Fredag 5 juli
Återigen utspelade sig samma gamla saga ute vid vårt sommarställe i Dalarna. Jag satt i skuggan under äppelträdet, drack mitt svarta kaffe och hörde hur Solveig klagade för min mor, Birgitta Lundgren.
Men Birgitta, snälla någon, vi pratade ju om det här. Landet är ju till för vila, inte slavarbete! Jag är här för att andas frisk luft, inte för att gå böjd bland jordgubbsraderna som nån gammeldags dräng. Naglarna är precis nyfixade och ryggen är mör efter veckan på kontoret. Hela poängen är ju att vila upp sig på landet nästan, eller hur?
Solveig hade slagit sig till ro i solen på däckstolen och gömde sig bakom sina stora solglasögon och en stråhatt. I ena handen höll hon ett glas fläderlemonad, i den andra sin mobil. Min mor stod på knä i landet, svettig i pannan, och rensade ogräs bland morötterna.
Mamma suckade djupt. Första veckorna i juli hade värmen legat tung som en filt över landskapet, ogräset växte nästan medan man såg på. Far, Björn, arbetade i potatislandet medan han pustade och böjde sin stela rygg ibland. Han hade redan fyllt sjuttio, men han bet ihop. Han visste att jorden slutligen ger tillbaka.
Solveig, jag ber inte att du ska vända hela landet, säger mamma vänligt. Kan du inte åtminstone rensa jordgubbslandet? Det är bara tjugo minuter jag hinner annars inte. Anton kommer ju snart och gillar färska bär.
Anton kan väl köpa hallon på ICA om han vill ha, svarar Solveig utan att ta ögonen från mobilen. Allt finns ju året runt nuförtiden, även svenska jordgubbar, och dessutom vattenmelon om lusten skulle falla på. Det här med självförsörjning, det är så mossigt, Birgitta, ursäkta, men det är en rest från gamla tider. Om man räknar in bensin, gödsel, ryggont och kaffe borta på caféet så blir ju de där morötterna rena guldklimparna.
Den där diskussionen är vi alltför vana vid. Sedan Anton, min bror, gifte sig med Solveig från Stockholm, är vårt landställe mer en arena för generationskrockar än en gemensam fristad. För mor och far är landet en plats där man jobbar och vid skördetid får se resultatet. För Solveig förstår jag att det hela är obegripligt varför ska man ens anstränga sig när allt går att köpa för ett par hundralappar på Coop?
Anton stod vid grillen och vände köttet. Alltid försökte han hålla sig neutral. Han tyckte förstås synd om våra föräldrar, men ville samtidigt slippa bråk med sin fru. Solveig kunde ju tiga i dagar och Anton hade inte orken att hålla emot han grävde hellre själv i smyg om det behövdes lugn på hemmaplan. Men Solveig gillade det inte heller. Han var där för att vila, inte för att, som hon självt sa, “slita på föräldrarnas mark som nån lantlolla”.
Släpp det nu, mamma, sade Anton från grillen. Vi ska äta snart. Sen hjälper jag till och vattnar senare ikväll.
Vattna är ju något, sade pappa Björn. Vi fixar resten, Birgitta. Med eller utan hjälp.
Mor pressade ihop läpparna, men sa inget. Hon lutade sig åter över raderna, slet ogräs med ilsken energi. Det var inte att det var för tungt, det visste jag. Hon älskade marken. Det var hur Solveig såg på det, hur landet blivit en service för storstadsborna, inte ett hem där alla bidrog.
Veckorna gick. Anton och Solveig kom nästan varje helg med kycklingspett och plastbyttor från kvarterskrogen. Solveig sov till elva, la ut filten på gräsmattan (nyklippt av far förstås), tittade på mobil, solade. Mor jagade sniglar, grävde, vattnade och lagade mat för sex personer. “Vi får alltid sån aptit här på landet!” skrattade Solveig och tog för sig av mors mat.
Solveig gjorde inga utfall i köket.
Herregud, Birgitta, vilken kycklinggryta! Så där gott blir det aldrig när jag lagar. Och dina bullar! Du är ett riktigt köksproffs, vet du det?
Mor mjuknade genast vid minsta beröm, somnade nästan stående men lagade gladeligen nya satser. Solveig stenade på paddan på verandan.
När hallonen var klara gick mor en dag ut och bad Solveig:
Kan du plocka lite hallon? De är övermogna nu.
Solveig rynkade näsan.
Där är nässlor, och förresten bits myggen du kan få ett par burkar färdig sylt från ICA istället?
Men jag vill inte ha köpesylt! mor kunde inte låta bli. Den är full av tillsatser. Det tar en halvtimme, knappt.
Det är för mycket begärt. Jag tänker inte plocka bär, säger Solveig. Gör det själv om det ska vara så viktigt.
Så Anton smög sig och fyllde en hink medan Solveig duschade. Mor såg på, hjärtat tungt. Hon kokade stilla sin sylt, staplade burkarna, tänkte: “Det blir till vintern. Då frågar nog någon efter hemmagjort i alla fall.”
Augusti förde med sig tomatflod. Växthuset dignade av röda, gula och svarta frukter; gurkorna låg i högar. Det var lagringsdags. Kökets unika läge hela huset doftade dill, vitlök, vinäger.
Solveig gick ett varv.
Vad gott det luktar! Anton älskar dina inlagda gurkor. Vi får ta några burkar av de där, va? Och så det där paprikainlägget du gjorde förra året, sånt fick vi aldrig lika gott själva.
Visst, svarade mor kort, medan hon lade på locken.
Sen kom skördefesten. Potatis, morötter, lök, squash, rödbetor det plockades och sorterades. Mor hoppades att “ungarna” skulle hjälpa till. De kom dock inte den helgen Solveig hade bokat restaurang till väninnans födelsedag.
Kanske kan ni hyra någon, föreslog Anton i telefon. Jag kan swisha.
Grannarna själva har mycket att stå i och ingen vill längre hjälpa. Det blev min mor och far, hopkrupna över jorden med värkande ben, varsamt tog de hand om allting. 25 säckar potatis, lådor med morötter och betor, purjolök, en hel höstsamling. Källaren blev full.
Två veckor senare, när fälten var vinterredo, dök Anton och Solveig upp i sin bil. Med tomma backar och kassar.
Hej på er! Vi är här för att hämta årets skörd, nu fryser det snart bättre att ta hem allt. Vi kan lasta rakt i bilen, sade Solveig glatt och började sortera bland lådorna.
Hon satte en påse äpplen i handen, tömde korgen på potatis och föreslog att Anton skulle bära konserver. Mor stod tyst i fönstret och såg hur de nu ville ha resultatet men inte varit med på hela vingliga resan. Pappa Björn stod bredvid henne, tyst.
Mor gick ut på trappen, kall som novembervinden.
Anton, du kan ställa tillbaka lådorna i bilen. Och ni behöver inte nyckeln till källaren.
Solveig stelnade till.
Vad säger du? Vi behöver ju för hösten! Vi är ju familj! Menar du på allvar att du tänker neka din egen son mat?
Ja, sade mamma. Den skörd vi tog vara på tillsammans, finns. Det som vi släpade ihop medan ni åt nåsse goda biffen och badade, det är vårt. Jag är ledsen, men så är det. Man kan inte förvänta sig att alltid få utan att någonsin ge.
Solveig blev röd i ansiktet.
Är det här nån sorts straff? Ska du lära oss en läxa? Jag ska berätta det här på jobbet, folk kommer tro du är galen. Man nekar väl inte sitt eget barn mat!?
Anton stod tyst. Han förstod, det såg jag. Han skämdes. Jag såg det. Till slut sa han:
Förlåt, mamma. Vi förtjänade inte det där. Jag borde hjälpt till. Solveig, packa ihop.
Solveig fräste och slängde ett äpple i rabatten, satte sig demonstrativt i bilen.
Mor lade handen på fars axel.
Man måste visa vad ansvar och uppskattning betyder, Kalle.
Ett par månader gick. Kontakten blev stum och kall. Telefonen plingade bara några gånger.
I december, dan före dan, ringde det på dörren hemma i Falun. Det var Anton. Han hade med sig en bukett tulpaner och en kasse. Innanför köksbordsdoften satt vi ner. Han berättade att de köpt potatis i butik, att den smakade ingenting. “Det går inte att jämföra, mamma.” Han räckte över ett kuvert.
Här är pengar för allt ni lagt ner, sade han försiktigt. Som ett sorts tack och så att ni kan köpa frö till våren.
Mor log och sa:
Det tar vi emot, men bara till nya frö och gödning. Och nästa vår, ja då hoppas jag ni kommer när vi sår och rensar, inte bara när det ska ätas.
Anton nickade. Till och med Solveig föreslog efteråt att hon kunde sköta tulpanrabatten nästa gång och använda handskar om det krävdes.
Och så, till slut, kunde vår familj sitta samlad och äta den där svenska maten som smakar allra bäst när man hjälpts åt att odla den.
Det här året fick jag lära mig något viktigt: uppskattning för andras arbete kräver att man själv deltar. Kärlek och omtanke syns inte bara i ord utan i ihopkletade händer, svettiga dagar och ömsesidighet.
Och nästa sommar, när vi samlas igen vid vårt röda hus med vita knutar, ska vi göra det tillsammans. På riktigt.
