Hej du! Jag tänkte berätta en liten saga om Erik och hans familj, fast lite i svensk stil.
När Erik gifte sig med Alva blev svärmor, Anna, direkt förtjust i sin nya svärdotter. Alva hade faktiskt fångat hennes öga redan när Erik gick i högstadiet och sprang runt till danslektionerna med honom.
Erik, har du blivit kär eller vad? Du stirrar i spegeln som en ung tjurinna, säger Anna skrattande. Visa oss din fru sen.
Jag är kär, mamma. Du ser allt, du vet allt. Jag ska snart visa er, svarade Erik och sprang iväg med ett leende.
Anna drömde om en sonhustru som Alva snäll, väluppfostrad och riktigt vacker. Hon berättade för sin man under middagen:
Vem är den här Alvan då?
Hon är släktdotter till farfar Fredrik, han har uppfostrat henne själv. En riktigt jordnära flicka, så trevlig och rar.
När Erik och Alva kom över på kaffe, satt Anna ner och stirrade förvånat på dem.
Så du har läst mina tankar, Erik? Jag har alltid önskat mig Alva som svärdotter. Så fin i sina ögon, sa hon och de båda skrattade.
Bröllopet var en liten byfest i Lillköping. Inte så dyrt, men hjärtat var fullt av kärlek. Alva var inte den som rusade, men när hon tog sig an något gjorde hon det med omsorg och finess.
Vår lilla Alva är som en svalor, snäll och omtänksam, berättade svärmor Anna för grannarna. Vilken härlig hushållerska!
Snart föddes en son, Mårten. Han var för tidigt född och kämpade mycket i början, men växte så småningom till en lugn kille.
Åren gick. Eriks föräldrar gick bort, och två år senare dog även Erik plötsligt på gården när han bar in halm under den heta sommaren. Hjärtat höll inte längre. Alva och Mårten blev ensamma.
Mårten växte upp i ett lugnt liv på gården. De tog varje jobb med ro och tänkte igenom allt innan de började. De hade en ko, en häst, några grisar och höns, och odlade själv. Till skillnad från grannarna fanns det inga tjafs och skrik mellan mor och son.
När regnet kom och halmen inte hann bli torr, sa Alva med ett leende:
Ingen fara, son. Sommaren är lång nog för att torka allt. Grannarna tjafsade alltid om detta, men vi håller oss lugna.
Alva var alltid prydlig rena golv, tvättade gardiner, och hon gillade att laga mat, om än enkla rätter. Mårten älskade hennes mat, och Alva frågade ofta vad han ville ha nästa dag.
Grannen Anna kom förbi ibland och förvånas:
Alva, du har bara er två men så mycket mat på bordet!
Kom och sätt dig, säger Alva, Mårten äter gärna lite extra, även om han är liten och inte så bredskuldsig.
Ja, er son är inte lika stark som Erik, men han är söt som en liten björn, skrattade grannen. Någon gång får han en snäll man att gifta sig med.
I byn beundrades Alva och Mårten för sin renlighet, rättvisa och samarbetsvilja. När Mårten blev äldre ville han gifta sig. Han föredrog en högkvinna, men hans öga föll på Freja lång, stark och nästan en huvudlängd högre än honom. Hon var inte en skönhet i traditionell mening, men hennes energi och kvickhet lockade honom.
Alva suckade:
Hur kunde Freja bli min Mårtens fru? De är så olika. Men jag får stå ut.
Freja var livlig, pratglad och rätt så hetsig. Hon gick ofta i bråk med grannarna. Trots det bestämde Mårten sig för att hålla ihop.
Det är lugnt, mamma, vi får lösa det med prat, sa han.
Bröllopet gick stilla, inga bråk som ibland uppstår på landsbygdens fester. Folk drack lite för mycket och somnade var och en ute på gården, men natten gick lugnt över.
På morgonen började Alva plocka undan efter festen. Freja hoppade in och gnällde:
Varför måste vi städa? Vi kunde bara flytta på papperna.
Lägg dig ner och vila, säger Alva. Jag fixar resten.
Freja muttrade om rykten att hon var en dålig svärdotter, men Alva svarade bara med ett leende. Så fortsatte deras liv ibland stormigt, ibland fridfullt.
Mårten jobbade på verkstaden i närheten av Mora och ibland undrade folk hur han klarade av att leva med en så stark och envis fru. Han bara ryckte på axlarna.
Deras son, Tim, föddes ett år senare. Han hade svårt att sova på natten och Alva märkte att Freja knappt gav honom mjölk. En natt smög Alva in och gav honom en skopa mjölk i smyg. När Freja såg det skrek hon:
Du räddade min son från att bli en svagling! men Alva bara nickade och fortsatte.
Tim växte stark och gick i skolan i Mora. Alva och hans far, Lars, var alltid där för honom, medan Freja ofta tjafade med dem. Trots allt lyckades Tim gå bra i skolan och hade en mjuk relation med sin mormor.
När Tim började på gymnasiet i Örebro, mötte han en flicka som heter Tove. Hon var snäll och påminde lite om Alvas ungdom. Tim berättade för sin mormor om Tove.
Åh, Tove låter underbar, sa Alva och såg honom med värme. Jag ska be för er.
Tim började planera för framtiden, lovade att återvända hem med ett jobb och kanske bygga ett nytt hus där Alva kunde bo med honom. Han kände att allt han fått av sin mormor nu skulle komma tillbaka.
Och så, kära du, slutar min lilla saga om Erik, Alva, Mårten, Freja och deras barn. Livet går sin gång, med stormar men också med lugna stunder, och kärleken håller dem ihop. Vi hörs snart igen!
