Jag minns så väl, det känns som en annan tid nu. Det var under de där varma, ljusa somrarna i Småland när vi precis höll på att renovera min man Oskars barndomshem, det gamla huset som hans farmor lämnat efter sig. Oskars syster, Linnea, var samtidigt iväg och njöt av bekvämligheterna på sommarpensionat vid kusten, medan vi slet med hammare och spik. Nu vill hon bo hos oss för att få det bekvämt, trots att hon valde bort allt arbete.
Oskar och jag la fram ett förslag; om vi båda hjälptes åt ekonomiskt och praktiskt, kunde vi rusta upp hela huset tillsammans. Men Linnea avböjde propert. Hon hade inget intresse av att investera i ett slitet trähus på landet. Då var det hennes eget val, tyckte vi.
Farmors hus låg på landet strax utanför Växjö, lagom nära stan för att man skulle kunna pendla om man hade bil, vilket vi hade. Båda halvor av huset liknade varandra, varsin ingång men gemensam trädgård och förråd. Redan när arvet fördelades, efter att svärmor genast tackat nej och föredragit sitt liv uppe i Stockholm, var Oskar och Linnea helt överens.
Oskar och Linneas make Fredrik hjälptes åt med att laga taket och förstärka grunden. Tanken var att fortsätta tillsammans, men Linnea blev arg och vägrade lägga energi på en skranglig stuga mitt i ingenstans. Fredrik vände bort blicken, det var ingen idé att bråka med henne.
Vi längtade verkligen efter eget hem, trötta på att trängas i en liten etta. Att bygga nytt var uteslutet det hade vi aldrig haft råd med på våra lärarlöner. För Linnea var huset mest en sommarbostad. Hon tänkte grilla, sola, kanske ta hit vänner någon vecka om året. Tydligt sa hon till oss: Räkna inte med mig.
Så vi, Oskar och jag, renoverade vår halva tappert själva. Vi tog lån, men såg det som en investering i vårt liv. Det blev ny el, nya fönster och modern vedspis, och vi glasade in verandan. Vi slet på i fyra år, knappt en paus, men framtidstron höll oss igång.
Samtidigt reste Linnea runt i världen Thailand, Italien, Spanien. Hon brydde sig inte om huset eller hur vi kämpade. Men så blev hon gravid och när lilla Emma föddes gick Linnea ner i inkomst och resorna tog slut. Plötsligt fick hon upp ögonen för huset igen. Hon ville ha utrymme för sitt barn, där Emma kunde leka fritt i det gröna.
Vid det laget hade vi hunnit flytta in på heltid, och hyrde ut vår lägenhet i stan. Hennes halva av huset, som stått oanvänt, hade förfallit rejält. Ingen värme, slitet överallt. Hon dök upp med sin packning och bad om att få bo hos oss bara en vecka. Hur kunde jag neka?
Emma for runt, lekfull och högljudd, och Linnea bredde ut sig som om hon ägde hela huset. Hon tog ingen hänsyn till vårt liv. Jag jobbade hemifrån och klarade inte av allt oväsen, så jag flyttade till min väninna Sofia som ändå skulle bort ett tag och tyckte det var tryggt att någon bodde där.
Men tiden sprang iväg. Först en vecka, sedan blev mamma sjuk och jag flyttade hem till henne för att hjälpa till ett tag. Hela tiden trodde jag att Linnea flyttat hem till stan igen.
Så stor blev min förvåning när jag kom tillbaka nästan en månad senare och där satt Linnea fortfarande. Hon höll till som hon ville, och när jag frågade när hon planerade att åka hem svarade hon lugnt:
Men varför skulle jag det? Emma trivs här och jag också.
Imorgon skjutsar vi dig till stan, sa jag.
Jag vill inte tillbaka.
Då kan du bo i din del av huset här är inget hotell.
Du har ingen rätt att kasta ut mig! Det här är mitt hus!
Ditt hus är där borta, bakom väggen.
Hon försökte få Oskar att ta hennes parti, men han sa ifrån. Också han blev irriterad över hennes själviskhet. Hon åkte iväg sur, och svärmor ringde nästa dag:
Hur kan du köra bort Linnea? Ni vet ju att huset är hennes också.
Hon kunde bott i sin del, där bestämmer hon, svarade Oskar.
Men det går ju inte, det finns varken värme eller innetoalett där, och Emma behöver ju ordentliga förhållanden.
Oskar, less på situationen, förklarade att vi erbjudit oss att rusta upp tillsammans, det hade blivit billigare och bättre för båda. Linnea hade ändå vägrat då. Varför gnälla nu?
Vi föreslog till slut att vi kunde köpa hennes del av huset. Hon gick med på det, men begärde lika mycket pengar som om hela huset vore nyrenoverat och topputrustat. Löjligt, tyckte vi.
Nu är det bara gräl. Svärmor är sur, och Linnea har blivit odräglig. De dyker upp någon gång ibland då väsnas de och förstör, lämnar skräp och picknickar sönder trädgården.
Vi har börjat bygga en riktig staket, hög och tydlig, så vårt hem kan få frid. Några kompromisser finns inte längre det var så Linnea själv ville ha det, och man får som bekant vad man sår.
