Hela mitt liv har jag bott på landet, nära Borås. För mig har jorden aldrig bara varit ett jobb, utan en riktig tröst. Den läker. Den ger styrka när allt känns hopplöst. När händerna är ner i myllan och ryggen värker av trötthet, då vilar hjärnan. Så har jag levt. Våren är odling, sommaren är hetta ogräsbekämpning, hösten är skörd, inläggningar, frysar, burkar och kryddor.
Min tomt är stor. Varje år odlar jag tomater, gurkor, auberginer, zucchini, paprika och majs. Frukt? Äpplen, plommon och körsbär. Av allt detta gör jag sedan förråd: chutney, salsa, zucchini-kaviar, sylt, saft, marmelad och inlagda grönsaker. Jag har en hel frysförråd där allt ligger prydligt sorterat – grönsaksblandningar, mos till mitt barnbarn, hemlagad pommes frites. Allt har sin plats. För så vill jag ha det. För jag vet att dessa små ting kommer att värma under vintern.
Mina barn är vuxna nu. De har flyttat hemifrån. Men när de kommer på besök åker de aldrig tomhänta. Bilarna lastas fulla med lådor, kassar och väskor. Och jag tycker inte det är synd – de är ju mina egna. Det här är ju till för dem.
Särskilt mycket tar Emelie, min yngste son Eriks fru. Hon berömmer alltid utan uppehåll: gurkorna, auberginerna, aprikossylten. Till och med barnbarnet får burkar med sig till förskolan. Jag ser hur hon älskar det. Och det glädjer mig – det erkänner jag gärna. Jag lägger ner hårt arbete, nätter med burkar och recept, och hon uppskattar det. Vad kan vara bättre?
Men på barnbarnets födelsedag förstod jag för första gången att allt kanske inte var som jag trodde. Festen var fin: underhållare, barn som skrek av lycka, vuxna runt det dukade bordet. Bland alla rätter stod mina inlagda gurkor, zucchini-kaviar och aprikossaft. Folk åt och berömde. Jag var glad, men en mening fick mig att reagera.
“Åh, det är de där underbara gurkorna! Jag får dem av Emelie hela tiden!” sa en av kvinnorna. “Dina, va? Otroligt goda. Köpta är inget mot dessa.”
Först förstod jag inte. Jag tänkte att hon kanske ofta besöker dem. Men sen kom en till och tackade för aprikossylten. Och på kvällen sa en tredje att hennes barn ätit zucchini-kaviar hela vintern.
Jag letade efter Emelie med blicken. Hon undvek att möta den. Nästa morgon, när vi var ensamma, frågade jag henne rakt ut:
“Emelie, delar du ut mina förråd?”
Hon suckade och tittade ner.
“Ja. Lite bara. De är så goda, alla frågar. Och du har ju så mycket. Jag ger inte bort allt, bara lite grann.”
Jag skrek inte. Jag blev inte arg. Men inuti kändes det tomt. Det gjorde ont. Jag kokat, burkat, vält, hållit koll på temperaturen – allt med egna händer. Och hon delar ut det som om det vore självklart.
Jag åkte hem med en klump i bröstet. Det är inte synd om sakerna. Men gör jag dem för främlingar? Jag är ingen affär. Jag är farmor, mamma, en kvinnan i sextioårsåldern. Idag kan jag burka fyrtio burkar. Men imorgon? Kanske inte. Om hälsan sviktar, Gud förbjude? Och de har vant sig vid att alltid finns där.
Nu står jag i köket igen. Kokar kaviar. Fyrtio burkar är redan klara. Och plötsligt tänker jag – kanske är det dags att förändra något? Min dotter har länge sagt att jag borde sälja. Jag har avfärdat det. “Det gör jag inte för pengar”, sa jag. Men kanske borde jag? Kanske, om jag inte sätta gränser själv, så gör andra det åt mig?
Jag kommer inte sluta dela med familjen. Men nu – bara på ärlig väg. Inte så att de kan ge bort till andra, utan så att de verkligen uppskattar det. Så att de vet att varje burk inte bara är “gott”, utan också slit, sömnlösa nätter, omtanke och kärlek. Och så att någon någon gång kanske tänker: “Hur mår mamma egentligen? Har hon ork? Skulle det inte vara bättre att hjälpa till, istället för bara att ta?”
