Men snälla, Birgitta, nu börjar du igen? Vi var ju överens landet är till för att koppla av, för återhämtning, inte slavarbete. Jag har ju ett nytt nagellack, och ryggen värker efter veckans jobb på kontoret. Jag kommer hit för att njuta av luften, inte för att stå böjd över potatislandet. Det är faktiskt semester för mig också.
Ebba rättade till den vida solhatten och lutade sig bakåt i hammocken, gömd bakom mörka solglasögon. I ena handen hade hon ett glas saft med is, i den andra sin mobil. Hon ägnade inte ett öga åt sin svärmor, som stod mitt bland odlingsbäddarna och torkade svetten ur pannan med handens baksida.
Birgitta suckade tungt. Solen gassade, maj hade varit ovanligt varm och jorden skrek efter omvårdnad. Ogräs växte så man nästan såg det med blotta ögat, hotande hennes sköra morötter och rödbetor. På en intilliggande rad grävde hennes make, Lars, långsamt och med stela rörelser, ibland rättade han på sig för att sträcka ryggen. Han hade passerat sjuttio men gjorde sitt, både för att slippa tjafs och för att landet mättat många magar.
Ebba, jag ber dig inte plöja åkern, sa Birgitta försiktigt. Bara rensa lite jordgubbar, tar max en halvtimme. Jag hinner inte, se hur gräset tar över. Och Rickard kommer snart, han vill gärna ha bär till fika.
Rickard äter bär från ICA om han vill det, svarade Ebba utan att titta upp från mobilen. Jordgubbar finns ju året om nu, och vattenmelon dessutom. Det där odlandet är sådant slöseri! Tänker man på bensin, gödsel, all er tid och Kostnader för Voltaren, så är era morötter dyra som guld.
Den meningen hade Birgitta hört förr. Sedan sonen Rickard gift sig med Ebba hade landet blivit en evig dragkamp mellan generationerna. De äldre höll hårt vid att egenodlat smakar bäst och att det ger gemenskap och hälsa. För Ebba, riktig storstadsbo, var detta obegripligt allting finns ju redan i butik, tvättat och förpackat.
Rickard stod vid grillen och försökte att hålla sig neutral. Han ville inte såra sina föräldrar, men var rädd för Ebbas kalla tystnad om han tog Birgittas parti. Oftast fixade han en låda potatis själv, när ingen såg, för att få frid hemma. Men Ebba tyckte ändå att han slösade sin helg genom att jobba på svärföräldrarnas domäner.
Mamma, pappa, låt bli, ropade Rickard. Vi grillar snart, sen hjälper jag till att vattna.
Vattna räcker ju inte, sonen, svarade Lars torrt. Men vi fixar resten själva, kom Birgitta.
Birgitta bet ihop men teg. Hon böjde sig åter över landen, slet ogräs med skakande händer. Det var inte mödan det handlade om, utan attityden. Hon och Lars hade byggt huset, planterat allt, hoppats på ett gemensamt sommarhem. Men det slutade med att de var servicepersonal till de ungas semestrar.
Sommaren gick och mönstret höll i sig. Rickard och Ebba kom varje fredag kväll, med färdigmarinerat kött och läsk, ibland en tårta. Ebba sov till elva, sedan låg hon och solade på filten (gräset klippt av Lars). Birgitta fixade resten: rensning, vattning, bekämpning av skadedjur. Plus tre mål mat om dagen, för man blir ju så hungrig på landet.
Köksjobbet föll inte heller Ebba i smaken.
Åh, Birgitta, din ärtsoppa är fantastisk, aldrig att jag får till det så! Och dina piroger på färsk lök, ett mästerverk! Du är född kock!
Och Birgitta, svag för beröm, smälte och ställde sig åter vid spisen, medan Ebba bläddrade i modetidningar på verandan.
Så kom hallonsäsongen. De mörkröda bären höll på att ramla av om de inte plockades genast, och Birgitta hade svår huvudvärk av högt blodtryck.
Ebba, kan du plocka lite hallon? Annars försvinner de, jag tänkte koka sylt till er i vinter.
Ebba grimaserade inför de taggiga buskarna.
Nej, där är nässlor undertill och mygg. Jag köper hellre färdig sylt, ärligt talat. Eller vill du ha Icas?
Det är inte samma sak! Det är ju bara socker och aromämnen i butikssylten! Någon halvtimme kan du väl ge?
Nej, jag är inte någon bärplockare. Vill du ha sylt får du plocka själv. Jag vill hellre hålla formen.
Till slut smög Rickard ut och fyllde en hink under Ebbas ryggdusch. Han såg sliten ut, och Birgitta förstod att han led däremellan. Hon kokade ändå sylten, ställde prydligt i matkällaren. Det som är gjort är gjort, tänkte hon.
Augusti kom med tomater och gurkor i mängder. Växthuset, Birgittas stolthet, dignade av röda och gula frukter Oxhjärta, Rosita, Svart Prins. Skarpa dofter av dill och vinbärsblad fyllde hela huset när Birgitta kokte in.
Ebba gick förbi burkarna och snusade: Mmm, doften av hemmagjorda pickles! Rickard älskar dina inläggningar. Och har du gjort lecsó i år igen? Den var oslagbar förra året!
Jodå, svarade Birgitta trött. Armarna skakade efter dagens slit.
Perfekt! Vi tar med oss ordentligt när vi åker hem, butikernas är ju inget att ha.
Birgitta sa inget, bara utväxlade en blick med Lars.
Så gick september och det blev dags att ta upp potatisen. Hårt jobb, men nödvändigt. De hade satt för två hushåll.
Men på fredagskvällen ringde Rickard med svagt tonfall:
Mamma, vi kan inte komma i helgen. Ebba ska på födelsedagsmiddag med en väninna. Kan ni vänta till nästa helg?
De lovar regn då, potatisen ruttnar, svarade Birgitta stilla.
Annars får ni väl anlita hjälp. Jag swishar över, hyr någon i byn.
Men grannarna hade egna land och ingen av byns tappra var att lita på. Lars och Birgitta fick klara sig själva. Två slitiga dagar, med hjärtmedicin och Voltaren, men potatisen togs upp, allt lades i säckar. Källaren var full med burkar, morötter, rödbetor, pumpor.
Två veckor senare dök Rickard och Ebba upp med tomma backar i bilen.
Hej på er! Är det skördefest? Vi kommer för att hämta inför vintern. Rickard, hämta potatisen, ta med betor, morötter, burkar, äpplen
Ebba styrde och ställde. Birgitta såg ut genom köksfönstret, knöt näven i förklädet hon mindes hettan, myggorna, Lars stönande under bördan. Och Ebbas resonemang om att eget odlat var slöseri.
Lars, kom hit, sa Birgitta.
Jag ser, svarade Lars.
Hur gör vi?
Vi gör som du bestämmer. Det är ditt slit det handlar om.
Birgitta rätade på ryggen, lade ifrån sig förklädet och klev ut på bron just när Rickard öppnade förrådet och Ebba stack ner huvudet i matkällaren.
Rickard, vänta, sa Birgitta högt.
Vadå, vill du ha nyckeln?
Ta in backarna i bilen, sa Birgitta sakligt. De behövs inte.
Ursäkta? Vi ska ju hämta grönsaker. Det är ju för familjen.
Ja, Ebba. Men som sagan om myran och gräshoppan den som inte har hjälpt till, får klara sig utan skörd. Vi har slitit, ni har solat.
Men vi är ju familj! Ska ni vägra er egen son potatis?
Blir det över, ruttnar det här. Vi säljer eller ger bort till vänner som hjälpte. Inte en burk eller potatis till er.
Är ni helt sanslösa? Ni straffar oss!
Det är rättvisa. Ebba, du har sagt hela sommaren att landet är slöseri. Köp från butik. Betala för rena, tvättade grönsaker i förpackning.
Men butikens är ju fyllt av bekämpningsmedel!
Då får ni betala för hemodlat, sa Lars och ställde sig bredvid Birgitta. Pris: slitna ryggar och smutsiga händer. Ni rörde inte ett finger. Inte ens för att plocka hallon.
Rickard rodnade. Han mindes alla undanflykter och hur han låtit Ebba styra.
Förlåt, mamma. Jag fattar nu. Ebba, vi åker hem.
Aldrig! Ni är galna! Jag ska berätta för alla hur snåla ni är!
Tyst! skrek Rickard och Ebba tystnade förskräckt. Hon slängde halvätet äpple på grusgången och satte sig vresigt i bilen.
Rickard gick sakta tillbaka.
Förlåt. Jag borde ställt upp. Jag förstår nu vad ni menar. Man kan inte bara ta, det måste ges också.
Kör försiktigt, sa Birgitta mjukt. Och kom ihåg verklig kärlek syns i handling, inte prat. Och respekt för andras arbete, det är grunden för all samvaro.
De åkte. Tystnaden lade sig över trädgården. Gula löv blåste förbi.
Vi var hårda, kanske, suckade Lars. Men annars lär de sig aldrig.
Nej, Lars. Annars tror de att potatis växer av sig själv.
Tiden gick. Kontakten var sparsam. Rickard ringde kort några gånger, Ebba inte alls.
Vintern blev kall och snörik. Birgitta och Lars bodde i lägenheten i staden. Källaren och förrådet fyllda av god mat: mjölig potatis, krispiga gurkor, lecsó och sylt.
Strax före jul ringde det på dörren. Rickard stod där med en stor kasse och en bukett blommor.
Hej mamma. Jag undrar om jag får komma in?
Så klart, pojken min. Lars, nu är Rickard här!
De satt i köket, åt av den där hallonsylten. Rickard såg äldre ut, och mycket allvarligare.
Hur är det med Ebba? frågade Birgitta varligt.
Det är bra. Hon blev sur länge. Men du vet, vi köpte potatis på Coop. Den smakade ingenting! Gurkorna vi köpte för 40 spänn burken gick inte ens att äta bara ättika. Vi kastade alltihop.
Birgitta teg och hällde mer te.
Då sa jag till Ebba: Här har du resultatet av att bara ligga i hammocken. Vi bråkade, men hon tyckte faktiskt det var pinsamt till slut. Igår sa hon: Kanske har vi haft fel? Vi har utnyttjat dina föräldrar.
Rickard lade upp ett kuvert.
Mamma, pappa. Här är pengar. Vi har räknat ut vad grönsaker och inläggningar kostar hos en gårdsbutik. Ta emot det här det är ersättning för allt ni gjort. Vi vill köpa av er i år, fast på rätt sätt.
Lars skulle protestera, men Birgitta lade handen på hans arm.
Det går bra, Rickard. Vi tar emot det men inte som betalning, utan som ert bidrag till vårbruket. Nya glas till växthuset, gödsel och frön. Det är er insats.
Hon öppnade skafferiet och plockade fram burkar ur reservförrådet.
Kom så tar vi vad ni behöver, Lars.
De packade kassen full: krispiga gurkor, tomater, lecsó, svamp, potatis och morötter.
Tack, sa Rickard. Förresten, Ebba vill gärna hjälpa till i vår. Jag lovar, vi kommer på Valborg jag fixar växthuset och hon tar hand om blommor och sallad. Hon har hittat trädgårdshandskar som funkar med manikyr.
Härligt, log Lars. Kanske smakar kaffet och grillmaten ännu bättre efter lite arbete.
Rickard gick därifrån, medan Birgitta stod länge vid fönstret och såg ut på snön. Hon kände sig lättad. Lektionen hade gått hem det kanske var hårt, men nödvändigt. Nu visste hon: till nästa sommar skulle landet vara fullt av familj igen, och potatisen smaka ännu bättre odlad tillsammans, utan agg.
På Rickard och Ebbas julbord fanns för första gången hemlagade grönsaker från landet. Ebba, när hon la upp svampen, sa tankfullt:
Ska vi inte sätta dubbelt med squash i år? Jag har hittat ett nytt recept på squashkaviar det blir godare än på burk. Det vill jag göra själv.
Och det var den bästa julklappen Birgitta kunde tänka sig, som Rickard sedan berättade för henne.
