“Vi bor här till sommaren!” Hur jag slängde ut min fräcka svägerska och bytte lås.
Porttelefonen ylade som en ambulans sju på morgonen, lördag, den enda dagen jag skulle få sova ut efter kvartalets bokslut. På skärmen dök Malin upp min makes syster. Hon såg ut som om hon hade tänkt storma Slottet, och bakom henne stack tre råttbo till frisyrer fram.
Erik! vrålade jag, utan att ta luren. Din familj. Ta hand om det.
Min man stapplade ut ur sovrummet i bakvända kalsonger. Han visste: när jag tar den där tonen är lojaliteten till hans familj faktiskt under nollpunkten. Medan han durrade något urskuldande i luren, stod jag redan i hallen med armarna i kors. Min lägenhet mina lagar. Den här trerummaren centralt hade jag skrapat ihop till och slipat av bolånet långt innan vi hamnade på Skatteverket ihop. Allra helst vill jag alltså slippa objudna gäster.
Dörren flög upp, och flocken brakade in i min skinande, dilldoftande hall. Malin, bärande på halva IKEA:s sortiment, hälsade inte ens. Hon puttade undan mig med höften, som om jag var en blomkruka.
Amen ärligt, tack gode Gud att vi äntligen kom! utbrast hon, släppte väskorna rätt ner på det italienska klinkergolvet. Saga! Du står ju i dörren sätt på vatten. Barnen är ju utsvultna!
Malin, min röst var jämn, men Erik såg ut att vilja dra t-shirten över huvudet. Vad pågår?
Men sa inte Erik? hon spärrade upp ögonen och körde igång värsta “jag är så oskuldsfull”. Vi ska renovera! Totalrenovering! Rör, golv, väggar allt ska brytas upp. Man kan inte bo där man dammar ju ihjäl. Så vi tänkte vi stannar hos er en vecka. Ni har ju så mycket plats. Onödigt att det bara står tomt!
Jag stirrade på min man, som nu blev plötsligt fascinerad av taket han fattade att han skulle halshuggas till kvällen.
Erik?
Men Sagahon är min systerdet är bara barnen och Malin, en vecka, dammeten vecka max
En vecka, fräste jag. Sju dagar. Ni ansvarar för maten. Inga barnjakter genom lägenheten, ingen rör mina väggar och ingen närmare mitt arbetsrum än en armlängd. Och det ska vara tyst efter tio.
Malin suckade överdrivet:
Åh, så tråkig du är, Saga. Ni svenskar alltså, regler och plikt. Men okej. Var sover vi? Hoppas inte på golvet!
Och där började mitt lilla husliga inferno.
“En vecka” blev två. Tre. Min fina lägenhet, som jag städat till perfektion och dekorerat för pengar jag kunde köpt en Volvo för, förvandlades till en kvartersgård. I hallen låg skor i drivor, köket såg ut som en skolmatsal efter torsdagsköttbullar: fett på stenskivan, smulor som log mot mig från golvet, klibbiga fläckar. Malin spankulerade omkring som en slottsfru med tjänstefolk.
Saga, du har ju inget alls i kylen? ropade Malin en kväll, kikandes in på de tomma hyllorna. Barnen måste ha yoghurt och Erik ska ju ha kött. Du tjänar ju så bra kan du inte ta hand om oss lite?
Du har bankkort, och ICA är öppet till sent framåt! Matleverans funkar också i Stockholm, svarade jag (sval som en glasblåsarskulptur).
Snåljåp, muttrade hon och smällde igen dörren så Kalles tuber skallrade. Du kan ju inte ta med dig pengarna i graven, visst vet du det!
Men det brast slutligen när jag en dag kom hem för tidigt och fann mina syskonbarn i mitt sovrum. Den äldsta studsade på min säng, ortopedmadrassen för halva årslönen, medan lillungen ritade på väggen med min Tom Ford-läppstift. Limited edition.
UT! röt jag, så barnen flög som höstlöv.
Malin dök upp och såg kaoset på väggen och läppstiftet.
Men det är bara barn, Saga! Herregud, det är en liten streck, du torkar väl bort. Och läppstiftet vem bryr sig? Köp nytt. Förresten vi blir kvar till sommaren, det dröjer med renoveringen. Och det är ju så trevligt med hela familjen samlad!
Erik stod bredvid som en möglig kökshandduk. Orkade inte ens pipas.
Jag sa inget. Gick in i badrummet och andades djupt, inte för att lugna ner mig, utan för att hålla mig från brott.
Senare gick Malin in i duschen mobilen låg kvarglömd på köksbordet. Skärmen blinkade till: stort, fetgående meddelande från “Ulrika Hyresvärd”: “Malin, nu är hyran för nästa månad insatt. Hyresgästerna undrar om de kan stanna till augusti?”
Ett bankmeddelande slog till: “Insättning + 30 000 kr”.
Inombords föll allt på plats. Inget jäkla renoveringskaos Malin hade hyrt ut sin stuga svart, kashat in och bosatt sig hos oss all inclusive för att spara pengar. Girig business plan, på min bekostnad.
Jag plåtade av hennes sms. Inget darr, mest kylig glasklar ilska.
Erik, till köket, kallade jag.
Visade kvickt fotot. Han blev först röd, sen blek.
Saga, det måste varanågot fel?
Något fel, ja. Att du inte kastat ut dem för länge sen. Du har ett val: imorgon är de ute, eller så åker du också. Med hela cirkusen.
Menvar ska de ta vägen?
Vet ej. Tälta på Djurgården, sova på Riche om cashen räcker.
På morgonen anmälde Malin att hon “skulle kolla på fina skor i city”. Barnen dumpades till Erik.
Jag väntade tills hon gick.
Erik, ta med barnen och gå ut. Gärna länge.
Varför då?
Här behöver städas ordentligt från skadedjur.
När de gått ringde jag låssmeden. Sen ringde jag grannsamverkanspolisen Kristoffer.
Nu var det färdigspelet sjysst värdinna nu var det dags för sanering.
Saga, det kanske är något missförstånd? ekade Eriks fråga i bakhuvudet när jag såg låssmeden byta ut hela låscylindern på mindre än tio minuter.
Fint lås, nickade han nöjt. Nu tar det en järnsåg och två timmar att komma in.
Precis vad jag behöver, sa jag.
Jag swishade honom en summa som skulle räckt till trerätters på Gondolen men ingenting är viktigare än sinnesro. Sen började jag samla ihop alla deras saker. Inte sentimental. Svarta sopsäckar, 120 liter, fullproppade: Malins bh:ar, barnens strumpor, deras gamla My Little Pony, inget viktades in bara! Malins smink, som ockuperat varenda plan i badrummet, svepte jag ner i påsen med en girig armrörelse.
Efter fyrtio minuter stod det en svart klädhög i trapphuset. Två resväskor hukade under lägenhetsklockan.
Kristoffer kom förbi precis polisbricka, trött blick.
Ägaren? frågade han.
Ja Saga Nilsson. Endast jag är skriven här. Snart dyker några folk upp och försöker tränga sig in. Kan du bevittna?
Han ryckte på axlarna. Släkten?
Fd. Numera inkräktare.
En timme senare kom Malin, dinglande med påsar från NK, strålade som en julgran tills hon såg sopsäckarna, mig och polisen i dörren.
Vad håller du på med! Det är mina grejer! väste hon.
Allt är ditt, Malin. Ta med det och stick. Hotellet är stängt.
Hon sprang mot dörren men Kristoffer stoppade henne.
Bor du här? Folkregisterad?
Jag är här som gäst! Systers dotter! Var är Erik? Jag ska ringa!
Gör det. Han svarar nog inte. Han förklarar för barnen exakt hur företagsam deras mamma är.
Malin slog numret, upptaget, igen. Ingen Erik. Spagetti till ryggrad.
Du kan inte göra så här! Vi har ingenstans att ta vägen, jag har barn!
Sluta bluffa. Hälsa till Ulrika och fråga om de förlänger hyresavtalet. Annars får du väl sova där själv.
Hon tappade hakan.
Hurdu
Lås mobilen nästa gång, entreprenör. Du har nallat min mat, trashat min lägenhet och bott gratis medan du cashat in svart. Grattis men festen är slut.
Jag la till, lågmält och skoningslöst:
Hämtar du inte grejerna nu, polisanmäler jag dig. Svart uthyrning, obeskattade inkomster, och vi torrlägger Kungsholmen med polisinsats.
(Guldringen som “försvunnit” låg i mitt kassaskåp, men det vet ju inte Malin.)
Malin greppade påsarna, svor och beställde taxi med darrande fingrar. Kristoffer såg road ut inget protokollskrivande ikväll.
Hissdörrarna slogs igen bakom Malin och hennes IKEA-axelväska och hennes kraschade sparplan.
Tack för hjälpen, muttrade jag till Kristoffer.
Ring om det händer igen, men bästa låset jag sett, log han.
Jag stängde dörren. Det nya låset klickade till, ljudet var fysiskt tillfredsställande. Städfirman var halvvägs, klorindoften låg som ett norrsken genom lägenheten.
Erik kom hem två timmar senare. Ensam barnen övertlämnade till Malin när taxin gick.
Sagahon är borta.
Det vet jag.
Hon sa så mycket om dig
Äh, folk som kastas av skeppet gnäller alltid som råttor.
Jag satt i köket och drack mitt kaffe ur min egen, hela kopp. Inga fler läppstiftsmålningar på väggen. Bara mina varor i kylen.
Visste du om andrahandsuthyrningen? frågade jag.
Nej! Jag lovar, Saga!
Om du vetat, hade du ändå inget sagt det vet du själv. En gång till och dina väskor hamnar på samma hög som deras. Förstått?
Han nickade, fort och nervöst han visste att jag menade allvar.
Jag tog en klunk av mitt kaffe.
Perfekt.
Varmt, starkt och, viktigast av allt, drucket i total, helig tystnad, i min egen lägenhet.
Ingen krona. Bara en självklar känsla av: här är det jag som bestämmer.
