Elin tålde tills hon inte orkade mer.
Klara skrubbade spisen med en trött hand. Skorpan av stelnad gröt och spilld mjölk hade fastnat i emaljen. Som vanligt hade svärmodern lämnat köket i kaos efter sin senaste måltid.
“Klara!” ropade Birgitta från vardagsrummet. “Ska det ta hela kvällen? Jag vill ha te!”
Klara suckade, sköljde av svampen och satte på vattenkokaren. Klockan var redan nio på kvällen. Hon kom precis hem från jobbet, medan Birgitta suttit hemma hela dagen ändå kunde hon inte ens hälla upp en kopp te åt sig själv.
“Jag kommer, Birgitta!” ropade hon tillbaka och försökte dölja irritationen i rösten.
Simon satt i soffan och tittade på TV i rummet bredvid. Han lyfte inte ens blicken när hon gick förbi med brickan. Så här var det varje dag. Han kom hem, åt middag och slöt sig framför skärmen. Medan allt annat städning, matlagning, Birgitta blev Klaras ansvar.
“Du glömde sockret!” muttrade Birgitta när Klara ställde ner tekoppen. “Och det finns inga kakor. Man kan ju inte dricka te utan något till!”
“Kakorna tog slut igår”, svarade Klara lågt. “Jag köper nya imorgon.”
“Där ser man! Ingen ordning här! På min tid visste en husmor vad som fanns i skafferiet. Jag uppfostrade Simon ensam, höll ordning och jobbade ändå. Men ni unga tänker bara på shopping och att sitta vid telefonen.”
Klara teg. Att argumentera var meningslöst det hade hon lärt sig. Birgitta hittade alltid något att klaga på. Soppan var för salt, dammet låg kvar i hörnen, TV:n var för hög eller för tyst. Ibland undrade Klara om svärmodern med flit letade efter anledningar att retas.
“Du hämtade inte Maja från förskolan igen”, fortsatte Birgitta och smuttade på teet. “Läraren ringde och undrade var mamma var. Skämmigt, säger jag bara.”
“Jag bad dig hämta henne. Jag hade möte till sju”, försökte Klara förklara.
“Vad är jag, en barnvakt? Jag har mitt att göra. Förr klarade kvinnorna av både jobb och barn utan hjälp.”
Klara gick tillbaka till köket och började diska. Händerna darrade av ilska. Maja hade suttit kvar på förskolan till halv sju, gråtit när alla andra barn gått hem. Medan Birgitta suttit hela dagen framför TV:n men kunde inte ens gå och hämta sin dotterdotter.
På sovrummet låg en trave med Majas teckningar. Varje dag kom hon hem med något nytt en målning, en pyssel. Hon visade alltid för Klara, berättade stolt hur hon gjorde den. Och sedan frågade hon:
“Mamma, varför tittar farmor aldrig på mig? Jag visar min teckning, men hon vänder sig bort.”
Hur förklarar man för ett barn att farmor ser henne som en börda? Att sedan de flyttade in hos Birgitta klagade den gamla konstant på att det var för mycket ljud, att barnet kladdade på saker, förstörde.
Och ändå började allt så bra. När Simon förde hem Klara första gången var Birgitta vänlig, frågade om jobbet, familjen. Till och med sa:
“Fin flicka, Simon. Man ser att hon är väluppfostrad. Gif dig, det är dags.”
Bröllopet var enkelt men glatt. Birgitta hjälpte till med maten, stökade, log. Klara trodde de hade tur att svärmodern skulle bli som en andra mamma.
När Maja föddes var Birgitta överlycklig. En dotterdotter, så vacker, så klok! Hon hjälpte till, kokade soppa, strykte kläder. Klara jobbade deltid och klarade ändå av både hemmet och barnet.
Men så småningom förändrades allt. Först små pikar: blöjorna satt fel, gröten var för tunn. Sedan blev kritiken grövre.
“Förstår du ingenting om barn?” fräste Birgitta. “Simon åt själv när han var i hennes ålder, men din unge kan inte ens hantera en sked!”
“Hon är bara ett och ett halvt”, svarade Klara försiktigt.
“Precis! Du bara bortskämmer! Jag uppfostrade Simon strängt, och han blev en bra människa.”
Simon brukade hålla sig utanför sådana samtal. Han kom hem trött, åt middag och slog sig ner framför TV:n. På sin mors kommentarer nickade han bara eller viftade avvärjande.
“Mamma, klaga inte”, sa han ibland. “Klara gör bra ifrån sig.”
Men oftast teg han. Och när Klara försökte prata med honom, klaga på den ständiga kritiken, ryckte Simon bara på axlarna.
“Bry dig inte. Mamma är sådan, vill ha kontroll. Vänta bara, hon vänjer sig.”
Men Birgitta vande sig aldrig. Tvärtom blev hon bara mer krävande och nyckfull. Speciellt sedan de flyttade in i hennes lägenhet. Deras etta blev för trång, medan Birgittas tvåa låg i ett fint område.
“Flytta hit”, föreslog hon. “Varför slösa pengar på hyra? Och jag blir mindre ensam.”
Till en början var det praktiskt. Maja fick sitt eget rum, ingen hyra att betala. Men snart insåg Klara att hon fastnat i en fälla.
“Det här är mitt hem”, påminde Birgitta vid varje tillfälle. “Här gäller mina regler. Gillar ni det inte dra.”
Men de hade ingenstans att ta vägen. Hyreslägenheter kostade för mycket, och att spara till en egen tog tid. Simon svarade bara:
“Varför då? Varför slösa pengar? Mamma har rätt, det är bekvämt här.”
Bekvämt för honom, ja. Han levde som han alltid gjort med sin mamma. Hon lagade mat, städade, tvättade. Fast nu var det Klara som skötte allt.
“Birgitta, kan du gå och köpa bröd?” bad Klara en dag. “Maja är förkyld, jag vill inte ta ut henne.”
“Vad är jag, en tjänare?” fnös svärmodern. “Bröd är ditt jobb. Jag har redan gjort mitt.”
Men hon hann ändå varje dag med att fika med grannen Agneta. Timmar kunde hon sitta där och skvallra. Men att hämta Maja eller handla? Nej, det var inte hennes sak.
Det blev värre när Maja började skolan. Hon behövde hjälp med läxorna, uppmärksamhet. Men Birgitta klagade bara:
“Den där ungen smäller med dörrarna igen! Jag får huvudvärk av oväsendet!”
“Hon är bara ett barn”, försvarade Klara.
“Ett barn, ett barn! Varför är hon inte uppfostrad då? Jag lärde Simon att vara tyst och respektera äldre. Men din unge stampar som en elefant!”
Klara försökte skydda Maja, men det var svårt. Hon hörde allt, förstod allt. Blev tyst, osäker. När farmor kritiserade sänkte hon bara huvudet, gömde
