Men snälla, Siv, ska du börjar med det här igen? Vi har ju sagt: landet ska vara för avkoppling och själslig vila, inte någon tvångsarbetsplats. Jag är här för att andas frisk luft, inte för att stå på knä bland morotsraderna. Ser du inte? Jag har nygjorda naglar och ryggen värker efter en hel vecka vid datorn. Jag sitter inte framför skärmen hela veckan för att sedan gräva i rötter på helgen.
Josefin rättade till sin bredbrättade solhatt, gömde sig bakom solglasögonen och lade sig bekvämt i vilostolen. I ena handen hade hon ett glas sval flädersaft och i andra mobilen. Hon tittade inte ens åt min mamma, Siv Andersson, som stod ute på täppan med hackan i handen och svettpärlor i pannan.
Siv suckade tungt. Solen gassade ovanligt starkt för att vara maj, och odlingsjorden slukade alla krafter. Ogräset växte snabbare än man hann blinka, och hotade att kväva både morotsplantor och rödbetor. Bredvid, på nästa rad, kämpade min pappa, Bengt Andersson, framåtböjd och stönande medan han ibland rätade på ryggen för att hämta andan. För honom var landet livets grund, han visste vad det innebar.
Josefin, jag ber dig inte röja nytt land, sa mamma lugnt, dämpande sitt stigande missnöje. Rensa åtminstone jordgubbarna. Det tar max tjugo minuter. Jag hinner inte med, titta på all gröngräs! Och du vet, Viktor, han tycker om när det är rent bland bären när han kommer och hälsar på.
Han får väl köpa bär på ICA om han vill ha det, mumlade Josefin, knappt tittande upp från mobilen. Och dessutom finns det jordgubbar året runt nu, både här och utomlands, till och med vattenmelon i februari. Ingen dör utan trädgård. Allt detta du håller på med, det är gamla svenska vanor trädgårdskult. Om man räknar bensin, gödsel, arbetstimmar, och medicin för ryggen, är de där morötterna värda sin vikt i guld.
Diskussionen var inte ny. Sedan Viktor, mitt enda barn och Siv och Bengts son, gifte sig med Josefin hade landet blivit en stridszon för två olika världsbilder. Mina föräldrar växte upp med eviga somrar där hemodlat blev vintermat och varje litet bär var värt sin tid. Josefin, storstadsbarn ut i fingerspetsarna, förstod aldrig varför folk slet med ohyra när man kunde gå och köpa vakuumförpackat när som helst.
Själv stod jag då vid grillen och försökte vara neutral. Å ena sidan tyckte jag synd om mina föräldrar, å andra sidan var det tystaste sättet att inte bråka med frun. Josefin kunde sura i dagar, så det var lättare att ställa sig vid gräsmattan och fixa ett par rader själv när ingen såg, bara för husfridens skull. Fast hon gillade inte det heller, hon ville att landet skulle vara vila, inget annat.
Mamma, pappa, släpp det, ropade jag över gräsmattan. Snart grillar vi korv och fikar. Jag hjälper till att vattna senare ikväll.
Vattna är bra, pojk, sa pappa och log snett. Men ogräset, det väntar aldrig. Nåja, Siv, vi klarar detta själva. Det är ändå vi som vill ha det här.
Mamma teg, men hennes ögon blixtrade medan hon återgick till rad efter rad med ogräs. Det var inte att det var tungt som sved, utan hur det blev. De hade byggt stugan, anlagt trädgården, med förhoppningar om ett ställe där hela familjen hjälptes åt. Istället kände de sig som tjänstefolk för den yngre generationens spatserande på gräsmattan.
Sommaren rullade vidare. Juni övergick i het juli. Varje fredag kom vi ut med bilen från Stockholm med marinerad kyckling, cider och glass. Josefin sov halva förmiddagen. Efter lunch bredde hon ut sitt badlakan på det nyslagna gräset (som pappa klippt) och solade. Mamma snurrade som en hamsterrad: rensade, vattnade, matade, skrämde bort sniglar. Dessutom lagade hon frukost, lunch och middag åt oss, för “här blir man hungrig av den friska luften”.
Josefin hjälpte inte direkt till i köket heller.
Gud, Siv, din soppa är magisk, jag kommer aldrig att lyckas koka en sån. Och dina små piroger helt otroliga! Du är ett geni vid spisen!
Mamma smälte för beröm, glömde egoboostens pris och återvände till köket medan Josefin bläddrade i magasin ute på verandan.
En dag i juli när hallonen mognat, kom det till bråk. Buskarna ruttnade av bär och det var akut att plocka. Siv hade huvudvärk och högt blodtryck den morgonen.
Josefin, kan du plocka lite hallon? bad hon. Det är synd om det ruttnar. Jag tänkte koka sylt till er.
Josefin såg ogärna på de taggiga grenarna.
Det är brännässlor där och mygg, jag kommer få utslag. Och dessutom kan jag köpa sylt på Coop, varför hålla på?
Jag vill inte ha köpesylt! röt mamma. Där är det bara tillsatser och kemikalier, här är det äkta! Kan du inte lägga en halvtimme?
Nej! snäste Josefin. Jag är ingen bärplockare. Vill ni ha så gör det själva. Jag föredrar utan sylt, bättre för figuren ändå.
Följden blev att jag smög mig ut medan Josefin duschade och plockade hallon tills mina armar såg ut som kattklös. Mamma såg på mig, och jag såg sorgen i hennes blick. Hon kokade sylt utan ett ord, staplade burkar i matkällaren och tänkte: “Det får stå där till vintern, och då får vi se vad vi ska äta.”
Augusti kom med knipande hetta och överdådigt med tomater. Växthuset mammas stolthet bågnade av röda, gula och orange frukter, varenda tomat perfekt, som små solar. Sedan kom gurkorna, spröda och gröna, och paprikorna mognade.
Jobbet tredubblades. Nu var det både skörd och konservering. Hela köket blev ett litet syltkokeri: burkar steriliserades, lagen kokade, dofter av dill, vitlök och svarta vinbärsbald spred sig över tomten.
Josefin gick förbi syltburkarna och sniffade förnöjt.
Åh, vad gott det luktar! Inlagda gurkor är favoriten, Viktor älskar dem. Har du gjort den där goda lechon i år? Vi åt upp hela burken sist!
Ja då, sa mamma kort medan hon skruvade på ännu ett lock. Hon hade knappt suttit ner hela dagen.
Underbart vi tar med oss ett större gäng burkar sen. Det ni gör är så mycket bättre än det på ICA.
Siv svarade inte. Hon såg på Bengt som satt och rensade lök. Han mötte hennes blick och skakade sakta på huvudet. De behövde inte säga mer.
September innebar potatisskörd, höjdpunkten på landet och det mest arbetsamma. Gräva, sortera, torka, bära. Mamma hoppades att nu, NU skulle kanske mitt och Josefins samvete ge oss kraft. Mycket sattes, till två hushåll.
Men på fredag ringde jag med skuld i rösten:
Mamma, vi kommer inte i helgen. Josefin ska på tjejmiddag, vi är bjudna på restaurang. Ni får nog ta potatisen själva… eller så tar vi det nästa helg?
Då ska det regna, Viktor, viskade mamma. Potatisen ruttnar i jorden då.
Jaja, men ni kan väl anlita nån jag Swishar pengar. Eller fråga nån av byborna? Alltid nån som behöver en hundring.
Att leja folk var lönlöst, de gamla där hade nog sitt, dessutom var de inte att lita på. Så mamma och pappa kravlade sig ut till odlingen själva.
De två dagarna glömmer de aldrig. Kropparna värkte. Pappa grävde, mamma plockade och sorterade. De pausade för hjärtmedicin och värmesalva. På söndagen var allt klart: tjugofem säckar av finaste King Edward. Och morötter, rödbetor, squash, pumpa hela matkällaren var full av eget, prydligt staplat.
Två veckor efter att landet stängts för säsongen dök vi så plötsligt upp i bilen, med tomma lådor och påsar.
Hej! Josefin sken som en sol. Nu ska allt hem till stan. Viktor, hämta korgarna behövs många. Fem lådor äpplen, fyra potatissäckar minst. Morötter, rödbetor, sylt jag hämtar själv nere hos er. Allt ska med, särskilt gurkor och tomater i egen lag!
Mamma stod i fönstret och såg Viktor öppna bagageluckan. Värmen, myggen i hallonsnåren, silverburkarna och pappas ömma rygg allt kom tillbaka till henne. I huvudet virvlade känslor medan Josefin satte igång att planera som om stället var ett gratis grossistlager.
Bengt, kom, viskade mamma. Ser du det här?
Jag ser, Siv. Vad vill du göra?
Du bestämmer. Du har slitit mest här.
Mamma rätade på ryggen, rättade till huvudet och gick ut på trappan. Jag var just på väg efter fler lådor till skjulet, Josefin beordrade som vanligt.
Viktor, stanna där, sa Siv tydligt.
Jag stannade förvånat. Josefin stannade mitt i att bita av ett äpple.
Vad är det, mamma? Vill du ha nyckeln till matkällaren?
Nej, ni behöver inte någon nyckel, svarade Siv lugnt. Och era lådor kan ni lasta tillbaka in i bilen. Ni åker hem tomhänta.
Vad menar du? Josefin spärrade upp ögonen. Eh, det är väl självklart att vi tar med skörden? Vinter är på väg.
Just det, Josefin. Vinter är på väg. Kommer du ihåg den där fabeln om syrsan och myran?
Mamma, nu är du väl barnslig. Vi är ju en familj ska du neka oss potatis? Du själv sa att ni har för mycket för två gamla!
Då ruttnar det hellre där det är och det blir i så fall mitt ansvar. Eller så säljer vi. Eller ger till grannen, som hjälpte oss en dag ni var på krogen. Men till er inte en enda burk, inte en rot.
Är det här någon slags bestraffning? Ni är väl föräldrar ska ni hålla inne potatis för det här? Det trodde jag inte om dig! skrek Josefin.
Det är inte straff, Josefin. Det är rättvisa. Du har hela sommaren klagat över att landet är för dyrt och onödigt. Nu får ni handla på Coop, som du ville. Varför ta vårt, som ni kallar “lyxgrönt”? I butiken är det redan paketerat, ni slipper smutsa ner er.
Men det är bara kemikalier i butiksmaten! utbrast Josefin.
Och för hemodlat får man arbeta eller betala, sa pappa Bengt, och ställde sig vid mammas sida. Du rörde inte ett finger, inte ens för hallonen. Och nu står du här med tomma korgar, som om det var ett gratis lager. Nej, nu är det slut.
Jag skämdes djupt. Jag såg på mamma och pappa och det gick upp för mig: de har fullkomligt rätt. Jag kom ihåg varje gång jag avfärdat mammas böner, eller bara låtit Josefin styra och själv dragit mig undan.
Förlåt, sa jag tyst. Förlåt.
Det är lugnt, pojk, sa mamma med mild röst. Bara kom ihåg: man kan inte bara ta. Kärlek är handling och respekt för andras arbete.
Jag gav mamma en varm kram. Pappa skakade hand rejält. Sen gick vi.
Josefin sparkade ilsket på gruset, kastade äpplet bakom sig och satte sig sur i bilen. Vi åkte tillbaka till Stockholm.
Landet låg öde, löven virvlade runt förstukvisten.
Var vi för hårda, tror du? sa pappa till mamma när vi satt inne vid kaminen på kvällen.
Det behövdes, svarade hon lugnt. Annars förstår de aldrig mat växer inte magiskt.
Det blev vinter. Kontakten var mager. Jag ringde ibland, men Josefin ville inte ha med mina föräldrar att göra.
En kväll när det doftade saffran och snön låg djup knackade det på dörren. Jag stod där, ensam med en påse och en bukett blommor.
Hej, mamma. Får jag komma in?
Vi drack te och smakade på den där hallonsylten. Josefin och jag hade köpt potatis på Hemköp, men den smakade som blöt papp. De inlagda gurkorna vi köpt till jul var oätliga, vattniga och sura. Då sa jag till henne: Så blir det när man bara njuter av resultatet men aldrig bryr sig om vägen dit.
Jag plockade upp ett kuvert och la på bordet.
Här är pengar. Vi har funderat ni skulle fått bra betalt för er skörd om ni sålt till REKO. Låt oss köpa lite. Inte som almosor, utan som en investering i nästa säsong. Använd till frön, eller laga växthuset.
Pappa började protestera, men mamma la handen på hans arm:
Så får det bli, Viktor. Det där blir start till ny odling. Nästa år hjälps vi åt. Och då blir det ännu godare.
Vi packade en kasse: gurkor, tomater, lecho till Josefin, lite svamp, en säck potatis och morötter.
Jag sa hejdå, och när jag gick förstod jag att vi hade lärt oss något viktigt. Snålhet handlade inte om portioner, utan om att kräva allt från andras slit. Redan till påsken lovade vi att komma ut på riktigt, med arbetskläder och arbetshandskar.
Till midsommar stod mammas inläggningar på vårt bord, men den här gången såg Josefin på burkarna med nya ögon.
Viktor, nästa år sätter vi ännu mer squash, jag vill testa en ny kaviar till smörgåstårtan. Den gör jag själv.
Det var världens bästa julklapp att berätta för mamma.
En lärdom jag kommer bära vidare är: I Sverige växer inget av sig själv. Det vi får, får vi för att någon lagt ner kärlek, svett och tid. Allt värdefullt i livet kräver en insats och delar vi på arbetet, då smakar också julbordet himmelskt.
