var är mamma?
Viktor log, men Linnéa andades tungt.
Din mamma lämnade honom när hon skulle uträtta ärenden… för “ett par timmar” sedan.
Och när var det?
Nästan fem timmar sen nu…
Jag såg på min fru.
Och Malin, vet hon var han är?
Jag har inte sms:at. Ville inte sätta Gunhild i klistret. Malin litade ju på sin mamma.
Jag svor tyst.
Linnéa, du är alldeles för snäll… men det här är inte okej! Sa Gunhild vart hon skulle?
Nej…
Jag ringde Malin och förklarade läget. Hon lovade komma direkt.
***
Klockan var halv nio när barnen lekte i rummet och jag, Linnéa och Malin satt i köket.
Ska vi verkligen vänta på henne? Barnen måste ju snart sova…
En kväll får de lägga sig sent. Gunhild måste vi prata med.
Samma sekund ringde det på dörren. Linnéa öppnade.
Bra, nu hämtar jag Viktor! sa Gunhild tvärt.
Linnéa svalde, men Malin klev fram med mig.
Har du ens dåligt samvete, mamma?
Hur talar ni till er mor?!
Skippa bortförklaringarna. Jag bad dig ta Viktor, inte lämna honom hos Linnéa. Vad sysslar du med?
Gunhild skrattade nervöst.
Men vad gör det för skillnad, Malin? Linnéa har ju redan två. Hon kan det här! Jag hade faktiskt ärenden!
Jag tog ett steg fram:
Vilka ärenden då, mamma? Vilken fräckhet! Frågade du ens Linnéa om det gick för sig?
Krångla inte till det…
Malin la sig i, med ett skratt:
Ja, först gick du till frisören, mamma, ditt hår var längre i morse. Sen kanske till manikyren lacket har bytt färg…
Gunhild blev tyst och röd i ansiktet.
Skäms du inte ens nu? frågade jag.
Hon svarade inte. Bara tittade.
Du får hjälp en gång på tusen och ändå måste du dumpa ansvaret på min fru! Kanske Linnéa också vill gå till frisören? Kanske hon också vill ha naglarna fixade?
Då surnade Gunhild till och blåste upp sig.
Ivan! Vad ska hon till frisör för? Hon är ändå bara en tråkig småstadstjej. Det har hon alltid varit och kommer alltid att vara!
Sekunden efter ljöd ett rungande:
Ut härifrån!
Jag tog Gunhild under armen och visade ut henne. Dörren slog igen och jag andades djupt. När jag vände mig om såg jag tårarna rinna ner för Linnéas kinder. Jag och Malin försökte trösta henne.
Det gjorde ont att se. Men samtidigt såg vi att Gunhild inte ens brydde sig om sina egna barn. Linnéa kunde aldrig bli “bra nog” för henne, och man får acceptera att vissa människor kanske aldrig förändras.
Sen dess har kontakten med Gunhild varit obefintlig. Mattias och Malin hjälper henne ibland, men Gunhild har slutat delta i våra liv. Hon var sur länge, men till slut ville hon ändå visa att hon “hörde till familjen”. Med barnbarnen hjälpte hon dock aldrig.
En gång såg Linnéa en bild i Gunhilds sociala medier: tre barnbarn, texten “Grattis på Mormorsdagen till alla oss som fostrat barnbarn!” Det var svårt att inte skratta åt ironin, men innerst inne insåg jag det viktiga var inte Gunhilds erkännande, utan att vi själva gör vårt bästa som föräldrar.
Det är min lärdom. Man kan inte tvinga någon att vara en bra förälder eller morförälder. Men man kan välja att själv vara det man vill se.
